Robert Stasinski, en av initiativtagarna till betydelsefulla bloggen Efter Kritiken skriver i dag i internationella konsttidskrifter och arbetar som projektledare på IASPIS. Nu berättar han om bloggen och om dagens konstklimat.
Rikard Ekholm: Den 11 augusti 2005 skrev du och Frans-Josef Petersson varsitt inlägg på den blogg ni då startade, Efter Kritiken. Budskapet var tydligt: konstkritiken krisar. Nu nästan fyra år senare – har något förändrats, och kan du berätta om ambitionerna med bloggen som kom att omnämnas i en rad dagstidningar?
Robert Stasinski: Ett seminarium var planerat på Konsthall C under hösten 2005, temat var löst formulerat kring konstkritik och vid många samtal om svensk konstkritisk praxis som jag och Frans-Josef hade vid denna tid, kom vi snabbt fram till kristemat och vi startade en blogg för att debattera ämnet en månad innan seminariet. Bloggar blev en offentlig realitet under detta år i Sverige (internationellt räknas 2004 som genomslagsår) och detta var definitivt en viktig aspekt av den uppmärksamhet detta fick i media. Vad vi diskuterade var konstkritikens och konstkritikerns minskade inflytande och svaga position. Det var en för oss okontroversiell reaktion på en rad tankegångar kring konstkritikens dalande position under 2000-talet med böcker som ”After Criticism” av Gavin Butt, ”What happened to art criticism?” av James Elkins, ”Crisis of Criticism” av Maurice Berger liksom flera artiklar av Raphael Rubinstein och Andrea Fraser. Internationellt fanns alltså sedan länge flera kritiska resonemang som vi ville ta på allvar också i Sverige. Hela debatten sammanträffade i någon mån också med Lars O Ericssons detroniserade position i svensk konstkritik, vilket du säkert observerat då du också intervjuat honom för inte så länge sedan. Tyvärr var ju han aldrig involverad i debatten.
Vi såg helt enkelt ett demokratiproblem i svensk konstkritik som utgick ifrån konstkritikern som just kritiker, i en klassisk upplysningstradition, där det svenska kulturella finansieringssystemet som till ca 90% består av offentliga pengar i konsekvensens namn också behövde granskas offentligt. Vi såg då två möjligheter: 1. Att allmänna kulturjournalister utbildar sig vidare för att granska ekonomi, institution och kvalitetspåståenden i konstvärlden eller 2. Att konstkritiker som redan är insatta i teori, institution och kvalitetsdiskussioner också börjar granska institutioner och konstnärer kritiskt, det vill säga med intentionen att påverka, avslöja och debattera konstvärldens värdesystem.
Vill bara förtydliga att begreppet konstkritik som vi ser på det mer är besläktat med engelska ”Art Criticism” än den svenska konnotationen av konstrecension. För oss omfattar konstkritisk praxis allt från akademiska papers, recensioner, essäer, katalogtexter, bloggar till radio- och TV-program.
RE: Du har sedan dess skrivit kritik både i Sverige (bl.a. UNT) och internationellt (bl.a. Flash Art och Frieze). Är det stor skillnad att skriva i svenska och i utländska medier, och hur får man kontakt med en stor konsttidskrift som Frieze?
RS: Haha, du söker insidertips. Ja, just Frieze och Artforum är ju institutioner i sig, som det är väldigt svårt att ens få kontakt med, än mindre bra och substantiell kontakt. Detta påverkar naturligtvis innehållet i kritiken. De stora kolosserna har ju i regel en handfull elitskribenter som de har mycket tät kontakt med samt en mängd ”juniorkritiker” som skriver nyheter, bokrecensioner, utställningsrecensioner och andra mindre artiklar, genom ytlig mailkorrespondens. Och visst kan det vara en skillnad att skriva för internationella medier, men skillnaden är ju minst lika stor mellan olika tidskrifter i samma land, så det är svårt att generalisera.
Man kan förenklat säga att större medier har utvecklat en schablon om hur en recension, intervju eller feature skall se ut. För det mesta så önskar de heller inga avvikelser från detta, dels genom subtila signaler i kommunikationen med dig som skribent, dels genom konkret redigering av det materialet de får in. Det finns såklart många mindre och mer experimentella tidskrifter som publicerar mer dekadens, men dessa når inte i nämnvärd grad ut i världen.
RE: Klart jag vill ha insidertips. Jag vet att du recenserade Paul McCarthy-uställningen ”Head Shop/Shop Head” på Moderna Museet, i Flash Art, 250. Om jag har förstått saken rätt så blev din text först refuserad, men du skrev om, gjorde texten kanske mer välvillig, och fick den publicerad. Kan du berätta om det?
RS: Det var ett scenario som man som konstskribent sällan upplever. Syftet med den ursprungliga artikeln vara att återanvända en för perioden frekvent förekommande term: terrorist. Då jag såg paralleller i McCarthys otvetydiga kritik av ett ”amerikansk levnadssätt” genom hans verk ville jag sålunda sträcka ut begreppet terrorist också till en kulturutövare eller konstnär som skrattar och gråter inför konsumtionskulturen. Det gick inte hem hos mina redaktörer på Flash Art.
RE: Utifrån din erfarenhet, vad är det man får och inte får skriva i en recension, och varför finns det begränsningar, kan du ta några exempel?
RS: Det enda explicita element som konstvärldens mer etablerade tidningar och tidskrifter brukar censurera bort, är egentligen det som motsvarande medier inom andra områden skulle plocka bort: barnporr, dålig argumentation, felaktiga källor, politiskt extrema åsikter eller ren och skär okunskap. När jag blev censurerad var det fråga om en annan aspekt kultursidan: vanan. Det främsta kännetecknet för konstvärldens system av igenkänning är långsamheten i idéers utveckling, Foucault beskrev det hela som ett episteme, eller diskursiv praktik, genom vilket man skapar förståelse av ett nytt fenomen genom en tidigare erfarenhet. Konstkritiken är fast i ett inrutat tankesätt, där avvikelser varken är lönsamma eller möjliga. Recensionen och den konstkritiska texten i allmänhet är en ekonomisk finputsning i det stora system som är Konst. Konstkritiken är egentligen bara en salongsvärdering, utan reell möjlighet i sin nuvarande form att påverka eller ens rubba strukturer och policys i konstvärlden. För mig kan därför exempelvis bloggandet vara en öppning mot en ny metod och därmed en ny maktposition.
RE: Nu bloggar du för egen maskin på whywedoit.wordpress.com. Du beskriver bloggen så här: ”Remix of Contemporary Art, Politics, Economics and Neuroscience”. Du skriver om Kulturutredningen, aktuella konsthändelser, t ex om Anna Odell och om biopolitik. Bloggar du som en reaktion på de begränsningar som finns i media?
RS: Egentligen är bloggen startad som ett sätt att ösa ur mig allt jag går och tänker på, ett slags preludium till artiklar som kan komma att realiseras. Men jag känner mer och mer att bloggmediet möjliggör en hasighet som är viktig, med hyperlänkar och multimediafunktioner som jag tycker representerar det största steget framåt för konstkritik de senaste 25 åren. Samtidigt är detta ett medium som är karakteristiskt för dagens kunskapsprodukter: snabbt och svårt att arkivera. Länkar du exempelvis i en text idag kan det länkade materialet försvinna inom ett år eller så snabbt som två veckor. Därmed förändras ju en del av den kritiska kontexten, vilket ju är ett problem.
Och det tvärdisciplinära draget i Why We Do It-bloggen tror jag också är viktigt, dels för att skapa en nisch, men framförallt för att göra transparent vad min kritiska metod består av för råmaterial. Jag ser det som en självklarhet att föra in beteendeekonomi, psykologi, biopolitik och andra discipliner för att bättre tolka dessa aspekter av samtida konst.
RE: På din blogg har du uppmanat läsarna att vänta på Anna Odells utställning. Det är förstås mycket som upprör, bonuslöner i kristider är en sådan sak, konst är en annan, inte minst Odells konst. Hennes kommande utställning, tror du att den kan vända den allmänna opinionen? Nu är motståndet stort.
RS: Jag tror hennes projekt i bästa fall fortsättningsvis kommenteras på bloggar, kultursidor och kafferaster runt om i Sverige, men utställningen kommer nog inte kunna få särskilt mycket utrymme denna gång, eftersom många medier har mjölkat sönder nyheten så till den grad att något fundamentalt nytt måste tydliggöras för att projektet skall tas upp igen. Det största misstaget hon gjorde var att inte spela med medielogiken när helvetet bröt ut. Hon borde direkt ha presenterat delar av sin idé istället för att mystiskt, arrogant och amatörmässigt hänvisat till framtida presentationer. Detta fungerar inte vid andra offentliga politiska debacler, och således blev folk skitsura i sin vanmakt då konstvärlden är så hermetisk – ingen kan ju sparkas på grund av folkliga påtryckningar eller kulturpolitikers primitiva uppfattningar om konst. Det krävs ju något annat.
RE: Du arbetar som projektledare på IASPIS (International Artists Studio Program in Sweden), en institution som har varit viktig för det internationella konstklimatet i Stockholm. Hur förenar du din kritiska praktik med att vara statligt anställd och i ständig kontakt med konstnärer? Ska man inte välja sida?
RS: Jo, det ska man, så visst urholkas mina möjligheter att alltid visa exakt vad jag tycker, men samtidigt, konstvärlden är inget sammanhang där någon någonsin beskriver vad man faktiskt tycker. Visa mig en kritiker i något sammanhang som inte också curerar, skriver katalogtexter, eller andra partiska texter och inte har några vänner, bekanta eller samarbeten med enskilda konstnärer. Kritiker använder ju ofta olika vägar för att göra kritiska utsagor, och visst kan vissa situationer kräva av mig att offentligt stödja och promota konstnärer som jag inte direkt är förälskad i, men detta faktum är ett bra exempel på den tysta kunskap som enbart konstvärlden känner och kan kontextualisera, såsom du gör nu. Genom att detta belyses så kan min roll också enklare förlåtas.
RE: Hur tror du att framtiden ser ut för IASPIS, vad säger Kulturutredningen?
RS: Jättesvårt att säga innan remisstiden gått ut i maj, men det lutar åt att Konstnärsnämnden med IASPIS är intakta, utan större modifikationer, vilket jag tror är bra. IASPIS kommer för övrigt fortsätta utveckla mer relationer med icke-europeiska konstnärer och institutioner, vilket är jätteviktigt och förhoppningsvis fortsätta som nav i svensk samtidskonst.
RE: Du som har god insyn i den svenska konstvärlden, vilka är utställningarna man måste ta del av i vår?
RS: Jag tror att man ska hålla utkik efter ”Dalí Dalí med Francesco Vezzoli” på Moderna museet och ”Open Source Embroidery” på BildMuseet i Umeå kan nog också bli intressant.
RE: Din Efter Kritiken-kollega, Frans-Josef, skriver numera för Aftonbladet. När får vi med regelbundenhet se dina texter i en större svensk tidning?
RS: Så fort de intresserar sig för en neuro-recension av Jan Håfström eller en beteendeekonomisk dito av Rubens på Nationalmuseum.
RE: Har du några kommande projekt, du vill berätta om?
RS: Vi gör ett intressant bokprojekt till Venedig i sommar om staging och performativitet, med ett antal svenska konstnärer bland annat tidskriften Geist, Miriam Bäckström och Simon Goldin & Jakob Senneby. Det är ett längre projekt där vi följer flera konstnärer och deras processer under ett års tid och låta dem presentera delar av processen under tiden.
2009-04-16 Rikard Ekholm (text), Jean-Baptiste Beranger (foto)
