Den ukrainska konstnären Zhanna Kadyrovas utställning ”Border memory” öppnar på Uppsala konstmuseum två år efter att Ryssland orättfärdiga angrepp på Ukraina inleddes, och samtidigt som nyheten kommer om Aleksej Navalnyjs död. Tragiska tecken i tiden som visar på angelägenheten av att möta konst skapad inifrån konflikten.
Lite synd då att Kadyrovas konst till stora delar är så endimensionell. Men beror det på kriget, eller är detta helt enkelt hennes uttryck? Materiellt nedtonad och idéburen är konsten hur som helst.
Här finns en serie med enkla fiktiva kartor gjorda av kakel som spruckit efter att hon skjutit på dem. Och en väldig murad vägg som reser sig mitt på golvet, delvis raserad och formad efter Ukrainas karta. Med Krim-halvön liggande bredvid, avbruten och isolerad från resten. Tillsammans ger dessa splittrade landområden förstås en tydlig – och mycket bokstavlig – bild av situationen i Ukraina där gränserna ständigt ritas om.
Men kanske inte mycket mer. Det finns liksom inget för betraktaren att fylla på med, ingen egen iakttagelse att lägga till. Betraktaren ställs inför en bit verklighet, och hur chockerande den än må vara blir det tyvärr övertydligt.
Fast det är antagligen förmätet att begära alltför filosofiskt finkalibrerade verk från en krigszon. Det görs nog väldigt lite konst av den varan i den akuta, pågående fasen av konflikten. Man får sätta på sig andra glasögon än de vanliga i mötet med Kadyrovas konst.
Ändå är det bästa verket i utställningen både direkt avläsbart – och har samtidigt en mer poetisk sida. På ett dukat långbord ligger matbröd uppskurna i tunna skivor. Väldigt prosaiskt och illusoriskt, tills man inser att det inte alls handlar om bakade limpor. Utan om stenar, mjukt formade efter vattnet i en flodfåra. Kadyrova hittade dem i bergstrakterna nära Ungern dit hon flydde i inledningen av kriget. Sedan en tid är hon tillbaka och arbetar återigen i Kiev.
Verket med stenlimporna anspelar på den välkomnande ukrainska seden att bjuda främlingar på bröd. Men dessa motståndsmackor är minst sagt svårtuggade.
Ett annat fyndigt verk är en självhäftande missil. Ett klistermärke som Kadyrova fäster på buss- och tågfönster och dokumenterar under sina resor. Några av hennes kortfilmer som visas på små skärmar är filmade runt Uppsala och Stockholm, och det ser ut som att bomberna är på väg in över Europa. Vi behöver nog ta skydd.
Flera verk i utställningen har förresten redan fått sina ytor sargade. Metall insamlad från eldstrider bär på revor och bitar av asfalt utskurna från vägar i samband med återuppbyggnaden av staden Irpin har djupa gropar skapade av minor. Spåren i asfalten har stora likheter med action-painting och metallen har svetsats ihop till geometriska grundfigurer. Klotet, kuben och sfären oskuldsfullt vitmålade, och liknar både minimalistiska objekt och något av Lucio Fontana. Men deras kliniskt utseende har angripits utifrån. Estetiken flagnar.
Kadyrova är på ett lekfullt allvar när hon förskjuter de befintliga materialens funktion och placerar in dem i ett konsthistoriskt sammanhang med helt andra betydelser. Men jag är ändå inte säker på att greppet leder vidare. Syftet är återigen alltför uppenbart, utan att det uppenbarar andra tankar än de föreslagna.
Det är över huvud taget svårt att avgöra om torftigheten som ändå präglar utställningen på museet är medveten eller ett oavsiktligt resultat beroende på resursbrist. Och den obestämdheten har jag svårt att uppleva som konstruktiv.
Magnus Bons
Uppsala konstmuseum, Drottning Christinas väg 1E, Uppsala. Pågår 17 februari – 5 maj 2024
