”Min skam för dessa bilder är mitt sätt att nå en försoning” skriver Aida Chehrehgosha i texten till sin utställning – ”Till mamma och pappa och mina två bröder” – med bilder av sina föräldrar som hon visade på Konstfacks Vita havet 16–26 april 2009. Aida har konstruerat scener som hon fotograferat, mamma och pappa i Buttericksmasker, mamma och pappa döda, nerskjutna som smutsiga hundar på opersonliga platser som på maffiavis. Hon har vuxit upp i ett krigsdrabbat land men även inom familjen rådde krigstillstånd. Nu tittar hon på situationen med vuxna ögon och minns det hat hon kände mot föräldrarna för vad de gjort henne som barn. Starka känslor har en tendens att skaffa sig motpoler, lika starkt som hon hatar kommer hon att älska föräldrarna upptäcker hon när hon i sina bilder verkligen utför föräldramordet eller gör sig löjlig över dem genom att sätta på dem Buttericksmasker. Och jag tror på henne när hon säger att hennes skam för dessa bilder är hennes sätt att nå försoning, ett desperat och kanske tragiskt sätt att hitta en väg vidare. På samma sätt som jag tror att hon i och med detta ännu mer gör föräldrarna till en del av sig själv men hur ska hon annars göra? En död för en död kan tyckas väl dramatiskt men när det görs fiktivt ger det kanske en möjlighet att upptäcka konstruktivare alternativ och Aida klargör i alla fall med sitt fiktiva föräldramord att man kan påverka utvecklingen även man från början inte var den som placerade ut spelpjäserna.
Jag kan uppleva det som ett problem att det som framkommer i hennes text inte syns i bilderna. Bildspråket lyckas inte bära fram den komplexa och starka berättelsen utan man måste också läsa texten. Detta behöver väl inte vara fel men kanske missar hon otåliga konstkonsumenter som tröttnat på att läsa till sig förståelsen av vad de ser genom att arbeta så. Det är en tragedi vi bevittnar, oavsett om själva dödandet är fiktivt visar hon hur svårt vi människor har att nå fram till varandra fast vi vill och ju starkare hatet är desto starkare tenderar kärleken att upplevas och desto mer komplicerat verkar det bli att kommunicera eller nå försoning. Detta projekt blir ett exempel på konstens förmåga att rena oss och ge oss möjlighet att börja på nytt trots smärtsamma erfarenheter. Men det blir samtidigt en sorglig påminnelse om de krafter tragiska erfarenheter sätter i rörelse. Minns den turbulens jag själv upplevde inom mig när jag som tonåring lyssnade på The Doors och Jim Morrison som sjöng “Father – yes son – I want to kill you”. Det var som att ramla av stolen – en ny värld öppnade sig – får man göra så här? I verkligheten får man inte det men i konstens värld får man det. Och det som är bra med konsten är att den ger en kollektiv erfarenhet där det blir möjligt att hitta alternativ både kollektivt och individuellt.
Aida Chehrehgosha är även aktuell på Konstfacks Vårutställning 2009!
2009-05-22 Maria Johansson (text), Aida Chehrehgosha (foto)