En sorglig melodi från en cello fyller eftertänksamt konsthallens inre rum. Den bländande reflektionen från solljuset mot en vägg i rummet bredvid gör det till en början svårt att urskilja den rörliga skuggan av en ensam musiker som avtecknas mot den vita väggen. Först uppe på andra våningens balkongliknande avsats inser jag att The Mediterranean som gjorts specifikt för Lunds konsthall är så mycket mer än så. Långsamt flyter ett rött föremål in vid ena hörnet av en rektangel som avtecknas mot golvet. Senare, stående mitt i den projicerade bilden av en swimmingpool, glider ryggtavlan på en död människa fram mellan mina fötter. Den flyter snart tillbaka ut ur bild, bara för att om en stund återkomma. Samspelet mellan den röda boken, eller passet, och kroppens långsamma rörelser i motsatta ändar av bassängen talar sitt tydliga språk.
Swimmingpoolen väcker konsthistoriska associationer från David Hockney till Elmgreen & Dragsets installation vid Nordiska Paviljongen i Venedig 2009. Men framför allt går nog tanken till Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feilers Snövit och sanningens vansinne som fick den israeliska ambassadören att flippa ut när den visades på Historiska museet i Stockholm för sju år sedan. Det personliga är politiskt. Men i Rabih Mroués fall känns det mer relevant att vända på begreppet. Att politiska skeenden tas ned på ett personligt plan blir särskilt tydligt i det verk där konstnären gör upp med sitt eget förflutna och framför en offentlig ursäkt för sin egen roll under inbördeskriget i Libanon 1975 till 1990. Det har samma namn som utställningen – I, the Undersigned eller på svenska Jag, Undertecknad. Eftersom i princip ingen politiskt ansvarig bett det libanesiska folket om ursäkt för vad det utsattes för under inbördeskriget gör konstnären det själv. Resultatet är en videofilm där bilder av Rabih Mroués ansikte varvas med hans bekännelser.
Utdrag från tidningar med efterlysningar av försvunna personer visas på en skärm i närheten. I anslutning till texten som kortfattat beskriver omständigheterna kring personens försvinnande finns ett foto som konstnären bytt ut mot en bild av sig själv. Metoden att på detta sätt, liksom Woody Allens Zelig fast utan humoristiska knorr, använda sig av sig själv i konsten genomsyrar utställningen. Det märks att Rabih Mroué förutom konstnär i grunden är skådespelare och dramatiker, något som visar sig vara en lyckad kombination. Det faktum att han använder sig av sin egen identitet i sina iscensättningar betyder inte att det handlar om några exhibitionistiska excesser. Då han i Farfar, far och son berättar sin egen personliga släkthistoria blir det samtidigt en skildring av större skeenden landet gått igenom, ett stycke historia berättas genom det lilla, här ur ett manligt perspektiv.
I videon Om tre affischer reflekterar konstnären över ett performance som han gjorde tillsammans med kollegan Elias Khoury år 2000. Där får tittaren se den i Libanon kände skådespelaren Rabih Mroué både som sig själv och i gestalten som en av de första självmordsbombarna i Beirut. Filmen blir lite som en performance om en performance där flera av rollerna spelas av konstnären själv. En fråga är vilken bild av sig själv och dådet som självmordsbombaren lämnar till eftervälden genom den film som spelas upp i efterhand. Det finns nämligen tre olika versioner av videon med självmordsbombarens bekännelser. Filmen innehåller dessutom bilder av hans uppdragsgivare som, mot all logik, lät sig filmas.
Sammantaget är det en lågmäld och finstämd utställning, vilket inte betyder att den på något vis är uddlös. Trots en mörk underton kan det ibland bli smått humoristiskt, men långt ifrån skojfriskt. På en tevemonitor visas svartvita bilder av en demonstration. Konstnären zoomar in ett suddigt litet ansikte i en folkmassan. Kan det vara hans eget? Eller är det den knappt urskiljbara klumpen längre bort i bild som är han? Det lika komplicerade som grundläggande förhållandet mellan individ och kollektiv i politiska skeenden tydliggörs även i andra verk. I en text som tillhör den installation som först av allt möter besökaren när den går in i konsthallen skriver konstnären:
”Jag kunde ha haft vilket namn som helst. Jag kunde ha varit bara ett nummer utan namn. (…) Jag kunde ha varit varsomhelst närsomhelst. Om Catherine inte hade ropat min namn två gånger: Rabih! Rabih!”
Det gör nämligen Cathrine Deneuve om och om igen i en loopad sekvens från filmen Je veux voir där Rabih Mroué spelar en av rollerna. I den upprepade scenen befinner sig Catherine Deneuves filmkaraktär dock ensam bland ruinerna av en libanesisk by som nyligen bombats sönder och samman. Installationen med samma namn som spelfilmen innehåller även en annan videofilm som visar husfasader där nummer sprejats vid bostädernas ingångar. Ett plank skiljer de två monitorerna åt och kan så tolkas som en symbol för det som skiljer individen från mängden, de levande från de döda. Eller som en symbol för ett fascistiskt urskiljande av människogrupper.
Det som framför allt utmärker I, the Undersigned är det starkt personliga anslaget. Samtidigt går det personliga och det allmängiltiga hand i hand. Hela upplägget känns genomtänkt och väl utfört. Trots de vitt skilda influenserna från teater, film och litteratur känns det som om allting stämmer och går ihop till en sammanhållen helhet. De enskilda verken går rakt in på ett sätt som kanske bara en skicklig dramatiker kan åstadkomma. Det gör att det känns äkta, nästan snudd på fulländat.
Adress: Mårtenstorget, Lund
Utställningen pågår under perioden 12/3 – 8/5
Lena Karlsson (text), Lunds konsthall (foto)
