År 2006 utkom en fotobok, med tillhörande essä av Magnus Bärtås, kallad ”Med Björn Larsson mitt i naturen”. Boken nominerades till Svenska fotobokspriset. Nu, arton år senare, har boken åter utkommit med dekalen TILLBAKA klistrad på framsidan.
Den nygamla boken har, som det står skrivet på förlaget Journals hemsida, blivit 44 gram tyngre och fått 475 fler ord. Nytagna fotografier har tillkommit som klistrats över några gamla. Ett par av fotografierna har fästs på tidigare tomma sidor. Även färska fotnoter har adderats med kommentarer av författaren. Ett nytt bildregister täcker dessutom det gamla, där vi kan läsa de nya bildernas titlar, år och ursprung. Alla tillägg på just denna sida är skrivna för hand.
Det vi har i handen är således ingen vanlig bok. Det är en redan utgiven, som har fått tillägg och borttag. Det är en första upplaga som utan att den tryckts om blivit till en andra reviderad upplaga. Det är en bok, med två decennier på nacken, som försiktigt lotsats in i vår nutid genom sin ömsinta, närmast otidsenliga, estetik.
Biologiska museet på Kungliga Djurgården, invigt år 1893, är ett av världens äldsta naturhistoriska diorama-museer. Mot en gigantisk fondmålning, målad av Bruno Liljefors, har djur och natur arrangerats tillsammans i syfte att visa, på ett överskådligt och bekvämt sätt, hur den vilda nordiska floran och faunan ser ut. Gustaf Kolthoff (1845-1913) lade grunden för museet genom att både skjuta och konservera de döda djuren. Om museets grundare och dess tillblivelse kan man läsa i bokens välskrivna essä.
De flesta av Larssons fotografier är just från Biologiska museet i Stockholm, men han har även fotograferat motsvarande Kolthoff-museer i Södertälje, Uppsala och Åbo. Den som någon gång besökt Biologiska museet (som sedan 2017 är stängt) glömmer det aldrig. Husets exteriör, ritad av Agi Lindegren i nationalromantisk stil, liknar närmast en norsk stavkyrka. Interiören präglas, förutom av dioramor, av en spiraltrappa i trä i två etage.
Många är de konstnärer som under åren inspirerats av museets tablåer. Djuren och naturen har dokumenterats med kamera, penna och pensel. I Bärtås intressanta idéhistoriska essä diskuteras hur olika skopiska tekniker hjälpt både vetenskapsmän och konstnärer att skapa utsnitt och begränsningar för att därmed skärma av verklighetens stundtals kaotiska intryck. Att betrakta naturen på ett museum kan vara ett sådant steg. Istället för det levande existentiella dramat, där livet är i ständig förändring och förvandling, kan en statisk exponering kännas som en befrielse.
Men mötet med det konstgjorda och dramatiserade kan också skapa en känsla av alienation, av förfrämligande. Att stå inför det döda gör något med det mänskliga inom oss. Jag anar att det är detta som lockat Larsson att utforska Kolthoffs scenerier: som fått honom att vilja frysa det frusna livet ytterligare ett steg genom kamerans optik.
Med sin storformatskamera har Larsson placerat sig i den fiktiva naturens mittpunkt där det är möjligt att både få överblick och närma sig detaljer. Larsson väljer främst detaljerna. Han går nära och zoomar in det till synes oansenliga. Ibland saknar bilderna djur som av olika anledningar plockats bort. Ofta tar han hjälp av kort skärpedjup för att förstärka illusionen av att han har smugit sig på. Men något skaver i samtliga bilder. Trots att Kolthoff var världsberömd för sina livliknande uppstoppade djur och deras miljöer, så uppfattar ändå det känsliga mänskliga ögat att livet saknas.
Larssons naturbilder blir på detta sätt ett slags anomalier. Små nyanser som ögat sensibelt registrerar vittnar om att något i bilderna inte är vad det utger sig för att vara. Vi ser en stelnad scenograferad teater och förstummas av dess både lockande och skrämmande förkonstling. Larssons blick blottlägger det sublima. Han gör inget vackrare än vad det är. Tomheten och den starka overklighetskänslan får bre ut sig över bokens sidor.
Med de nytillkomna bilderna tillkommer också en tidsdimension: ett före och ett efter, ett då och ett nu. Fåglar som saknades 2006 fyller plötsligt upp en klipphylla. En svan har fått en partner och några ungar. En koltrast har blivit framtung. En skatstjärt har blekts av solen. Ett litet dun har blåst bort. Alla dessa förändringar som nuförtiden är så lätta att göra digitalt – är här helt analoga och har haft tiden som motor.
Björn Larssons bok Brandplats 3 från 2013, där fotografen dokumenterat spåren av den stora branden i Tyresta nationalpark, blev inte bara en bok utan också ett konstobjekt med sina för hand brända boksidor. På ett likande sätt är den aktuella boken också ett objekt att hylla och älska. Inte bara för det man läser och ser utan lika mycket för det som man taktilt känner. Visualiseringen av livets förgänglighet. Gråzonen mellan verklighet och fiktion. Handens spår och tidens sår.
Maria Hall
TILLBAKA Med Björn Larsson mitt i naturen / Björn Larsson och Magnus Bärtås. Journal – Toxoplasma press, 2024
Björn Larsson medverkar på Konsten.net och därför recenseras boken av Maria Hall, konstnär, konsthistoriker och skribent
