Är det viktigt att vara nyskapande? Varför och för vem är det viktigt? Går det att definiera och behövs det definieras? I uppslagsverken hittar man inga färdiga förklaringar på ordet nyskapande. På ne.se kan jag läsa att nyskapande i konst, litteratur, film och musik är lika med avantgarde och på Wikipedia jämförs begreppet med originalitet. Slang definieras som ett slags nyskapande. Gemensamt är att nyskapande uppfattas som något som anses ligga före sin tid.
Eva Skarps utredning ”Nyskapande i blickfånget” är en utredning baserad på projektansökningar till Framtidens kultur. Hon skriver så här: ”Förnyelse inom den traditionella kultursektorn sker i många fall genom att konstnärer vänder sig mot rådande kvalitetsuppfattningar och trender” och ”nyskapande bryter gärna det konventionella och vedertagna” samt ”allt behöver inte förändras men det gäller att se när förändringar behövs. Man får inte vara låst i ett visst arbetsmönster. I ett dynamiskt och rörligt samhälle finns en inneboende kraft för nyskapande”. Nyskapandet som en naturlig del i det dynamiska samhället låter rimligt. Av ren naturkraft vill vi framåt. I längden är stagnerade tillstånd inte givande för någon. Att befria sig själv blir då en radikal handling.
Konstfackstudenterna Anna Odells och NUG:s aktioner startade en omfattande diskussion och jag vill ta upp detta som ett aktuellt exempel på nyskapande, inte som ett inlägg i Odelldebatten. Deras konstverk reflekterar skeenden i samhället som är svåra att göra synliga. Konstens värld räcker inte alltid till som den är för det som ska uttryckas. Med sina verk speglar de relationen mellan samhället och individen på ett nytt och annorlunda sätt. Båda tänjde en hel del på gränserna för hur konst kan se ut och göras. Behöver vi och behöver konsten detta? Personligen upplever jag det som utvecklande och ett exempel på att konst är viktigt och att samhället vinner på att värna om sina konstnärer. Odell vänder tillbaka blicken mot betraktaren. Vanligtvis är det konstens publik som betraktar men nu betraktar konsten (en vinkel som påtalades av psykoanalytikern Bo Östlund i föredraget ”Ur betraktarens öga” på V.art.09 12/9-09). De som vanligtvis bedömer blir nu själva bedömda. Det skapar obalans i makt- och rollfördelningen vilket förhoppningsvis är utvecklande för alla parter. Det handlar inte om att rädda världen för alltid men att befria något tills och om det behövs göras igen.
Att vara konstnär innebär för mig att tänja på gränserna. Inte för att imponera eller vara duktig utan som följd av en intuitiv strävan som bottnar i ett behov av att utrycka sig på sitt eget sätt. Men det finns också en rädsla förknippat med nyskapande. Inga framgångar garanteras men många varnande exempel finns. Ikaros är det klassiska, han föll i havet när han försökte flyga nära solen. Helt fel ute var han kanske inte med tanke på att bilindustrin idag använder Ikaros som en symbol för framåtskridande. Men han fick betala ett högt pris.
Nyskapande konst bör väl vara det som överraskar. Det är ofta de unga som visar på nya infallsvinklar men även erfarna konstnärskap kan vara nyskapande. Louise Bourgeois är ett exempel. Specifika verk som Olle Hanspers (född 1924) kopparstick ”Nostalgia” kan vara nyskapande. Bilden, ett porträtt av en kvinna sedd bakifrån iklädd svart spetskrage, visades hösten 2008 på Gröna Paletten och överraskade med att hänga sig kvar likt en bröderna Coen-film. ”Nostalgia” gjordes 1987 efter en Japanresa. Hanspers vistades under en längre period i Japan och undersökte olika sätt att få fram svärta. Han hittade 70-80 olika sorters nyanser av svart och ville uppnå den allra djupaste svärtan och ”Nostalgia” är som skulpterad fram av ljus och mörker. Inte ett omvälvande nyskapande men det behöver det inte alltid vara. Ett mer aktuellt exempel är Sigrid Sandströms nyligen avslutade utställning på Galleri Olsson i Stockholm. Hon har sin utgångspunkt i ett traditionstyngt och akademiskt måleri men med enkla ingrepp lyckas hon öppna upp en ny dörr där nya möjligheter för måleriet blir synliga. Hon visar på en väg bort från den stagnation man kan uppleva när något upprepats för många gånger.
Att arbeta på ett icke-hierarkiskt sätt och drivas av en egen vision verkar utmärka nyskapandet. Det handlar exempelvis inte om att hantera de senaste och modernaste teknikerna. En känsla av frihet från belastande värderingar, rädslor och fördomar verkar också utmärkande för nyskapandet och vinsterna är exempelvis att de dörrar som öppnas, öppnas för alla och rensar luften och förlänger sikten. En del gör det på ett smidigt sätt medan andra rör om ordentligt i grytan.
Bilder (uppifrån och ned): Olle Hanspers, Sigrid Sandström
2009-09-26 Maria Johansson (text), konstnärerna (foto)
