Förra gången jag såg islänningen Ragnar Kjartanssons rosa neonverk med texten Scandinavian Pain var över champagnebaren på Armory Show i New York förra året. När det nu installerats på taket av en lada som byggts upp i turbinhallen i Moderna Museet i Malmö, hänger den bilden kvar i skallen. Ljuset och den hetsigt glamourösa stämningen som råder på en konstmässa, har i museet förbytts i mörker och lågmäld reflektion. Glättig ytlighet har övergått i dunkel melankoli. Vetskapen om att Kjartansson redan 2006 placerade sin skylt på en verklig lada under biennalen i Moss, ett verk som jag bara sett dokumenterat, finns också med i bakgrunden. För detta är – trots dess överskådliga enkelhet – en installation med många lager, och här i Malmö tillkommer ytterligare ett. Som en hyllning till den 150-års firande Edvard Munch, träder Kjartanssons neonskylt i dialog med museets samling av kollegans grafiska blad och målningar.
Det rosa i neonrören färgas mer i blodrött genom närheten till Munchs smärtsamma bildvärld. Inne i ladan förflyttas vi till Munchland. Och som på Thielska Galleriets utställning nyligen hänger verken oregelbundet på väggarna, över och under varandra. Eller väggar förresten, ladan består mest av ett hölje av omålat virke. Det nakna timret bildar ett skelettliknande ramverk kring Munchs bilder, där etsningen med hans självporträtt hänger omgiven av en korsform. Konstnären korsfäst. Runt honom finns den skyldiga – kvinnan – som samtidigt är madonna och vampyr. Och som även hon är framställd som rollspelets offer, fastnaglad i linjernas svepande gester. Fast Munch såg antagligen annorlunda på saken. Hur som helst, det är något med hur de grafiska bladen visas härinne, som förstärker deras förtvivlan och akuta tillstånd av missmod. Pappren liksom pressas mot glaset. Det finns inget avstånd, bilderna är lika avklädda som ladan, innehållet lika blottlagt och drabbande som när verken gjordes. Fast den effekten är kanske inte direkt Kjartanssons, utan mer en förtjänst från museets tekniska personal.
Kjartansson använder ofta musik i sina verk, och så även här. ABBA:s skilsmässolåt ”The Winner takes it all” är ett slags soundtrack till installationen, även om den bara hörs genom hörlurarna i museets entré. Där visas en performance från vernissagen där Kjartansson står på ladans tak iförd vit kostym, och med stor inlevelse framför låten. Och han gör det bra! Här, om inte förr, framstår Kjartanssons grepp att omfamna Munch som mer än bara en kul grej. Visst hade det stört den museala stämningen kring ladan ordentligt om sången även hade spelats upp där inne. Kanske hade det blivit helt outhärdligt. Men kanske hade också Kjartanssons närvaro i utställningen blivit mer påtaglig. För nu känns det trots allt som att han tagit ett steg tillbaka.
Kjartanssons driver med bilden av den lidande (manlige) konstnären, samtidigt som utställningen i Malmö är ett uppriktigt menat memento om vårt djupt rotade skandinaviska vemod. Och Kjartansson har systematiskt i sitt konstnärskap belyst olika delar av konstnärsmyten. När han representerade Island på Venedigbiennalen 2009 var han på plats och målade porträtt efter porträtt under flera månaders tid. På årets biennal finns han med i huvudutställningen med ett brassband som flyter omkring på vattnet i en båt, och repeterar samma melankoliska melodislinga. Kjartansson plockar fram gammalmodiga uttrycksformer, som han drar ut till det absurda.
Under skrivandet av den här texten har jag samtidigt lyssnat på honom, när han om och om igen sjunger strofen ”Sorrow Conquers Happiness”. För några år sedan visades en filmad performance av verket inom ”Scenväxlingar” på Bonniers Konsthall. Kjartansson står som en crooner framför sitt band och kommer inte någon vart. Mycket av kraften i Kjartanssons uttryck ligger i dessa ständiga omtagningar. Det händer något med ordens atmosfär och musikens språk, när samma korta bit oavbrutet matas fram i lugnt tempo. Betydelsen förändras och fördjupas. I Malmö har han valt att lägga ett avstånd mellan Munch och ABBA. Men faktum kvarstår, den kopplingen är faktiskt ett genidrag och samtidigt djupt komisk.
Adress: Gasverksgatan 22, Malmö
Utställningen pågår under perioden 4/5 – 25/8
Magnus Bons (text), Ragnar Kjartansson, i8 Gallery and Luhring Augustine Gallery, New York samt Jan Pagh Hansen/Moderna Museet (foto)
