”Music of the mind” är en kronologisk presentation av sex decennier av Yoko Onos konstnärskap. Hon blev en superkändis när hon gifte sig med Beatles-medlemmen John Lennon 1969. Under bröllopsresan bjöd de in press till olika hotellsovrum för att från sängen föra fram sitt budskap om fred. WAR IS OVER! IF YOU WANT IT! Love and Peace from John & Yoko var en slogan som också dök upp på reklamplatser utomhus, på vykort och i tidningsannonser i tolv länder under samma år.
Redan före den mediala anstormningen var Ono en etablerad konceptkonstnär som gjort starka avtryck både i Japan och USA. Hon föddes i Tokyo 1933, levde som barn i USA i långa perioder på grund av sin pappas arbete där, och är idag starkt förknippad med den experimentella konst- och musikscen som växte fram på 1950-talet. Sedan länge bor hon i New York.
Ono och Lennon träffades på Indica Gallery där Ono 1966 visade en soloutställning som bjöd in besökarna att slutföra konstverken. Ett interaktivt grepp, med en kul tvist och blinkning till den kommersiella delen av konstvärlden som ofta kräver ett färdigt objekt. Ono hade kommit till London samman år, för att delta i ”Destruction in Art Symposium” (DIAS) på ICA, organiserat av konstnären Gustav Metzger.
”Music of the mind” är Onos största utställning hittills i Storbritannien och titeln refererar till turnén hon gjorde runt om i landet efter utställningen i London. Och det är en imponerade, omfattande och märkvärdigt grafiskt färglös utställning som Tate satt samman i samarbete med Kunstsamlung Nordrhein-Westfalen, som härnäst visar utställningen i Düsseldorf.
Väggarna är vita, konstverken i stillsam gråskala och det dokumentära fotografiska materialet i svartvitt. Det enda ställe med lite kulör är i rummet där skivomslag hänger på väggarna och besökarna bjuds att lyssna på de många inspelningarna hon gjort genom åren. Ett rum är blått. Det är besökarna som färglagt en eka, golven och väggarna med olika blå pennor som ingår i ”Add color (refugee boat)”.
Utställningen som helhet är en ovanligt lyckad balans mellan interaktivitet, reflektion och dokumentation. Onos gärning som konstnär knyts samman med berättelsen om hennes liv. Barndomen som kantades av andra världskrigets vedermödor, en enastående formell skolning inom musik, teater och filosofi, och uppbrottet från den borgerliga uppväxtmiljön som hon kände sig trängd av. Ono och hennes förste make, den japanske kompositören och pianisten Toshi Ichiyanagi rymde i väg 1956 för att gifta sig.
En oundviklig del av Onos konstnärskap inbegriper att man som betraktare manas till handling och eftertanke. I publikationen ”Grapefruit” (1964), som lånar namn av hennes favoritfrukt, presenteras över 200 instruktioner. I utställningen presenteras de idag lite blekta, maskinskrivna meningarna bakom plexiglas, men vi är en engagerad skara som långsamt rör oss i rummet för att ta del av materialet. Det är till synes så simpelt, vad man skulle erfara om man följde hennes uppmaning från vintern 1963?
”Back Piece
Put the light out.
Walk behind a person for four hours.”
Skulle det vara konst om jag följde instruktionen? När blir konst till? Är det den interagerar med en betraktare? Hur är det med musik, finns den i instruktionerna på notbladet eller först när noterna spelas? Ono skulle svara att det alltid är i mötet som magi inträffar, det är i gemenskap som verkligheten blir till. Hon verkar alltid lita på betraktarens förmåga att definiera och framstår i allt som genuint nyfiken. Jag läser hennes enkla uppmaningar som välvilliga inviter. Lyckligtvis blir den där välviljan aldrig kladdig, uppfordrande eller platt.
Utmed utställningens sista rum är en lång vägg helt full av vita lappar uppsatta med brun tejp. Besökarna har bjudits att skriva ner något om sin mamma på lappar och att sätta upp notisen på väggen. ”My Mummy is Beautiful” måste inspirerat hundratals besökare att fatta pennan. Det är ett fint avslut på den här utställningen som må se lite blek ut på bild, men som, när jag summerar, känns fascinerade relevant och vänlig. Yoko Ono tar plats som en av vår samtids främsta konstnärer.
Jenny Danielsson
Tate Modern, Bankside, London, Storbritannien. Pågår 15 februari – 1 september 2024
Yoko Ono med Glass Hammer 1967, från HALF-A-WIND SHOW, Lisson Gallery, London, 1967. Foto: © Clay Perry/Artwork © Yoko Ono
