Några barn slumrar fridfullt i bildskärmarna utplacerade på golvet. Och skapar ett vardagligt lugn i den praktfulla salen. Men friden blir bedräglig när jag inser att det rör sig om ukrainska barn som tvångsförflyttats till Ryssland och senare hämtats tillbaka till Ukraina. I Roman Khimei och Yarema Malashchuks drabbande verk i utställningen ”From Ukraine: Dare to dream” är deras drömmar förstås onåbara för kameran. Och för oss.
Men bilder av oskuldsfulla barn återkommer i biennalen, gulliga och med glada ögon, oberörda av omständigheterna. I Nil Yalters tapetserade fotoinstallation om flyktingar som inleder huvudutställningen i Giardini, i filmsnuttar av turkiska gästarbetare i Disobendience archive i Arsenale, i grönländske fotografen Inuuteq Storchs bildserier i Danmarks paviljong.
Det är en svår bildgenre, barn som sover eller pillemariskt ler mot kameran, och jag överraskas av att finna så många här i Venedig. Osäker också på hur de ska uppfattas? Som att barnen delar en ursprunglig gemenskap, bär på hemlig kunskap.
Även djurens egenart gestaltas i ett par utställningar. Robert Zhao Renhui skapar i Singapores paviljong ett fascinerande bildlandskap med närbilder av djur och fåglar från ett återuppväxt skogsområde i utkanten av en stad. Mättat svartvitt växlar med färgstarka bilder tagna med värmekänslig kamera och bygger ett lågmält drama.
I Carlos Casas parallella presentation från Katalonien kommer vi djuren ännu närmare in på livet. ”Bestiari” tar avstamp i en medeltida berättelse där djuren ställer människan till svars för sina handlingar. Visuellt befinner vi oss inne i olika djurs kroppar som avsöker terrängen, skildrade genom värmekänslig film och en avancerad ljudmatta. Ett sagolikt äventyr från en annan sida av verkligheten.
Och frågan om främlingskap hänger tungt över årets Venedigbiennal. Vem kallar någon annan en främling, och varför? Adriano Pedrosa, museicurator från São Paolo som gjort biennalens internationella huvudutställning i Giardini och Arsenale, vill öppna upp begreppet. Genom att ge sin utställning titeln ”Stranieri ovunque” (främlingar överallt) betonar han att vi alltid är omgivna av främlingar och att vi alla bär främlingskapet inom oss.
Inte en jätteoriginell tanke, även om Pedrosa nog vill väl. Men han urvattnar begreppet, eller hans utställning förmår inte levandegöra det. Den är i och för sig snyggt presenterad, men innehåller för mycket av samma sak. Består av ett jämnt flöde där verken liknar varandra, och utan toppar och dalar. Med massor av avsvalnad modernistisk konst från det globala syd, där fler avlidna än levande konstnärer är representerade.
Brokig figuration, färggrann abstraktion, mycket textil. Naivistisk och särlingskonst, konst av ursprungsfolk och queera konstnärer dominerar. Absolut inget fel med det, bara att här finns på tok för lite som engagerar. Jag har aldrig gått igenom mastodontutställningen så snabbt.
Av över 300 medverkande konstnärer står ändå Salman Toors målningar ut från mängden. Tablåartade bildscener som kan påminna om flera andra i utställningen, men det intresseväckande handlaget och den mättade ljusbehandlingen gör hans tvetydiga berättelser originella.
En av utställningens få videor har nicaraguanska Elyla gjort, en filmperformance där konstnären genomgår en sorts rituell dödsrit med queera övertoner. Könsgränser överskrids, skillnader mellan djur och människa löses upp, och här finns en laddning och en mystik som man annars får leta förgäves efter.
Och av André Taniki Yanomami, shaman från Amazonas urbefolkning i Brasilien, visas en rörande serie enkla teckningar gjorda med tuschpenna på 70-talet (bild överst). Enfärgade streckgubbar med armar höjda som i hälsning, insekter och redskap ordentligt uppradade och utan värdeperspektiv. Bilderna sägs visa erfarenheter som endast shamanen har tillgång till, men är påfallande lika barnteckningar.
Bland de nationella paviljongerna finns flera illusoriska miljöbyggen som efterliknar det forna östblocket. Ett oväntat minitema. Hos Tyskland, Serbien och Grekland pendlar man mellan nostalgi, mytologi och historierevision. I Bulgariens paviljong luktade till och med möblerna av intorkad svett och smuts. Där berättas det om arbetslägrens politiska tortyr genom forna fångars vittnesmål och föremål. Men någon ingrediens saknas ändå för att tablåerna ska bli riktigt omskakande.
Redan 2011 omvandlade Mike Nelson på ett mycket naturtroget sätt den brittiska paviljongen till en kombinerad verkstad och fotolabb belägen i Istanbul, så frågan är väl vad som kan tilläggas?
Fast Christophe Büchels totalinstallation hos Fondazione Prada utmanar ändå Nelson om topplatsen. Hans ”Monte di Pietà”, den italienska uttrycket för en katolsk pantbank som även idkar välgörenhet, har totalt tagit över modehusets palats. En liknande låneinrättning var också inrymd här ända fram till 1969, och Büchels fantasiskapelse fyller nu flera våningsplan med allsköns förbrukad bråte.
Som besökare häpnar man över hur väl hans sjabbiga affärsverksamhet imiterar verkligheten in i minsta detalj. Och ler förnöjt åt den indirekta blinkningen till konstvärldens finkommers som pågår parallellt över hela Venedig. Büchel belyser den monetära skulden som en kulturell drivkraft och samhällelig maktapparat. Fast hela stället tycks vara bankrutt, ingen verksamhet pågår längre och vi går omkring i ett spökhus, proppfullt med prylar och teknik ingen längre vill ha.
Även den nordiska paviljongen är omgjord. En bambukonstruktion genomkorsar den öppna byggnaden, likt en asiatisk björkskog. Scenkostymer står uppställda på golvet, en film visas uppdelad på mindre skärmar och ett enormt drakhuvud övervakar ingången. Lap-See Lam fortsätter att utforska spökskeppet som en sinnebild för den kantonesiska diasporan. I hennes biennalprojekt ”The altersea opera” ingår också en nyskriven opera som uruppfördes under biennalens pressdagar.
Ambitionsnivån går inte att ta miste på, men helheten blir tyvärr svåröverblickbar och paviljongen ger ett lite ödsligt och splittrat intryck. Jag såg operans första del med fascinerande vacker musik och sång, men handlingen gick mig förbi. Biennalens omgivande brus gav inte heller den bästa koncentrationen. Får se hur Lam utvecklar verket vidare när det i vinter kommer till Moderna museet i Stockholm.
Det andra svenska bidraget på biennalen är Valeria Montti Colques jättekvinna i Chiles paviljong. Hon är mer självklart imponerande och reser sig i ensamt majestät med ett myller av detaljer och minnen invävda i klänningen. Som en urmoder för alla som söker en ny hemvist. Att den processen är smärtsam och förvirrande visar Montti Colque i en video där hon själv agerar.
Ensam i en vintrig förort, skrudad i lager på lager och med utsmetat smink drar hon omkring vid motorlederna. En tragikomisk bild som stannat hos mig. Och som det blir anledning att återkomma till nästa vår, när verket ska visas hos samproducenten Bonniers konsthall.
Willem de Koonings måleriska urladdningar ges en koncentrerad presentation på Gallerie dell´Accademia (till 15/9), men har beklagligt liten koppling till biennalen i övrigt. Eller är det tvärtom bara logiskt, eftersom den samtida konstens kompass pekar mot helt andra områden? Visserligen visas amerikanska Julie Mehretus mer kontrollerade abstrakta fyrverkeri strax intill på Palazzo Grasso (till 6/1-25), men om där finns ett samband är det i så fall rätt ytligt och utseendemässigt. För Mehretus måleri framstår som platt, planerat och rätt livlöst, utan de Koonings vibrerande bett och hetta.
Och fastän gestaltningen är konceptuellt svalare, så finns en parallell mellan de Koonings vattenspeglande kvinnoporträtt och John Akomfrahs eftertänksamma bildströmmar i den brittiska paviljongen. I mina ögon den bäst genomförda. Som ett ständigt föränderligt kalejdoskop av journalfilmer, naturbilder, konstruerade scener och porträtt har Akomfrahs flerdelade videoverk en komplexitet och en angelägenhetsgrad som är sällsynt här i Venedig.
Han berättar odogmatiskt men suggestivt om kolonialism och rasism, miljöförstöring och minne. Om historieskrivning och frånsprungna inspelningstekniker. I undervåningen ligger välkända porträtt från den brittiska konsthistorien på flodbäddar. De ser tillbaka på oss, medan vi lyssnar på vattnet som porlar över dem. Akomfrahs märkvärdiga verk är ett panorama, ett prisma, ett testamente som visar oss världen.
Magnus Bons
Venedigbiennalen pågår i Giardini och Arsenale, samt på flera platser i Venedig, 20 april – 24 november 2024
