För sisådär en 15 år sedan fanns det goda chanser att man kunde få sig en trevlig konstupplevelse på Hornsgatspuckeln i Stockholm. Men tiderna förändras. Konstkartan har definitivt ritats om sedan slutet av 1990-talet. Det finns dock ett lysande undantag som man bara inte får glömma. Det är ett galleri som visserligen hoppat runt en del sedan starten på 1950-talet, men som sedan cirka 20 år tillbaka har varit beläget på Hornsgatan 6, och alltjämt bjudit på grafik av en spännande bredd och kvalitet. Detta är naturligtvis Grafiska Sällskapet.
I december månad löper den hängivne galleribesökaren en överhängande risk att råka ut för en motbjudande julutställning. Eller så möter hen en mer eller mindre krystad grupputställning av galleriets konstnärer, med verk i presentanpassat mindre format. Visserligen har Grafiska Sällskapet just en medlemsutställning i galleriet, men temat ”Skogen” verkar passa konstnärerna som hand i handske.
För att det skulle kännas riktigt sammanhållet och intressant skulle man visserligen gärna kunna gallra bort hälften av verken, men då finns risken att man skulle missa träden för all skog. Galleriet har i utställningens spretiga natur istället valt att försöka binda samman verken i en enkel men effektiv väggteckning. Denna bildar både en tidslinje samt en fond för bilderna att förhålla sig till. Det finns gott om färgstarka verk på väggarna, men det är ändå de svartvita, enkla bilderna som blir den riktiga behållningen i denna brokiga grupputställning.
Grafik är på vissa sätt en exklusiv verksamhet. Det krävs helt sonika att utövarna har utbildning, en verkstad att gå till och någon form av hantverksskicklighet. Alla grafiker är de facto inte konstnärer. Men till yttermera visso kan inte alla konstnärer heller bli grafiker. Detta beror till viss del på nyss nämnda kriterier, men kanske ligger det än mer i utövarens personlighetsdrag eller temperament. Dessa esoteriska reservationer undantagna, är grafikkonsten befriande demokratisk med humana priser som gör det möjligt för konstnärer att nå ut. Tillika kan Svensson bli samlare av verk från välrenommerade konstnärer samt få möjlighet att anskaffa riktigt maffiga blad. Således skall vi inte vara cyniska kring juletid utan istället omfamna grafikens generösa påbud.
De riktiga pärlorna i utställningen ”Skogen” är överraskande många. Det är tydligt att skogen är symbiotisk med grafikerna och förhållandet dem emellan skapar åtskilliga intressanta tolkningar. Precis vid entrén sitter P O Nilssons små ”klassiska” blad. De föreställer dungar eller klungor av träd och enar. Det är små bilder men riktigt gripande sådana. Som enskilda minnen eller som kvarglömda existenser blir de stående. Ett annat verk som står ut och kanhända ger mer arkaiska eller mytologiska referenser, är Eva Lindgrens ”Svan”, som både bjuder på fina, känsliga linjer, stark teckning och välbehövlig kontrastverkan. Sedan är det svårt att inte falla för Eva Grytts ”Bok-skog” där en bok är uppsatt uppslagen med ryggen mot betraktaren (nedre bilden). Här har vi ett slags bokobjekt som visar bokbindarkonstens förtjänster genom vackert dekorativa pärmar monterad på en inbjudande susande skogsbakgrund. De verk som kanske utmanar mest, både estetiskt och tematiskt på utställningen är Göran Nilssons stora blad föreställande i stort sett: kalhyggen (övre bilden). Får man tycka att dessa miljöer är riktigt vackra? Måhända inte som företeelser i en värld som strävar efter någon form av hållbar utveckling. Men för de av oss som ser ”Ödelandet” som en bitterljuv tillflyktsort, en viloplats och en smula respit i det ständigt påjagande livet. För oss blir Göran Nilssons bilder något alldeles extra.
Adress: Hornsgatan 6, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 23/11 – 15/12
Jakob Anckarsvärd (text), Grafiska Sällskapet (foto)