Snart är konståret 2012 till ända. En lång rad utställningar, konstnärer, skandaler, biennaler och projekt har passerat revy. Gallerier har dött och nya gallerier har fötts. Museer har bytt chefer och auktionshus stått i blåsväder. Vad minns vi av allt som hänt? Och betydde det något? Konsten skribenter fiskar i minnets brunn och ger sina personliga ögonblicksbilder. Samtidigt vill vi flagga lite i förväg för Konstens 15-årsjubileum, som infaller 2013. Mer om detta senare!
Maria Johansson:
Sally Manns ”A matter of time” på Fotografiska blev årets höjdare. Hennes subtilt motsägelsefulla bildvärld är en intressant utmaning och att visa filmen om hennes arbeten i kombination med verken blev väldigt bra. Den typen av pedagogiska knep blir ofta tröttande eller tråkigt men här fungerade det tvärtom.
Göteborgs Konsthalls utställning av Laurie Simmons var årets mest efterlängtade utställning. Med ett retrospektivt perspektiv visades hur Simmons genom åren undersökt både fotografiets och kulturens makt över oss och blottlagt objektifiering av kvinnor och välfärdens baksidor. Ett kärt återseende med en viktig konstnär som visuellt intressant, lekfullt och förföriskt problematiserar samtidens frågor. Och som visats för lite genom åren i Sverige.
Anton Hennings utställning på Magasin 3 var årets mest imponerande utställning. Han är lite som Paul McCarthy, hejdlös, och galet kreativ. Men med mindre ketchup, clowner och choklad och mer James Bond, modernism och 60-tal. Han driver och skojar med oss och konsten och bjuder samtidigt på sig själv. Okej, en del kändes kanske lite krystat men den enorma skaparkraften lyfte sig över det.
Wolfgang Tillmans utställning på Moderna museet blev årets mest minnesvärda fotoinstallation. Den hade en stark här och nu känsla som få utställningar lyckas förmedla. En gigantisk fotoinstallation om en ogripbar samtid.
Kristina Möster Nilsson:
Dans plus performance är lika med sant. 2012 års bästa utställning visas på Lunds konsthall. Äntligen kommer dansen in i den vita kuben och gör sig helt fantastisk i en av landets snyggaste konsthallar. Utställningen handlar om dans och performance som grunden för kulturella uttryck. Rörelse är form, politik och upplevelse. Att huvudpersonen heter Marina Abramovic gör utställningen väldigt intressant. Hennes uttryck är så allmängiltigt att det inverkar på en rad kulturformer. Flera av hennes idag legendariska verk visas, bland andra ”Imponderabilia” som hon gjorde tillsammans med Ulay 1977.
Filmen visar konstnärerna nakna i en museientré där publiken måste passera de båda för att stiga in. Publiken står för rörelsen och sinnesuttrycken. Abramovics ”Art Must Be Beautiful, Artist Must Be Beautiful” från 1975 där konstnären i konstens tjänst kammar sitt hår med allt desperatare drag är mindre känd. Medan hon drar kammen genom håret upprepar konstnären mantrat ”Art must be beautiful, artist must be beautiful”. Lika aktuell i år som på 1970-talet. Dansen är närvarande är en riktig nyårsraket som varar långt in på nya året – ända fram till 10 februari 2013.
Annika Marusarz:
Makode Lindes tårtperformance i våras gjorde ett rejält avtryck precis som Pussy Riot, Lars Vilks resa till New York, horkarlsmynten och Carl Michael von Hausswolffs målningar med aska från ett förintelseläger. Konsthändelser jag minns från 2012 och som jag skulle vilja kalla för ”nyhetskonst”. Ett uttryck som i och för sig inte är nytt men som jag tror vi kommer att få uppleva mer av eftersom de lyckas skapa debatt bortom själva verket. Dessutom tvingas vi att ta tag i frågor, engagera oss och ställning. Sen kan man ju hävda att det inte är konst, men även det påståendet kräver ju eftertanke och engagemang…
Mikael Andersson:
Till årets mer tråkigare händelser hör utvecklingen för MAXXI, det italienska konst- och arkitekturmuseet i Rom ritat av Zaha Hadid och invigt 2010. En usel ekonomi, långa utställningsperioder, stundtals tomma lokaler och en ledning som successivt har bytts ut. Så kan museets senaste år sammanfattas. Men mitt i allt kaos visades också några minnesvärda utställningar. Jag tänker framför allt på Paola De Pietris stämningsfulla fotoserie ”To Face”, en undersökning av spåren som än i dag finns kvar i Alperna av Italiens frontlinje under första världskriget. I projektets centrum står landskapets föränderlighet, hur resterna från kriget långsamt försvinner och allt mer upptas i naturens egna element. Också synen på landskapet är ett viktigt inslag: att vi i dag uppfattar naturen som ett romantiskt sceneri samtidigt som vi är medvetna om vilken hemsk historia som en gång har utspelats där. De Pietri intresserar sig alltså för tiden, vad den gör med platserna, men också oss, som betraktare. Vad tiden gör med MAXXI återstår dock att se.
Per Brunskog:
Produktionen av konst har under senare år tenderat att handla om allt mer komplicerade och dyrare projekt, en trend som inte minst märkte av på årets dOCUMENTA. Flera av de inbjudna konstnärerna hade fått enorma budgetar och lång tid för att utföra sina verk. Och visst, det var en i sin helhet lyckad tillställning och där jag fick flera av årets större konstupplevelser. Ändå var där något som saknades, en attityd och energi, någon som vågar blotta sig, inte vara så innerligt kalkylerad. En sådan energikick fann jag i stället några veckor före jag begav mig till dOCUMENTA, på utställningen ”No heroics, please” på CA2M i Madrid. Det var där jag för först gången stötte på Iván Argotes konstnärskap. Iván Argote född 1983 i Bogotá, Colombia, nu verksam i Paris.
I filmen ”Retouche” ser vi han ta upp en sprayburk inne på ett museum och måla till en snirklande svart linje tvärs över två Mondrianmålning som hänger jämte varandra. I en annan film, ”We are all in the bus”, presenterar han de allt annat än glada och ofrivilligt medverkande passagerarna på en stadsbuss i Paris som sin familj. I verket ”Birthday” möter vi också ett antal vardagsgrå människor, men denna gång är reaktionen hos dem långt mer positiv. Den korta filmen börjar med att han kliver han in i en fullpackad hiss och förklarar för övriga där inne att han är ny i stan, det är hans födelsedag, och att han har inga vänner här, därför ber han dem sjunga en födelsedagshymn för honom. Hela hissen bryter ut i sång och de tidiga stela ansiktsuttryck i hissen brister ut i vänliga leenden. Argotes konst är uppkäftig och humoristisk men för den skull inte mindre reflekterande. Han visar på att man kan göra stor konst med små medel, en upplivande tanke när allt fler konstnärer gjort sig beroende av gigantiska budgetar och där med satt sig i knät på gallerister och stora konstinstitutioner.
Sara Arvidsson:
Det jag minns mest av i år är de så kallade skandalerna. En svart tårta vars sköte innehållande röda bär massakreras av en flinande minister, Lars Vilks provocerar igen, aska från koncentrationsläger återanvänds i en målning, kungens kvinnoeskapader narras i ett ”hormynt”, Tintin-serierna uppmärksammas och beskylls för rasism. Listan kan göras längre. Medierna spelar större roll än någonsin i att skapa de konstverk vi ser, vi minns, de som hamnar på löpsedlarna. Medierna är årets konsthändelse/konstnär, på gott och ont.
En konsthändelse av en annan valör stötte jag på härom dagen under en av mina promenader. En av Sveriges mest folkkära och kommersiella konstnärer är nu aktiv inom utformningen av dekorativ död. Ulrica Hydman–Vallien har nu utökat sin färgglada palett till att utsmycka kistor för en begravningsbyrå. En bred nyhet.
Magnus Bons:
Årets utställning – dOCUMENTA 13. Ett överväldigande myller av riktigt bra konstverk installerade i museer, parker och olika typer av lokaler runt om i Kassel.
Årets ljus – Alexander Sukorovs långfilm ”Faust”. En fantastisk saga om vetenskap, djävulskap och förälskelse efter Goethes klassiska berättelse. I en sekvens låter Sukorov bilderna av den unga Margarete överskölja filmduken med ett närmast gudomligt sken. Årets konstverk!
Årets mörker – Ed Kienholz ”Five Car Stud”. I en nedsläckt sal på Louisiana visades Kienholz nyrestaurerade installation från 1971 om ett rasistiskt övergrepp. I skenet av bilarnas strålkastare iscensattes en mardrömslik tablå från vår civilisations undervegetation.
Jacob Anckarsvärd:
Det fanns flera minnesvärda händelser för mig 2012.
Mike Kelley, en av världens mest intressanta konstnärer gick hädan. Kelley arbetade i alla medier: installation, grafik, noisemusik mm.
Hugenotten Haus på dokumenta i Kassel. Ett s.k. work in progress, med alla medier manifesterade i att omvandla ett rivningshus till ett fantastiskt konstverk med referenser till civil rights-rörelsen i USA och framtida lösningar.
Harp Art Lab, byn Harplinges gamla kvarn byggs om till konstnärsdrivet galleri i 4 våningar med självspelande orgel som drivs av kvarnvingarna.
Anders Olofsson:
2012 var året när en av kulturvärldens mest livskraftig kassakossor – bokbranschen – för första gånger visade röda siffror över nästan hela linjen. Till och med Bonniers varslar om uppsägningar, något närmast otroligt. Frågan är om konstbranschen blir nästa offer? Frågan är förstås då vad man definierar som ”konstbranschen”. På auktionshusen basunerar man gärna ut nya rekordsiffror, men galleristerna verkar ha lätt att hålla sig för skratt. Även om ingen skriker varg, så är det uppenbart att bistra tider väntar om hörnet när lågkonjunkturen drar in på allvar. Historien lär oss att det svänger kraftigt på konstmarknaden, i bägge riktningarna.
Galleriscenen under 2012 präglades därför förståeligt nog av försiktighet. Det fanns inte plats för de stora experimenten och extravaganserna. Kanske är det symtomatiskt att de två utställningar som på ett speciellt sätt fastnat i minnet arrangerades av konstnärerna själva: ID:I Galleris jubileumsutställning ”Untied:Notions” och konstmässan Supermarket på Kulturhuset i Stockholm. Annars var det på sätt och vis institutionernas år. Moderna Museet i Stockholm återknöt till den stolta traditionen från 60- och 70-talet med sommarsatsningen Bucky Dome och numera även Moderna Bar. I kombination med samtalskvällar i salongsform vittnar det om ett museum som har seriösa ambitioner att spela rollen som en viktig plattform för samtalet om nutida konst.
Något av detsamma kan sägas om Bonniers Konsthall, som på senare år fått riktigt bra fart på sin programverksamhet. Parallellt med utställningarna ger man också ut böcker och samarbetar med andra kulturaktörer på ett sätt som både breddar och fördjupar upplevelsen av de egna utställningarna. Äntligen omsätts konstvärldens älskade mantran ”gränsöverskridande” och ”korsbefruktande” i praktiken, och med utmärkt resultat.
