Det är som att stiga in i en katedral. Det låter slitet och trött, jag vet, men det blir inte mindre sant för det. Det är en påtagligt sakral upplevelse att komma in i Ulla Wiggens retrospektiva utställning ”Passage”, som efter att ha visats på prestigearenan Fridericianum i Kassel och på ambitiösa Emma utanför Helsingfors nu har nått Sverige.
Det beror förstås delvis på de höga rummen i Västerås konstmuseums väl tillvaratagna industrifastighet. På rymden. Men inte bara. Redan vid ingången anar man Wiggens irisar, de hänger längst in och har det senaste decenniet lyft hennes konstnärskap till en ny nivå av synlighet, och kanske är det delvis för att de är som gjorda för ett kor. Eller snarare att de har en kvalitet som gör att de förvandlar de flesta väggar som de hänger på till något som liknar ett profant kor, där den seende liksom blir altaret och allt som finns bakom betraktaren förvandlas till ett långhus. Till ett rum som bara ska passeras för att nå fram till koret, för att det är så svårt att bryta ögonkontakten med verket.
Kanske handlar det också om att Wiggens produktion är ganska sparsmakad och om man har följt henne några år så har man också sett flertalet av hennes verk, vilket gör att omgivningen eller rummets rekvisita känns bekant på ett sätt som påminner om interiören i en kyrka.
Men mer än något annat handlar det nog om tempot som Wiggens bilder så tydligt stipulerar. De flesta rum som är byggda för sakrala aktiviteter eller en diffus ”andlighet” vill dra ner på tempot, få sin besökare att stanna upp, skapa en tydlig kontrast till ett omgivande samhälle som ofta beskrivs i termer av malande ekorrhjul eller acceleration. Det långsamma rummet ska illustrera eller förkroppsliga en eftertanke, och i förläggningen hinta om en uppenbarelse eller frälsning. Wiggens minutiöst utförda, på alla sätt långsamma måleri gör ungefär samma sak, men utan det sakrala rummets ibland besvärande ideologiska överbyggnad.
För mig handlar Ulla Wiggens konst alltid om seende. Om att långsamt och mycket noggrant ta in sin omgivning. Det är också därför hennes produktion känns så sammanhållen trots att den tematiskt rör sig mellan vitt skilda ämnen och därför är välfungerande eller tillämplig i mängder av olika diskussioner, från cybernetik till mysticism.
Att se och med hjälp av sitt seende orientera sig, snarare än tolka och förstå, framstår som kärnan i Wiggens bilder. Redan de tidiga teknikbilderna som noggrant iakttar och porträtterar elektroniska komponenter, elektiska scheman och liknande litar helt och fullt på seendet. DE försöker inte förstå eller avtäcka en betydelse – motiven är ofta sammansatta på ett sätt som inte speglar funktionen, strömschemat skulle exempelvis leda till kortslutning. De ser snarare för att bekanta sig. För att det som betraktas inte ska framstå som främmande. För att skapa närhet. Inte för att helt överbygga ett avstånd, utan för att i görligaste mån minska det. Det är en mycket sympatisk hållning. I grunden är vi alla ensamma, så ser den existentiella lotten ut, men vi kan ändå stå intill varandra. Och för att komma nära måste vi se.
Det syns också när hon lyfter blicken och placerar sin teknik i ett sammanhang. En elektronisk skylt eller sändare får inte en given funktion bara för att den syns omgiven av miljö eller himmel. Den placeras bara lite tydligare i världen. Detsamma gäller när blicken riktas mot medmänniskorna. Det också därför de kan dyka upp lite varstans i bildrummet. De ska inte avtäckas eller avslöjas, inte knäckas som en nöt eller öppnas som en konservburk så att man kommer åt det lockande innehållet. De ska bara finnas och betraktas, och kanske är det också därför Wiggens människobilder känns så uppriktiga.
Det är som om tecknet och det betecknade smälter samman, eller som om den eventuella konflikten mellan dem försvinner. I alla fall så länge det inte handlar om de renodlade och relativt konventionella porträtt som Wiggen under sin långa paus från det gängse konstlivet var sysselsatt med – här handlar det kanske mer om välgjorda och innerliga porträtt i största allmänhet.
Men när Wiggen vid sin återkomst på 2010-talet penetrerade kroppen är det åter samma blick som ser. Inälvor och organ studeras ingående och intresserat, men deras sammanhang och funktion är sekundär. Det vore frestande att påstå att Wiggen med sina gigantiska irisar har kommit varvet runt och den betraktande blicken blivit ett med sitt motiv, att början och slut är samma punkt. Men så är det inte alls. Konstnären har bara ställt sig mycket nära.
Sebastian Johans
Västerås konstmuseum, Karlsgatan 2, Västerås. Pågår 15 mars – 31 augusti 2025
