Ett litet fönster under det bleka innertaket. Väggarna är också vita. Fönstret ser ut att höra hemma i källaren till en institution. Andenæs kallar det för ett “regulation window”. Det verkar vara ett fotografi av ett fotografi. Namnet låter som en teknisk term, men förmodligen handlar det om ett fönster som lagarna stipulerar ska finnas där av byggnadstekniska skäl. Genom detta regelmässiga fönster går det inte att se något alls. Glasets yta är dunkel, som i ogenomtränglig, men samtidigt ljus. Dess vithet är en intensiv projektionsyta som liknar galleriets vita väggar. Den här gången har även galleriets fönster blivit del av samma vithet. En grumlig film har klistrats på de väldiga glasen. Den släpper bara in ljus, inget annat.
Det är genom fönstret, eller fönstren, som vi förväntar oss att se ut. Glasets ogenomtränglighet gör att vi tvingas till att invertera rummet med blicken. Det går kanske att se ut genom väggarna? Att vävtapeter förkommer så flitigt i Andenæs bildvärld är inte överraskande. De skvallrar om institution och samtidigt ger ytan en sådan textur att det tvådimensionella nästan ger oss något mer, även om det bara är ett material som tristessen fastnar på. Andenæs fotografi av sin mor leker med vävtapetens anonymitet då den omger den högborgligt klädda kvinnan, som lutar sig ned på en vacker soffa. I detta fall har bilden också pixelerats till den grad att kornigheten ligger som en film över det obekväma arrangemanget. Det minner om televisionens yta, när vi kommit alldeles för nära.
En stor del av ”enclosed circuit x” utgörs av sju fotografier från serien ”FUCK” (2013). En pistol ligger på en ”green screen”, en yta som används inom digital filmtillverkning för att lägga till den omgivande miljön efteråt. Pistolens position skiftar endast lite från bild till bild. Även om bilderna bjuder oss in till att föreställa vad som skulle kunna ske runt pistolen så är objektet, liksom den borgerliga mamman, så uppfodrande att fantasin nivelleras till en alldeles slät yta. I samma rum hänger en bild av en himmel som är blå på ett sätt som är så långt ifrån Yves Kleins drömmar om att suga subjektet in i färgen som bara möjligt. Andenæs färger är vaga, lite lätt skitiga och matta i ordets alla meningar. De insisterar på att förbli yta. Ett flygfoto av en ö i första rummet visas på en lätt sluttande liggande monitor. På något sätt projiceras det redan, men framför bilden finns igen denna hinna som gör att det till slut blir svårt att ens se att vi har att göra med en skärm.
Andenæs fotografier förhåller sig hela tiden till språket och reproduktionen. Titlarna på verken och serierna känns mer som beståndsdelar än eftertankar. Språket ger ett antal möjligheter till dubbelbottnade situationer. Titeln på det projekt som utställning har växt ut ur: ”Regarding the Middle Class”, är ett bra exempel. Ordet ”regarding” handlar om att se på något men samtidigt att också sätta sig till doms. Hårdheten i detta kan jämföras mot ordstammens mjukhet: ”regard” eller omtanke. Medelklassen är Andenæs egen, vilket får både domen och ömheten att alldeles naturligt samexistera. Detta tema, eller temata, genomsyrar också Andenæs bok ”Skyldfolk” som Galleri Riis och Teknisk Industri producerat. ”Skyldfolk”, folk som du är skyldig och som är skyldiga dig, var det ord som användes för ”familj” i norsk bykultur innan den latinska definitionen kom och satte hushållet i centrum. Ett lika hårt som innerligt begrepp som Andenæs utforskar i dess mest bokstavliga betydelser genom att se på domsalar, fängelser, familjen och hur ett helt anonymt men norskägt hotell i Bryssel ändå kan med sådan lätthet förmedla något av hemlandets omsorgsfulla ångest.
Andenæs är också upptagen av reproduktion och reflektion i förhållande till media. Hans verk har ofta genomgått processer av förvandling, vilket inte handlar om något så enkelt som att de kan fås till att säga något annat. Det handlar snarare om vad raster gör för vår perception. Ett fotokopierat fotografi får en helt ny yta. Ibland får man också känslan av att Andenæs fotografer sina fotografier om och om igen för att komma till den urtvättade och stumma matthet, som till slut gör att de sluter sig om sig själva och blir en ”enclosed circuit” eller ett heterokosm vars enda kontakt med vår värld är någon slags formell överensstämmelse av ambivalent betydelse.
Sedd från en annan synvinkel väcker Andenæs frågan om skuld till den grad att åskådarens misstanke riktas mot sig själv. Satt i M. H. Abrams klassiska paradigm i ”The Mirror and the Lamp” som skiljer det mimetiska (klassiska) från det expressiva (romantiska) uttrycket glider Andenæs elegant undan. Visserligen avbildar han en extern värld, men det är ändå inte så enkelt. Samtidigt är det svårt att hävda att hans verk kan ses som produkter av hans egna subjektiva föreställningsförmåga, han är allt för postmodernt medveten om att subjektet är en medial konstruktion. Även detta sociala och performativa subjekt har dock sina gränser. Kan vi svära oss fria från att vi inte är skyldiga till ytan som inte vill reflektera? Den verkar reflekterar oss även om vi inte vill känna igen oss i en sådan spegel.
I den korta essän ”El espejo de los enigmas” (Enigmans spegel) reflekterar Jorge Luis Borges via Léon Bloy över en passage från Paulus första Korintierbrev. Paulus förklarar att vi nu ser ”på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel” men att sanningen om Gud en dag ska bli lika klar som stod vi ansikte mot ansikte (1 Korinthierbrevet 13:12). Det ”dunkla” i den kända meningen var i det grekiska originalet ”enigma”. För Borges handlar det inte om en enkel platonsk utfästelse om att vi kan med svårighet nu förstå hela situationen och att vi därför måste vänta på sanningen. Spegeln gör snarare att mysteriet finns inom oss själva, världen utanför är en symbol för subjektet. Vad Paulus uppmanar oss att göra är att praktisera ”sublim astronomi i hjärtats oändlighet”. Om vi kan se Vintergatan på himlen betyder det att den redan existerar i våra själar.
Om fönstret utåt i själva verket fortfarande är ett fönster inåt går det att förstå den dova stämning av instängd alienation som ekar i Andenæs fotografier och inne på Galleri Riis med dess dunkla fönster. Bildernas heterokosm visar sig var vår egen. Det är speglar som vi i Norden behöver konfronteras med oftare. Utställningen ”enclosed circuit x” är en mindre upplaga av ”enclosed circuit” som visades i Oslo i mars 2013. Det är bara att hoppas att Andenæs kommer tillbaka snart igen, vi introspektiva nordbor är i allra högsta grad skyldiga ämnet uppmärksamhet.
Adress: Rödbotorget 2, Stockholm
Utställningen påpgår under perioden 3/10 – 10/11
Axel Andersson (foto), Galleri Riis (foto)
