Landskap som kan gäcka vår nyfikenhet och ger spelutrymme för vår fantasi är det som knyter samman verken i ”Unknown Land”. En titel som är hämtad från tidiga kartografers benämning av de vita fläckarna på kartan. Områden som civilisationen ännu inte skaffat sig kunskap om. Men här finns också naturen som vetenskapligt objekt, som spegling för att förstå vår egen litenhet. Det är romantikens syn på den vilda otämjbara naturen. Ett landskap vi vill behärska med vårt vetande men som aldrig till fullo låter sig utforskas.
”Unknown Land” är producerad av Anna Johansson och består av verk av sex konstnärer. I Catrin Anderssons ljudverk ”Triangulating Source of Tremor” sätts till stor del agendan för hela utställningen då dess ljudinramning smittar av sig på de övriga verken. ”Triangulating Source of Tremor” är både konceptuellt som emotionellt. Andersson har använt sig av seismologiska upptagningar av de lågfrekventa ljud som uppstår när världens största isberg B15A och Ross Ice Shelf sakta håller på att glida isär. Ljudbilden som strömmar ut från de tre högtalarna är både vacker och ödesmättad. Det finns inget i detta abstrakta ljud som skvallrar om var dte föreställer, men ändå finns det något lika domedagaktigt i ljudbilden som i ismassornas makliga men alltför hastiga rörelse.
Nebulosa är benämningen på gas- och partikelmoln ute i universum som kan ha en utsträckning på fler ljusår. Den norske konstnären Jone Kvie har skapat en överblickbar modell i papier-maché (bilden) av detta ogripbara naturfenomen i verket ”Starpool”. Fenomenet blir så klart inte mer gripbart av denna modell, utan blir mer en konkret bild över vår oförmåga att föreställa oss dessa gigantiska dimensioner. I Kvies andra verk i utställningen har han imiterat ett annat naturfenomen som sätter våra tidsramar ur spel. Med hjälp av gips har han kopierat en stalagmit och en stalaktit, de kalkavlagringar som bildas där vatten droppar ut ur berget respektive där vattendropparna landar. Dessa kalktappar växer till sig med en för mänskligheten närmast ofattbar långsamhet. Många av dessa stalagmiter och stalaktiter är långt mycket äldre än mänskligheten själv och kommer således också att fortsätta att växa långt efter att människan slutat vandra på denna planet.
Utöver Catrin Anderssons ljudverk ”Triangulating Source of Tremor” innehåller inte utställningen några överraskande sublima dimensioner. Det är en strikt samling konceptuella verk som inte överskrider sin egen verkbeskrivning. Eller snarare, verkens koncept är det som innerhåller vida sublima dimensioner. Det är strikt konkret och avskalat, samtidigt som vi slungas ut i det ogripbara. Ett verk som dock försöker sätta upp det rationella vetandet mot det irrationella är Laurent Montarons film ”Readings”. Filmen är gjord inne i ett observatorium där man ser hur det stora periskopet sakta förflyttas. Två män i vita rockar rör sig inne i denna vetenskapliga högborg. En av männen tar emot ett telefonsamtal. Sedan börjar han blöda från munnen, och drar ut en tand. Händelseförloppet saknar dock början och slut utan flyter bara på i en loop. Under detta skeende rullar en text fram i underkanten som är hämtad från en sierskas spådom. När man läser verkbeskrivningen förloras emellertid mycket av den spänningen som finns i filmens direktupplevelse. Vi serveras åter den gamla soppan där den rationella vetenskapen sätts upp emot sierskans spådomar, och den mångbottnade upplevelsen filmen ger stelnar till plattityder.
Adress: Ystadvägen 22 /Bragegatan 15
2008-09-17 Per Brunskog (text), Galleri 21 (foto)
