Konståret 2009 ackompanjerades av finanskris, svininfluensa, biennal i Venedig, skandaler på Konstfack och invigning av Moderna Museet i Malmö. I övrigt var det mesta sig likt. Vi har givit våra skribenter möjligheten att sammanfatta årets topphändelser, och även låta några bottennapp slinka med.
Mikael Andersson
På Galleri Thomas Wallner visas nästan alltid vassa utställningar med framförallt unga och, åtminstone än så länge, ganska okända konstnärer. Och för mig är det ett av Malmös bästa gallerier, utan tvekan. Under 00-talets sista år var utställningen med Malmöbaserade Niklas Winmalm starkast i lokalerna. I hans mörka men ändå ljusskimrande oljemålningar framträder ett märkligt landskap: triviala gatubilder och aristokratiska salongsinteriörer blandas om vartannat i mestadels mörka färger, men med starka inslag av rött och grönt. Målningarnas olika scenrum flyter ihop till en enhet, där det finns mycket att se och upptäcka, bland annat några mystiska figurer. Därför bör man verkligen ta sig tid att sjunka in i Niklas Winmalms drömska landskap, för att därigenom upptäcka dess olika nyanser.
Måleriets position i svensk samtidskonst har debatterats livligt under året. Och parallellt med figurationsdebatten visades en grundlig inventering av delar av det svenska samtidsmåleriet på Passagen, Linköpings konsthall. De som ansåg måleriet marginaliserat borde besökt grupputställningen ”Samtidigt”, som tidigare visades på Borås konstmuseum innan den kom till Östgötaslätten. Förvisso fokuserades utställningen på uteslutande etablerade konstnärer från ungefär samma generation – Jens Fänge, Carl Hammoud, Gunnel Wåhlstrand, Karin Mamma Andersson med flera – och således bjöds besökaren inte på några större överraskningar. Men man kunde åtminstone se vilken variation det svenska samtidsmåleriet besitter, utan att det på något sätt närmar sig kitsch eller pastisch.
I min recension av ”The World Is Yours” på Louisiana var jag inte odelat positiv. Men ett av utställningens bidrag etsade sig fast i minnet mer än något annat konstverk under året. Det var den danska konstnärsgruppen Superflexs videoverk ”Flooded McDonalds” som hade denna kraft. På ett precist, ömt och samtidigt politiskt sätt kommenterar de masskonsumtionssamhällets tragiska baksidor i sin film, där en McDonalds-restaurang långsamt dränks av ett ständigt sipprande vattentillflöde. Man lyckas sammanföra de bägge sidorna estetik och ideologi – utan att det ena tar plats på det andras bekostnad. Och det brukar inte alltid vara så lätt.
Konstlivet i Sverige är ju väldigt koncentrerat till de tre storstadsregionerna. Det kan man naturligtvis förstå, men inte desto mindre är det lite tråkigt. I Östergötland, till exempel, är de flesta gallerier inget att jubla över. Men under senhösten öppnade ett nytt galleri i Norrköping: Galleri Dag Andersson, som det heter, tänker visa främst svensk och nordisk konst från 1950-talet och framåt. Premiären med grupputställningen ”Dolda rum” gick bra. Och något annat vore kanske konstigt, särskilt när man ställer ut Håkan Rehnberg, Ann Edholm, Rickard Sollman och Karin Ohlin. Förhoppningsvis fortsätter de att arbeta i samma riktning under 2010.
Det skrivs alldeles för få välskrivna konstessäer nuförtiden. Men vissa år utkommer i alla fall Peter Cornell med böcker av just denna typ. Och 2009 var ett sådant år. I ”Mannen på gatan” rör han sig, som vanligt, skickligt mellan konst, litteratur, filosofi och historia på sin upptäcktsfärd av relationen mellan prostitution och modernism. En duktig stilist är han också.
Sara Arvidsson
Milsvid från de ofta så själslösa bilderna av fashionabla hem i ”hemma hos”-reportage och liknande är Mikael Olssons stillsamma fotosvit ”Södrakull Frösakull”, som visades på Hasselblad Center i höstas. Bruno Mathssons modernistiska drömhus, som Olsson så känsligt har studerat och stundtals även bott i, är givetvis ofantligt snygga, på det där dramatiska och nedgångna sättet, men det är inte vid ytan blicken stannar – den vandrar i stället vidare och söker något som enbart kan anas. Fasaderna trängs därmed åt sidan och sökandet efter något vi inte riktigt kan definiera eller förutse tar sin början.
Yto Barrada flankerades av Hala Elkoussy i en utställning på Göteborgs Konsthall under våren. Även om Elkoussy imponerade en hel del, var det främst Barrada som lyckades fånga mitt intresse. Liksom den tidigare nämnda Olsson hänger sig Barrada åt ett sökande där själva resan ter sig mer betydelsefull än den stabila destinationen. Genom att vända och vrida på perspektiven varseblir hon en värld där inga givna svar finns till hands.
De göteborgska gallerierna prioriterar fortfarande måleri. Jag ser inget direkt fel i det, men visst vill man bli erbjuden alternativ. Tre utställningar, som samtliga arbetade ganska aktivt utifrån rummets premisser och dessutom på ett utomordentligt sätt, fann jag emellertid. Vi börjar med Gabo Camnitzers ”Disregarding Alchemy” på Galleri 54, som inte bara var filosofisk utan även erbjöd en skojig lekstund för hela familjen. Otroligt kul att de ”djupare” bottnarna toppas med en såpass lättsam fräschör. Maria Quarfordt Brisings grafitverk, som visades på Galleri Mors mössa, är i och för sig tvådimensionella och måleriska, men de skulle likaså kunna betecknas som skulptur eller installationskonst. Utan krusiduller eller tillgjordheter slår en rå konst till, stark likt pansar. Maja Droettos ”Sketches for a universe”, på Galleri Box, var även en höjdpunkt som bör nämnas i detta summerande sammanhang.
Till sist skulle jag vilja uttrycka en önskan. Jag hoppas verkligen på fler risktagande gallerier i Göteborg under det kommande decenniet, liksom fler mobila och tillfälliga projekt. Jag känner att det bubblar, att det är på gång – och det behövs.
Per Brunskog
När jag satte mig ner och började summera vad jag sett under året försvann den ständiga ångesten för att man inte hunnit se det ena och den andra utställningen. Det är bara att konstatera att man varit med om flera fantastiska konstuplevelser under året. Problemet är bara att jag inte har haft koll på en specifik konstscen. Den konst jag mött under året har också burit på så totalt olika former av konstuplevelser att de inte går att gradera dem sinsemellan. Därför väljer jag att bara kortfattat lyfta fram några av dessa personliga upplevelser, utan ambitionen att förmedla några trender från en specifik konstscen.
Ett av flera spännande konstnärskap som jag fick jag upp ögonen för en av de första dagarna på året var Hélio Oiticica. Detta skede i Rio de Janeiro där jag då befann mig och hade påbörjat en systematisk undersökning av stadens konstliv. Ambitionen var att skriva en artikel därifrån, men någon sådan blev aldrig skriven. Jag kom dock så långt att jag besökte alla möjliga och omöjliga utställningslokaler. Under min undersökning av stadens konstliv stod jag plötsligt i ett stort hus fyllt med verk av denne Hélio Oiticica, brasilianare som var verksam från mitten av 50-talet till sin död 1980. Parallellerna till konstnärer så som Liam Gillick och Carsten Höller känns omöjliga att inte dra, men Oiticicas installationer var än mer lekfullt livsbejakande. Han hade inte heller samma, rätt tråkiga, industriella framtoning som sina nutida kolleger.
Om man ändå ska talar om toppar och botten under 2009 så går det hålla sig till en enskild utställningslokal. I detta fall Malmö konsthall. Under sommaren visades där Sonic Youths ”Sensational Fix”, en utställning som under hösten ersattes av ”Little Theatre of Gestures”. Trots att den senare innehöll ett antal starka verk så är det nog den absolut tråkigaste utställningen som jag besökt på konsthallen. Båda var samlingsutställningar med flera internationellt stora namn. Skillnaden som gör att den ena briljant och får den andra att falla platt är attityden – konsten som bejakelse eller konstverken som högaktade objekt. På Sonic Youth-utställningen fick verken krocka fritt och de stängdes inte in i en tematisk tolkning.
Vad det gäller Malmöområdets galleriscen så måste jag erkänna att jag har många luckor i bevakningen, och är också medveten om att man här kan anklaga mig för vänskapskorruption. Men av det jag sett så vill jag framhålla: ”For an Epidemic Resistance” av Jacqueline Hoang Nguyen på Galleri Pictura. Fredrik Strids ”Detaljer och Fundament” på Galleri 21, och på samma galleri Marko Vuokola utställning ”The Seventh Wave”. Mathias Kristerssons performance-installation ”I brist på alternativ sken solen på ingenting” på Lilith Performance Studio. Leif Holmstrands ”What the Others Knew” på Johan Berggren Gallery. Och David Krantz 3d-film på Galleri Lilith Waltenberg, där man kunde se gatan utanför galleriet lagt under vatten.
Under två helger efter varandra i höstas var det öppningar av biennalerna i Göteborg och Istanbul. Båda var drabbade av finanskrisen men de hade valt helt olika strategier för att få sina budgetar att räcka. I Göteborg hade man satsat på ett fåtal säkra kort, medan man i Istanbul lät ett stort antal konstnärer från mindre etablerade konstscener visa sina verk. Även om Göteborgsbiennalen var helt okej, så önskar man att någon här i landet skulle våga ta ut svängarna så som i Istanbul.
Två starka och mycket pojkaktiga utställningar som jag besökt under året var Matias Faldbakkens utställning ”Shocked into Abstraction” på Museet for samtidskunst i Oslo. Den andra var David Shrigleys utställning på Galleri Nicolai Wallner i Köpenhamn.
I slutet av november besökte jag Berlin, och årets utställning var kanske ändå ”Die Kunst ist super!” på Hamburger Bahnhof. Men i Berlin mötte jag också två för mig nya konstnärskap som jag tycker är intressantare att lyfta fram än att en jätteinstitution som Hamburger Bahnhof förmår att producera något riktigt bra. Den ena var Owen Land, med utställningen ”How Can You Believe Anything He Says?” på KW – Institute for Contemporary Art, som jag tidigare skrivit om här på Konsten. Det andra konstnärskapet var Tamy Ben-Tor som medverkade med två filmer på en utställning på n.b.k. i Berlin, och som i början av december gjorde en mycket stark nonsensperformance på Lilith Performance Studio i Malmö. Besöket i Berlins huvudsakliga syfte var dock att ta del av den turkiska konstnärsgruppen Oda Projesis senaste projekt, ett projekt som jag också skrivit om för Konsten. Jag kan bara konstatera att jag är ytterst glad att de åter börjat jobba tillsammans efter uppehåll på några år. För detta är absolut ett av vår tids mest spännande och radikala konstnärskap – så radikalt i sin vardaglighet att de ofta inte fungera inom konstens ramar eller kan bedömas efter konstvärldens parametrar.
Rikard Ekholm
Årets bästa utställning: Venedigbiennalen. Daniel Birnbaum går från klarhet till klarhet. På 2009 års Venedigbiennal lyckas konstvärldens diplomat nummer ett att balansera konstens immateriella och materiella egenskaper till en enastående mix. Den som inte såg skapandet av världar i Venedig under sommaren och hösten bör kanske se sig om efter ett annat intresse?
Årets konsthändelse: Tyvärr, får man säga. Att galleridistriktet på Hudiksvallsgatan i Stockholm – ”Sveriges Chelsea” – började rämna. Bara en sådan sak att Sveriges, just då, kanske mest omtalade galleri, Brändström & Stene, stängde sina portar. Och för flera av de andra ser det mindre ljust ut också. Alla hoppas givetvis på återväxt – på Hudiksvallsgatan eller på annat håll.
Årets comeback: Jan Stene öppnar eget, Stene Projects, efter att Galleri Brändström & Stene kollapsar. Och under de månader som galleriet höll öppet under 2009 så ser det lovande ut inför 2010. Stene klarar sig uppenbarligen bra själv.
Årets konstnärer: Nathalie Djurberg och Anna Odell. Två kvinnor. Två olika konstnärliga metoder. På plats i Venedig stod det utom allt tvivel att den internationella konstpubliken var helt tagen av Djurbergs senaste mycket komplexa och, vilket är den enda rimliga slutsatsen, betydande konstfilmer. Anna Odell – vad återstår det att säga just nu? På egen hand visar Odell att den relationella konsten inte alls är död, utan bara har dragits med tråkiga projekt under de senaste åren – tills Odell vankade fram och tillbaka på Liljeholmsbron och blev tvångsbältad på S:t Göran.
Årets vad-hände? Moderna Museet ska få ny chef…eller inte? Vad händer, kommer Lars Nittve att förlänga för en tredje period, eller kommer någon ny överintendent att ta över, i så fall vem? Daniel Birnbaum, Maria Lind, Bo Nilsson, Isabella Nilsson – eller någon mindre känd?
Jennie Fahlström
Utställning: Anna Odells kandidatutställning på Konstfack. Trots alla förhandsdebatter och spekulationer – både de känslosamma och de sansade – lyckades Anna Odells verk ”Okänd, kvinna 2009 -349701” infria förväntningarna på ett starkt verk – särskilt sekvensen där man endast hör dialogen mellan läkaren och Odell då Odell berättar att hennes psykos är spelad. I stället för att få se läkarens ansiktsuttryck i bild stiger dramatiken av att bara lyssna till rösterna genom konstnärens lågmälda förklaringar och läkarens stigande oförståelse och frustration.
Konst i TV: K-special Gilbert och George. K-specials importerade program visar gång på gång att man i utlandet kan göra god TV om konst – under 2009 tänker jag särskilt på programmet om konstnärsduon Gilbert och George. Kvaliteten ligger i avsaknaden av en snackig programledare som stjäl varje tillfälle till fördjupning. I stället är det som om Gilbert och George och deras konstkollegor från världens utställningssammanhang berättar om fyrtio års konstnärskap bara för mig och de får alltid tala till punkt.
Krönikör: Lars O Ericsson. De dagar Lars O Ericsson skriver krönikor i SvD är roliga. Få i Sverige kan som han formulera sig vasst om konst och konstvärld. Intressant var det också att höra om debaclet på DN genom Rikard Ekholms intervju med Ericsson på Konsten. Att muttra över den krisande dagstidningskritiken verkar annars vara kroniskt men nog blir det livat när en kritiker/krönikör som Ericsson är tillbaka på banan. Han tycker något och alltid retar det någon.
Maria Johansson
Caspar David Friedrich: Vilken utställning. Lika fascinerande och fantastisk som konstnärens namn. Varför har inte den här utställningen gjorts tidigare? Gör den permanent, jag vill se den ofta!
Anna Odell: Äntligen en konstnär som utgår från ett behov av att uttrycka sig och har modet att ta bladet från munnen. Äntligen en människa som vågar gå sin egen väg. Att hon utnyttjat godtrogna människor är bara bullshit, kan lätt räkna upp tio andra fall där godtrogna utnyttjats på värre sätt i konstens namn utan att någon nämnvärt höjt på ögonlocket. Dessutom har hon ju bett om ursäkt och ingen verkar heller ha tagit illa upp. Så lägg ner den kritiken, tycker jag… och håll tummarna för att Odell överlevt mediedrevet.
”Livsformer”, Bonniers konsthall: En väldigt bra utställning om naturen gestaltad i konst, med bredd och öppenhet och mycket bra konst. Miljöförstöring och klimatfrågor lurar bakom knuten samtidigt som naturen (och konsten) överväldigar och fascinerar. Men jag hade velat ha mer måleri. Det finns flera bra målare idag som arbetar med naturen, och måleriet är ett så bra medium för detta.
Bubblare: Vart09: Ny konstnärsdriven mässa i samarbete med Värnamo kommun. Väl organiserat och ambitiöst, dessutom trevligt. Överträffade mina förväntningar.
Lena Karlsson
Vid en tillbakablick på konståret är det lätt att gräma sig över det man missat eller inte haft möjlighet att bevaka. För trots att året präglats av en väntan på att något ska hända finns det en hel del initiativ värda att nämnas.
Den största raketen på den sydsvenska konsthimlen är onekligen öppnandet av Moderna Museets filial i Malmö under julhelgen. Utställningsytan i den snyggt designade lokalen med referenser till storebror i Stockholm har i jämförelse med Rooseums glada dagar reducerats betydligt. Men förhoppningsvis inspirerar Moderna Malmö utöver sin egen kvalificerade verksamhet konstidkare i trakten att spänna bågen lite extra i framtiden.
Galleri Signals ambitiösa satsning under hösten på Skånes fria konstarenor med utställning, bok och föreläsningsserie har knappast gått obemärkt förbi. Och till alla fotointresserades glädje ägde i våras Skånes egen fotobiennal Fotografi-i-fokus rum på fler orter än någonsin. Sommarens utställning på Wanås skulpturpark- och utställningar låg med sitt klimattema helt rätt i tiden och visade upplivande konstprojekt i såväl kostall som skulpturpark. På Kivik Art Center kunde man bland annat skåda Julian Opies finurliga kritstrecksskulpturer. Tre konstnärer på Lunds konsthall har förgyllt min tillvaro under året – närmare bestämt Sirous Namazi, Eva Löfdahl och Omer Fast. Vassil Simittchiev på konstföreningen Aura tillhör också denna skara. Annars har konståret på orten trots hedervärda initiativ som Lunds första konstkväll och två nya gallerier inte inneburit någon större revolution.
För att få en konstupplevelse utöver det vanliga krävs oftast en förflyttning till annan ort. Shirin Neshat på Kulturhuset i Stockholm gick exempelvis inte av för hackor. En annan möjlighet som gavs 2009 var att åka till biennalerna i Venedig eller Istanbul. Nathalie Djurbergs leranimationer på Venedigbiennalen innebar ett kärt återseende och samtidigt något nytt. Men av någon anledning fastnar jag oftast i den ryska paviljongen. Rebecka Horns rörliga installationer hade jag inte heller velat vara utan. I Istanbul gav filmer som exempelvis Larissa Sansours ”Soup over Betlehem” (2006) intryck. En annan angenäm konstupplevelse under året var ”Walking in my mind” på Hayward Gallery i London, där bland andra Bo Christian Larsson från Kristinehamn deltog i en typ av utställning jag gärna hade sett i Sverige.
Louise Lindvall
Årets utställning, Stockholm: Tabaiomo på Moderna Museét. Redan i februari blev jag obönhörligen förförd av japanskan Tabaimo som inledde utställningsserien Moderna Museét Nu. Där visade hon tre av sina animationer, bland annat dolefullhouse, som tidigare visats på biennalen i Venedig och helt klart för mig räknas till ett av årets skönaste magpirr. Den tekniska kvaliteten i hennes verk var givetvis uppenbar, hantverket precis som installationen av filmerna var både snyggt utfört och effektfullt. Men det som fick mig att önska att jag kunde gå dit varje dag med ett anteckningsblock i knäet och förbehållslöst befinna mig i rummet var den syrliga, lite humoristiska undertonen jag kunde ana bakom det neurotiska tillrättaställandet av möbler, slingrande bläckfisktentakler och sköldpaddor i toaletten. Tabaimo imponerade, och inspirerade, med sin fantasi och uppfinningsrikedom. Tveklöst vill jag nominera henne till årets favorit.
Årets utställning, utlandet: ”Vorspannkino” på KW Institute for Contemporary Art, Berlin. Årets andra höjdpunkt dök upp på Kunstwerke I Berlin, där man bestämt sig för att på 4 våningar visa titelsekvenserna av 54 olika filmer. En våghalsig, nervkittlande och provocerande utställning som trots mängden information var väldigt lätt att förstå och röra sig i. En av styrkorna låg i mångsidigheten, bland titlarna återfanns Hitchcocks ”Vertigo”, ”Attack of the killer tomatoes”, Tarantinos ”Death Proof” och Pasolinis ”Uccellacci e Uccellini”. Det bjöds också på smalare sci-fi och skräcktitlar, vissa mer magstarka än andra. Upplägget var lysande, projektionerna var många i varje rum, men endast en var tänd åt gången, som för att hjälpa till att guida publiken. På den högsta våningen var golvet täckt med en halvbekväm skumgummimadrass man kunde lägga sig på och bara låta titlarna rulla. Jag såg alla 54. Hade jag haft tid hade jag stannat kvar och sett dem en gång till. Minst.
Årets katastrof: Det tar emot att säga det här, men videoscreeningen vid Brunkebergsporten på Stockholms kulturfestival var en enorm besvikelse. Idén var jättebra, men placeringen makalöst dålig och bilden på tok för liten. Till 2010 önskar jag mig en riktig utomhusbio, där många fler får plats och man hör ljudet trots jazzen.
Anders Olofsson
Årets utställning 1: På senhösten slog Matti Kallioinen till igen på Milliken Gallery i Stockholm. Årets bästa utställning var ett faktum. Kallioinens vidunderliga resa mellan science fiction, poesi och överdådig, hemkörd scenografi var omöjlig att värja sig emot. Det hände till och med att besökare föll i tårar efter en stund i utställningsrummet. Hur vanligt är det i dagens konstvärld?
Årets utställning 2: Konst kräver ibland långa förberedelseprocesser. När Christine Ödlund ställde ut på Christian Larsen i Stockholm var det tio år sedan hon senast visade sina verk på ett galleri. Men den som väntar på något gott… Ödlunds utställning var tätt sammanhållen och exponerade en konstnär med en genomtänkt världsbild och extremt gott handlag med sina arbetsmaterial och tekniker.
Årets utställning 3: Kristina Bengths debututställning på Galleri Flach+Thulin i Stockholm byggdes kring bedragerskan, skådespelerskan och fotografen Amanda Kristina Pedersens livsöde. Bengths känsliga akvarellmåleri förvandlade hela galleriet till ett slags pseudodokumentär installation, utan att fördenskull de enskilda verkens lyskraft förminskades av den konceptuella helheten.
Årets pseudohändelse: En halvdan utställning med norskt figurativt måleri på Edsviks konsthall gav upphov till en rötmånadsdebatt på kultursidorna (och ännu fler bloggar) om samtidskonstens relation till lika fluffiga som förrädiska begrepp som skönhet, äkthet och sanning. I ett land där konstdebatterna tyckts ha arkiverats på obestämd framtid kanske man skall vara glad för att det hettar till, men visst fanns det väl väsentligare saker att diskutera?
Årets snackis: I finanskrisens spår dök förstås även konstmarknaden. När DN:s Bo Madestrand råkade ge vissa gallerister en känga för att de själva spelat bort korten genom att dra på sig stora kostnader för enorma lokaler och i övrigt inte uppvisa så särskilt många exempel på nytänkande, då reagerade galleristkåren surt. Visst kämpar de flesta gallerister för att med små medel visa konst som de känner ett genuint engagemang för. Men lite ofta för att det ska kännas riktigt bra hörs konstnärer klaga över infrusna eller extremt fördröjda utbetalningar av försäljningsintäkter från gallerierna. Olustigt nog hörs detsamma i bokbranschen. Och ingen säger något, eftersom ”vi alla sitter i samma båt”. Dags att på diskutera affärsmoralen i kultursektorn?
Bilder (uppifrån och ned): Niklas Winmalm, Mikael Olsson, Hélio Oiticica, Anna Odell, Charles Avery, Sirous Namazi, Vorspannkino (poster), Kristina Bength
