”Det nordiska” har som begrepp skiftat innehåll under de senaste 30 åren. På 80-talet talade man om en nordisk identitet i samtidskonsten, i synnerhet knuten till idéer om naturen och det konstnärliga materialet. På 90-talet upplevde vi en nyorientering mot populärkulturen parallellt med en explosion av aktiviteter på den nordiska kunstscenen. Kring sekelskiftet dog denna nordiska ”boom” i samtidskonsten nästan helt ut. Kan man fortfarande – i den globala tidsåldern – tala om en nordisk samtidskonst eller en nordisk konstscen, eller är det ett tomt begrepp som mest verkar begränsande? Norska KUNSTKRITIKK.NO, svenska KONSTEN.NET och danska KUNSTEN.NU har tagit sig an uppgiften att tillsammans undersöka ”det nordiska”. Genom sex intervjuer med framtrådande personer på den nordiska konstcenen, två från varje deltagarland, vill vi försöka att belysa frågan om möjligheten av en ny nordisk position i samtidskonsten. Först ut i serien är Daniel Birnbaum.
Under sina år på kontinenten gick Daniel Birnbaum från att vara en uppmärksammad kritiker och curator till att vara en klart lysande internationell stjärna. Det blev tio år som rektor på Städelschule i Frankfurt, en Venedigbiennal, boken Chronology. Och mycket mer. Nu är Birnbaum tillbaka i Sverige som överintendent på Moderna Museet i Stockholm.
Rikard Ekholm: Jag vågar nog påstå att du var det svenska konstlivets favorit att ta över som överintendent på Moderna Museet. Jag tänker att det måste kännas skönt, men att en sådan sak lätt kan gå över i press. Hur känns det att vara chef för Moderna Museet, som så många hatar att älska, och andra älskar att hata?
Daniel Birnbaum: Tack det känns bra, och att intresset är stort är ju i grund och botten det bästa som kan hända ett museum. Visst kan det uppstå press, för det är en helt annan situation än i Tyskland, där det finns viktiga museer i alla större städer. Den som irriterar sig på MMK i Frankfurt kan åka till Ludwig-museet i Köln på en timme eller till K21 i Düsseldorf. Om man tröttnar på vad som försiggår där kan man ta tåget till Hamburg Kunsthalle eller till München. Sen finns alltid Berlin. Man åker tåg till Amsterdam eller Paris på några timmar, så det uppstår inte samma besatthet av en plats. Att man i Stockholm är så upptagen av Moderna Museet har kanske att göra med att det är rätt långt till nästa stora museum. Nu har ju Stockholms konstliv gudskelov några andra viktiga institutioner, som Magasin 3 och Bonniers Konsthall, så det finns ju alternativ. Jag minns själv hur besatta vi var av Moderna Museet på den tiden jag var kritiker på Dagens Nyheter. Man får inte ta saker och ting alltför personligt. Efter Venedig-biennalen har jag kanske utvecklat en lite större distans till medierna, och blir inte sömnlös om nån är lite elak. Vi fick över femtusen recensioner. I grund och botten gick det ju bra, men det är klart att det inte bara var en kärleksaffär.
RE: Din företrädare, Lars Nittve, gjorde mellan 2001 och 2010 fyra utställningar på Moderna Museet: Lenke Rothman och Jan Håfström (serien Udda veckor), Tid & Plats: Los Angeles, 1957-1968, och tillsammans med Lars Nilsson och Salka Hallström Bornold, Fashination. När jag frågade Nittve varför han inte gjorde fler utställningar sa han: ”Ska man sköta museet bra, ska ekonomin vara bra, så hinner jag inte det. Det är väldigt få museichefer som kontinuerligt gör utställningar.” (Konsten.net, 30/10, 2008). Kommer du att fortsätta i samma spår som Nittve eller kommer du att vara en av dessa ”få museichefer” som gör utställningar?
DB: På sätt och vis handlar det ju om att curatera ett helt program, såväl utställningar som andra händelser. En av mina allra första dagar på museet hade jag en diskussion med Duchamp-forskaren Molly Nesbit och Pompidou-curatorn Christine Macel i vårt auditorium. Det handlade om experimentella modeller för utställningar och museet som producent. Sånt intresserar mig nästan lika mycket som att göra utställningar. Vi ska vara en intellektuell arena. Under det senaste decenniet har jag organiserat ett tiotal större utställningar och över sextio separatutställningar på Portikus. Man kanske kunde tycka att det kan räcka nu, men det är klart att jag gärna jobbar nära konstnärer, så jag vill nog vara med och göra några utställningar då och då. Samlingen är ju också nåt som kan visas på massa olika sätt och som blir mer spännande om det uppstår en dialog med samtiden. Så mitt svar måste nog bli: jag vill helst vara en av dessa få.
RE: Moderna Museet är numera en statlig myndighet med regleringsbrev och uppdrag från regeringen. Det finns en föreställning om att Moderna Museet var radikalt under 1960-talet och att mycket av det då nya konstlivet globalt sett mer eller mindre sprang ur museets verksamhet. Många önskar att museet kan återfå en sådan identitet. Tror du att den bilden av museet från 60-talet stämmer, vad hände sen, och kommer du att återbörda museet en identitet om att det är här det händer?
DB: Det är klart att det är min önskan att museet ska vara ett av de ledande i världen vad gäller konstnärliga visioner och intellektuellt liv, annars skulle jag inte ha tagit jobbet. Tillsammans med några få kolleger, som Isabelle Graw och Wolfgang Tillmans, skapade vi en av väldens mest omtalade konsthögskolor i Frankfurt utan att ha mycket pengar. Jag tänker inte vara mindre ambitiös när det gäller museet. Det kanske låter övermaga, men ambitionen måste vara sådan. Moderna Museet är inte en rik institution, men det är ändå en attraktiv plats för konstnärer från hela världen. Sen är frågan förstås: vad betyder det att vara ett ”radikalt” museum? Jag tror att grundidén fortfarande måste vara densamma som gjorde museet så vitalt vid början av 60-talet: närheten till viktiga konstnärer. Jag hoppas helt enkelt att samma recept som funkade på Portikus i Frankfurt ska fungera även här: låt konstnärer forma institutionen, inte tvärtom. Portikus är en plats som blivit vad den är genom Gerhard Richter och Isa Genzken, John Baldessari och Yoko Ono, Matthew Barney och Trisha Donnelly, Rivane Neuenschwander och Rachel Harrison… Vi finns till för konsten och konstnärerna, inte tvärtom.
RE: Det är allmänt känt att Moderna har en mycket bra samling. Men hur bygger man vidare på en sådan samling, är det överhuvudtaget viktigt och möjligt att ha en samling som är fylld med den konst som verkar som en slags markör för varje årtionde?
DB: Jag tror att Moderna Museet har en samling som kan vara en produktiv fond för mycket av det som sker idag. Vi har Duchamp, vi har popkonsten. Men det är klart att det fattas mycket från senare decennier. Det finns rätt fantastiska verk från det tidiga avantgardet, både i Paris och Moskva. Och hela 60-talet är otroligt starkt. Idag är det inte så lätt att bygga vidare, det saknas ju pengar på den nivån. Men det blir en av mina uppgifter att få fram medel från privatpersoner som vill hjälpa till. Vi kan inte samla allt, vi kan inte vara encyklopediska, men om vi köper rätt konstnärer tidigt så kanske det ända går. Ja du, här behöver jag hjälp från många håll.
RE: Hur viktigt tycker du det är att göra utställningar med samtida, levande, konstnärer? Hur kommer museet under ditt ledarskap balansera mellan modern 1900-tals konst och konst från 2010 och framåt?
DB: Det är väl knappast en hemlighet att jag mest jobbat med levande konstnärer och nya produktioner, ibland på rätt originella platser, som på Brandenburger Tor i Berlin eller på vattnet mitt i Stockholm. Givetvis vill jag att nu levande konstnärer ska visa helt nya saker, men det är väl samtalet med historien som är det unika med ett museum. Balansen du talar om, eller kanske snarare den kritiska dialogen, är ju just det som bara ett museum med en stor samling kan skapa. Man måste inte börja från noll med varje projekt, som på en konsthall. Men man får förstås inte bara tyngas ner av historien. Den som utvecklat detta på det mest subtila sättet är Suzanne Pagé som var chef för Musée d’Art Moderne i Paris. Jag gjorde en lång intervju med henne om detta för Artforum som man lätt hittar på nätet. Två utställningar med Klara Lidén och Jutta Koether öppnar under 2011. Jag har pratat med Wolfgang Tillmans om att göra en separatutställning med honom och han har tackat ja.
RE: Är det några andra kommande utställningar du kan berätta om redan nu?
DB: Det vore roligt och spännande att göra en stor utställning med Hilma af Klint, gärna som ett samarbete med någon eller några andra internationella institutioner. Tänk att få visa att abstraktionen är en svensk uppfinning, precis som dynamiten! Jag funderar också på att göra en utställning om situationisterna, den sista riktiga avant-garde-rörelsen. De hade förgreningar över hela Europa. Deras sista möte hölls i Göteborg 1971 där själva konstbegreppet dömdes ut, så kanske borde man göra något där också. Det här är ännu så länge bara en fantasi, men man skulle kunna engagera OEI i detta, ha seminarier och föreläsningar. Vi hade härom dan ett seminarium med gruppen Claire Fontaine från Paris och Jacqueline de Jong som gav ut Situationist Times på 60-talet. Det kom hundratals människor, så det verkar finnas interesse för filosofiska och politiska diskussioner kring konst. Jag blev glatt överraskad. Det vore också spännande att göra en stor nordisk generationsövergripande utställning med samarbete utanför norden. Det behöver kanske inte bara vara nordiska konstnärer som visas, utan även konstnärer med annan bakgrund som bor i norden.
RE: Stockholm är förhållandevis galleritätt och här finns även flera mer eller mindre framgångsrika konsthallar som Bonniers Konsthall och Magasin 3. Vad tycker du om den svenska – och stockholmska konstscenen? Har den förändrats mycket sedan du lämnade den för Frankfurt och Städelschule, där du var rektor mellan 2001 och 2010?
DB: Det är det jag försöker ta reda på. Jag besöker nu konsthögskolorna, det brukar vara en bra metod att ta reda på vad som händer. Sen gör jag lite ateljébesök med konstnärer som jag känner sedan många år, som Dan Wolgers, och konstnärer som dykt upp helt nyligen, som Anna Odell. När jag gjorde utställningen ”50 Moons of Saturn” i Turin härom året besökte jag kanske sextio eller sjuttio ateljéer. Det är sånt som jag tycker är kul och viktigt. Det måste helt enkelt finnas tid till detta. Dialogen med konstnärerna är i sista hand det som är viktigast, annars vet jag inte varför jag jobbar med det jag gör.
RE: Även om Nittve inte gjorde så många, och kanske inte heller sådär väldigt ihågkomna utställningar, sägs det ju att han var med om att göra museet till en av de stora kulturinstitutionerna sett med näringslivets ögon. Museet har dragit in ganska mycket sponsorpengar. Är detta en roll som du kommer att förvalta och hur ser du på kultur och sponsring, är du för eller emot?
DB: Det handlar helt enkelt om att hitta stöd som möjliggör utställningar och andra projekt som museet annars inte har råd med. Det behöver förstås inte bara vara fråga om sponsring, utan även om privatpersoner, stiftelser och om samarbeten med andra institutioner. I sista hand måste samarbetet förbli värdigt för konstnärerna och för publiken. Ju mer vi får till olika former av stöd, desto mer kan vi göra.
RE: Om vi föreställer oss att du stannar på Moderna så länge du får, enligt nuvarande regler till, 2019, vilken, tror du, kommer att bli din stora förändring av museet, vilken man kommer att förknippa dig med?
DB: Jag kan bara hoppas att man kommer att tycka att jag knutit de viktigaste konstnärerna till museet, både nationellt och internationellt. Jag skulle gärna hoppas att det får konsekvenser för svensk konst bortom vår institution. Ytterst handlar det om att få till en dialog mellan det lokala och det internationella. Stockholm kan vara impulsgivande och inte bara ängsligt trendigt. Låter jag orealistisk?
RE: Inte alls. Du har i intervjuer berättat att du har ambition om att öppna upp för konst från Asien och Sydamerika. Men mig veterligen har du inte sagt varför detta är angeläget, och om du tänker på några särskilda konstnärer eller frågeställningar. Kan du utveckla, varför är det viktigt att utveckla det västcentrerade museet?
DB: Om vi vill förstå oss själva i västvärlden idag så måste vi också titta på vad som sker i andra delar av världen. Jag hade lite av det tänkandet på Biennalen när jag lyfte fram äldre konstnärskap som Lygia Pape från Brasilien, Gutai-gruppen från Japan, ryska konceptualister och en rad konstnärer som lever mellan Europa och sina afrikanska hemländer. Det är inte särskilt originellt idag att vidga vyerna. Alla försöker det på olika sätt. Men hur lyfter man in dessa tankar från biennal-sammanhang i ett museum som är helt bestämt av europeisk och amerikansk modernism? Jag tror att alla stora museer grubblar på den frågan idag. En väg kanske helt enkelt handlar om att bjuda in rätt konstnärer som får visa vägen.
RE: Säkert har du följt debatten om Modernautställningen. En rad kritiker, men även en gallerist och några konstnärer har skrivit om utställningen. Dessutom har, vilket är ovanligt, en av co-curatorerna, Fredrik Liew, skrivit ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Du hade inget inflytande över utställningen, den gjordes innan du började. Vad tycker du om den och vad tycker du om debatten?
DB: Den har väl blivit den mest diskuterade utställningen på decennier, med debatter i de största dagstidningarna i Stockholm och även Sydsvenskan. Runt hundra längre inlägg, var det nån som sa. Jag ska inte ljuga och säga att jag läst allt, men det verkar som om diskussionen handlat rätt mycket om konstnärer som inte bjudits in. Inte så mycket om konstnärer som just nu syns över hela världen, som exempelvis Natalie Djurberg. Jag ska försöka begripa utställningen och gå in i verken denna vecka, för jag har lovat att göra en visning av valda delar av samlingen och av några verk från utställningen. Även om debatten varit rätt hätsk så tror jag att den är nåt väldigt bra för museet. Liknande försök i andra delar av världen, som Berlin-biennalen eller Greater New York på PS1 brukar ju inte direkt älskas ihjäl. Ibland blir det bara tyst, det är nog det värsta.
RE: Hur betraktar omvärlden norden i dag? Det så kallade nordiska miraklet ligger många år bakom oss.
DB: Det var med den nordiska samlingsutställningen Nuit Blanche på Musée d´Art Moderne i Paris 1998 som Hans Ulrich Obrist myntade uttrycket ”det nordiska miraklet”. Ungefär samtidigt var jag med och gjorde utställningen Momentum 1 i norska Moss, också med nordiska konstnärer som Annika von Hausswolff, Eija-Liisa Ahtila och Olafur Eliasson. Det vore faktiskt spännande att titta på det här igen. Kanske skulle vi göra en nordisk utställning istället för en ny Modernautställning nästa gång. När man nu diskuterar Modernautställningen diskuterar man hur många konstnärer som kommer från Skåne, men vad gör konstnärerna i Oslo och Köpenhamn? Jag tror att folk är jätteintresserade av svensk och nordisk konst. Även i andra delar av Europa.
RE: Finns det någon relevans för ett nordiskt samarbete på en konstarena som är global?
DB: Förr fanns tidskrifter som Siksi och NU. Jag tycker det vore bra med en ny nordisk tidskrift. NU var effektiv, den fanns på museer och gallerier utomlands och folk i andra delar av världen visste plötsligt rätt mycket om de nordiska konstnärerna.
RE: Efter många år som frilansande kritiker och curator har du en ovanligt god överblick av den samtida konstkritiken, inbillar jag mig. Hur står sig den svenska kritiken i jämförelse med till exempel den tyska eller den ”globala” kritik, i brist på ett bättre uttryck, som återfinns i Artforum, där du själv länge har varit medarbetare?
DB: De mest imponerande kultursidorna är nog de tyska, tror jag: Süddeutsche Zeitung och Frankfurter Allgemeine. I alla fall har de mest plats för klassisk kritik. Men de bästa tidskrifterna är väl fortfarande Frieze och Artforum, inbillar jag mig i alla fall. I Sverige finns det ju egentligen rätt mycket plats för konstkritik, om man tänker på att hela landet är mindre än den tyska delstaten Hessen, där jag bodde. Egentligen finns det plats för nya kritiker, det är nog bara att ta för sig. Den som har nåt att säga bortom allmän rapportering eller lokalt gnäll kommer att bli synlig med en gång. Jag tror att det är ett bra läge för en ny generation att komma fram.
RE: Hur mycket filosof kommer du att vara under din tid på Moderna? Du disputerade i filosofi med avhandlingen The Hospitality of Presence, där du skriver om framförallt Husserls teorier om temporalitet. För några år sedan skrev du den kritikerrosade Chronology, och även där har tid en viktig roll. Ska du fortsätta att arbeta med detta?
DB: Jag vet inte faktiskt. Vi ska samarbeta med högskolor och universitet, så det är klart att det kan handla om filosofi. Jag tror att vissa tankar som jag utvecklade i boken Chronology kanske kan vara av värde när vi börjar utforska vår rätt omfattande samling av film och video. Vi planerar ju en utställning med Eija-Liisa Ahtila också, henne har jag följt sen genombrottet. Kanske kan vi ordna en del samtal på gränsen till filosofin.
RE: Jag träffade en gång en pilot i flygvapnet, han skulle precis bli överste, men han var inte glad för det. Ju högre han steg i grader desto mindre fick han ju flyga. Kan du ibland känna något i stil med: ”Äsch, vafan, jag vill översätta Heidegger med min vän och kollega Sven-Olov Wallenstein igen, göra mindre utställningar och skriva kritiska essäer i Dagens Nyheter!”
DB: Jag har faktiskt tänkt så rätt många gånger, särskilt direkt efter biennalen. Men nu ger jag det här en chans och gör mitt bästa när det gäller att förvandla museet till en plats där disciplinerna kan mötas. Om det blir bra hänger på mig, men inte bara på mig utan nästan lika mycket på sådana som dig och alla de som läser dig med interesse. Moderna Museet är en plats med en otrolig historia och kanske med en framtid som visar oss nya sätt att se och tänka på konst. Jag kan bara hoppas att Wallenstein dyker upp och ger järnet, och alla hans vänner från Site, OEI, och från de experimentella och akademiska miljöer där han är en nyckelperson.
Bilder (uppifrån och ned): Daniel Birnbaum, Moderna Museet, Eva Löfdahl ”Utan titel”, Klara Lidén ”Unheimlich Manöver”
Rikard Ekholm (text), Vendela Grundell (porträttfoto), Moderna Museet (exteriörfoto), Prallan Allsten (Eva Löfdahl), Juan Luis Sánchez (Klara Lidén)
Vinjettbild: Ingrid Book och Carina Hedén ”Militær utsikt angrepsfelt sør” (2008)
