Hur lyssnar man till naturen? En högaktuell fråga givetvis, med tanke på hur vanvårdad denna mångfald av liv har kommit att bli, men inte helt enkel. Den säger ju inget.
Frågan har länge upptagit konstnären Ulrika Sparre, som i triptyken ”Ear to the Ground” undersöker den i relation till berg och stenar. När hon nu ställer ut på Galleri Flach i Stockholm är det med den sista och avslutande filmen ”Ear to the Ground (Golden Monolith & Black Monolith)”. Här rör sig Sparre runt en stor mörk stenbumling, som sticker ut som ett huvud ur en dalgång i det schweiziska alplandskapet. Hon lyssnar till den med stetoskop, stryker handen över den och knackar på den, som om hon ville in.
Det är inte vilken sten som helst, utan ”Black Monolith”, som Giacometti tydligen fasade för som barn. I texten ”I går gungfly” återger han sitt skräckinjagande möte med stenen, som överraskade honom som ”en fientlig och hotfull levande varelse”. Den hotade inte bara honom och hans lekar, utan även den gyllene monolit han tidigare upptäckt och antagit som sin vän. Det är också denna ”Golden Monolith” som fått ge namn åt utställningen.
Inspirerad av Giacometti har Sparre alltså besökt Stampa, orten där Giacometti växte upp, för att leta upp stenarna, slå en bit guldmonolit mot den svarta bumlingen och spela in mötet med sin finkalibrerade teknik. Sladdarna löper likt en sond mellan Sparre och stenen, och ljudet från stenarna blandas med klangen från kyrkklockor. Det är gåtfullt och vackert, särskilt i kombination med Wisława Szymborska poesi, som väl låter sig integreras i filmen.
Utställningen inbegriper även flera andra verk som skapats med utgångspunkt i platsen. Den gyllene monoliten återkommer, liggandes högst upp på en glashylla eller avritad så att olika lager av ytskiktet framträder. Här finns fotografier från de schweiziska bergen, som i dov färgskala visar hur molnen slingrar sig som en tjock rök mellan bergen eller hur Sparre iklädd militärgrön parkas ser ut att försvinna med huvudet in i den svarta monoliten.
På vita pappersark har Sparre markerat ut monoliternas positioner med hjälp av små stenar, skrivit ut koordinaterna och ritat bäckar och höjdkurvor som i en topologisk karta. Också mellan stenarna har hon dragit linjer. Jag funderar på skillnaden mellan kraftfält och fysiska höjdskillnader, och på konstnären som ett medium, som med hjälp av olika medier upprättar relationer inte bara till olika ting, utan också till det vi vanligtvis inte kan se, det som sträcker sig bortom oss.
Tillsammans med filmen väcker kartorna minnen av hur jag själv rörde mig i naturen som barn, hoppade över onda stigar, grävde ner laddade objekt i jorden eller gjorde mig hemma på klippavsatser. En självklar intuition och ett sätt att existera inte över, utan tillsammans med naturen.
Intresset är Sparre långt ifrån ensam om. Till skillnad från romantikens distanserade observationer och högstämda beundran söker samtida filosofer som Jane Bennett eller Karen Barad nya sätt att vara med och lyssna till vår sargade omvärld. Och samtidskonsten tycks ibland synonym med denna strävan – sedan 2014 har Olafur Eliasson ställt ut isblock på gatorna i London, Köpenhamn och Paris, och på Goldin+Sennebys utställning på Accelerator täcks golvet just nu av ett ton koda, för att nämna ett par exempel.
Att få mig som besökare att intressera mig för stenens inre är en svår uppgift. Som stenen svarar när jaget i Wisława Szymborskas poesi knackar på den: ”Go away (…)/ I’m, shut tight / Even if you break me to pieces, / we’ll all still be closed.” Som helhet upplever jag utställningen som något nedtonad, sluten, som om Sparre inte bara var rädd för att överrösta stenen utan också gallerirummet. För min del hade hon gärna fått surra sig fast med hjälp av sladdarna runt den svarta monoliten, likt konstnären Fina Miralles runt trädstammen i verket ”L’arbre. L’arbre i I’home. Lligada a l’arbre”, från 1975.
Ordentligt rörd blir jag ändå när jag får veta att Sparre precis har gått bort. Mot stenen framträder hon som en låga liv som snabbt brinner ut medan stenen står kvar, stor, likgiltig och märkligt betryggande. Ett möte mellan två olika temporaliteter, densiteter och möjligheter till liv, och så kamerans hjälplösa förevigande.
Astrid Elander
Galleri Flach, Karlavägen 9, Stockholm. Pågår 8 maj – 14 juni 2025
