Förra året visade Kristina Bength – då kandidat vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm – upp ett suggestivt verk vid Konsthögskolans Vårutställning: en serie tusch- och akvarellteckningar som arrangerats på samma sätt som tapetprover. Just själva presentationen vittnade om ett ovanligt väl utvecklat sinne för den teatrala sidan av all utställningsverksamhet. När Bength nu debuterar separat på Galleri Flach+Thulin är det uppenbart att just presentationen är en av hennes starka sidor som konstnär.
Kristina Bength arbetar med ett detaljrikt akvarellmåleri på papper i en superrealistisk tradition där vi tidigare kunnat hitta exempelvis Gunnel Wåhlstrand. Hon har vidareutvecklat ett koncept som tog form redan under studietiden och som centreras kring Amanda Kristina Pedersen, en fotograf och skådespelerska som 1904 dömdes för bedrägeri och förfalskning. Pedersen var uppenbarligen en människa med det rätta virket för att bli en framgångsrik bedragare, något som säkert var intimt förbundet med hennes yrkesval som skådespelerska. I kombination med värvet som fotograf anar man konturerna av en dubbelnatur: en person som har lika stor begåvning för att inta scenen och ikläda sig en roll som för att stå utanför och gömd bakom sin kamera betrakta omgivningen och medmänniskorna.
Denna dubbelroll är inte helt olik konstnärens, vilket kan förklara Bengths fascination inför Pedersens livsöde. Konstnären är också en individ som genom sitt verk befinner sig i två positioner samtidigt, dels som upphovsman och suverän kreatör av en egen värld, dels som utomstående betraktare av det egna skapandet. Att Pedersen dessutom knappast var någon duvunge i förbrytarkretsar, utan en slug och förslagen brottsling gör inte saken sämre. I Kristina Bengths tappning blir hon närmast ett alter ego, som med konstnärens ögon betraktar vad som sker.
I utställningens innersta rum har Bength byggt en slags teaterscen, där vi kan sitta med och framför målade kulisser ta del av en uppläsning av protokollet från Pedersens rättegång. En fiktiv ljuskägla är riktad mot ridåns mitt, där ingen huvudperson kommer att uppträda. I stället uppstår en sällsam kontrast mellan förnimmelsen av Amanda Kristina Pedersens ”kreativa” personlighet och rättegångsprotokollets byråkratiskt sakliga ton. Det blir till slut oklart vilken slags personlighet vi egentligen har att göra med, och hur denna förhåller sig till konstnärens och vår egen tid.
De stora akvareller som huvuddelen av utställningen består av har hängts upp på metalltrådar som löper tvärs över utställningslokalen, ungefär på samma sätt som man hänger upp nyligen framkallade och kopierade fotografier för att torka. Greppet är förstås en allusion på huvudpersonens yrke som fotograf, men också ett effektivt sätt för att göra presentationen till en labyrint, där vi aldrig kan överblicka två bilder samtidigt och vi omöjligen kan veta vad nästa bild kommer at föreställa.
Även här framträder dock efter ett tag en tydlig tematik. Ingen av bilderna visar människor, och flertalet av dem har på ett eller annat sätt tomheten som motiv. Rummen innehåller i allmänhet bara stolar som väntar på att intas – eller har de nyss övergivits? I en av bilderna är perspektivet en teaterscen, betraktad en bit bakifrån, i fonden. Vi kan se kulissernas baksidor, samtidigt som vi anar vad de skall föreställa. Illusionen demaskeras från en position i periferin. Men salongen är tom, applåderna har tonat ut. Kvar finns bara den tomhet som aktören känner när publikens bifall upphört – och när domaren har avkunnat sin dom. Då knackar den hårda verkligheten på dörren, och den som bara lever via sina roller går under.
Kristina Bengths utställning bygger på små medel som inte föraktar det konventionella, utan hämtar kraft ur det. Kanske är det just denna tydlighet och ovilja att demonisera eller förgudliga utställningens protegé som gör utställningen så ovanligt stark.
Adress: Hälsingegatan 43
2009-04-07 Anders Olofsson (text), Galleri Flach+Thulin (foto)
