Klassiskt skiktmåleri. Lager på lager … Med en obeveklig disciplin har Tomas Lundgren sedan debuten pendlat mellan oändliga schatteringar av grått. Han arbetar skickligt med mjuka skuggor, bilddjup och överraskande beskärningar. Arvet från de gamla mästarna ligger till grund när Lundgren hos Björkholmen fortsätter utveckla sitt visuella språk. I hans verk finns inget slumpartat, inget spontant. Den fulländade behärskningen av tekniken är modus operandi här. Kanske också lite på kreativitetens bekostnad.
Lundgren drivs av intresset för historien. Arkivbilder utgör förlagor till hans verk. Han skapar bilder av bilder och förhåller sig därmed inte så mycket till verkligheten själv. Han tolkar en annan estetisk utsaga. I sina tidigare bildsviter brukade Lundgren förmedla förlagornas skavanker. Rispor, fingeravtryck eller en fotografisk oskärpa gestaltades i måleriet. I de nyaste verken är perfektionen driven till och med längre, som om det handlade om en avsiktlig idealisering av en mindre perfekt värld.
Påståendet om bildkonstens förmåga att frysa tid känns kanske sällan så aktuellt som just i detta fall. Inte bara som om alla klockor stannade utan som om tiden var ur led.
Omsorg om detaljer är enastående i Lundgrens verk. En molnformation. Fåglar. Kroppar som idealiserade skulpturer i marmor … Motiven, lösryckta ur sina ursprungliga sammanhang, lockar blicken som imponeras. Hjärtat, som slår på en annan frekvens, är mer svårflörtat här. Vad vill detta måleri mig? Vad försöker det säga? Det är den sortens konst som för den virtuosa teknikens skull förtjänar all respekt. Och ändå drabbar den mig inte hur gärna jag än önskar det.
Även Patrik Andiné jobbar figurativt men i en helt annan tradition än Tomas Lundgren. Det blir inga fler jämförelser här. Andiné sätter färg på allt när han med en sorts lekfull noggrannhet eggar betraktarens fantasi och får tolkningar att slira.
På Galleri Hedenius visas ett urval av Andinés senaste verk. Formaten skiftar. Lystern i ytan varierar. Den illustrativa karaktären och vissa scenarier återkommer sedan tidigare. Skogslandskap, snötäckta bergstoppar och en rad stängda interiörer … Människogestalter, i grupp eller ensamma, passerar revy, dyker upp och försvinner precis som om vi mötte dem i en dröm. Och visst är allting hos Andiné insvept i ett slags surrealistisk, overklig aura, med slippriga undertoner strategiskt insmugglade här och där. Av dröm är du kommen, till dröm skall du åter varda …
Dörrar på glänt, draperier och märkliga tält signalerar att det pågår mycket som vi inte ser. Fragmentariska sagoberättelser för vuxna är nämligen något av Andinés paradgren. Kanske med blinkning till Balthus och den klassiska konsten. Kanske med hänvisningar till ett mer frivolt stråk inom folkkonsten och populärkulturen.
Barockt tält med den köttsligt rosa tonen och den lilla grisen i ljusskenet skulle kunna vara en ironisk anspelning på begreppet veck – le pli – som Gilles Deleuze spårade överallt i Leibniz filosofi och dess förbindelser med barockens överdådsestetik.
Även en rad mindre, runda målningar påminner om att cirkeln var en av barockens mest omhuldade former. Dessa verk är som titthål in i en lustkammare eller i en annan värld. Andinés främsta styrka är nämligen hans spjuveraktiga humor som får oss att tro att vi ser något som bilden egentligen inte visar men som vår fantasi har lagt till just där.
Joanna Persman
Tomas Lundgren, ”Spegeln”, Björkholmen Gallery, Rödbogatan 2, Stockholm. Pågår 29 mars – 17 maj. Patrik Andiné, ”Flyktiga tankar”, Galleri Hedenius, Sturegatan 36, Stockholm. Pågår 20 mars – 16 april 2025
