Thomas Broomé ser och särar ut tingen från varandra. Avskiljandet manifesterar sig i bokstäver som materialiserar sig – som form och innehåll på en och samma gång i hans verk. Det rör sig ofta om interiörer, rum vars väggar, tak, soffor och gardiner skrivs fram i upprepande benämningar av tinget så att det framstår i sig, av sig – som för att lösgöra dem från våra erfarenheter. Namngivandet är råmaterialet som ger tingen och verken dess form – det är en konkret undersökning, ett kategoriserande av det vi omger oss med, och här saknas människor.
I utställningen Mirrorland har han som titeln antyder spegelvänt orden vilket bromsar upp seendet. Han krånglar med benämnandet så att betraktaren tvingas ge sig in i det hela baklänges. I utställningen utgår han från ögat, och akrylmålningar av en mängd ögon är monterade på stativ i olika höjder eller, kan man tänka – ögonhöjder. Begreppet ”i ögonhöjd” kommer inte undan Broomés noggranna beskrivning av verkligheten. Även ögats form sätts i ord och dess irisar skrivs fram i sin pigmenterade form av skivor, men pupillen är ordlös och stilla.
Installationen med ögonen speglar sig inte bara i sina betraktare utan även i en interaktiv ljusinstallation vars röda pixlar lyser, med viss fördröjning, av vad de fångar upp. Min arm till exempel när jag försöker fotografera av den. Installationen fångar bokstavligen upp och sätter ljus på vad som omger den, inte olikt konstnärens egen hållning, på en gång gestaltande och reflekterande.
I två målningar, en diptyk av en klänning och en kostym i naturlig storlek mot svart fond, fortsätter de spegelvända orden i röd akryl. Den lätta tvekan som har adderats till hans bokstavliga verk ställer mig inför ett tydligare val: uttyda ordet eller passivt lita på formen. Utställningen domineras dock av ett helt annat måleri som vidare utmanar ordens materia i sina inbördes former.
Det är sex ganska stora målningar som målats utifrån ögats egna premisser. Ett första, undre lager riktar in sig på ögats stavar, som uppfattar ljus och mörker, samt ett övre lager, åt tapparna som uppfattar färg. Det skimrar inifrån måleriet i något som påminner om pärlemor och dallrar lätt så att linjer, kanter och övergångar förefaller mjukt upplösta. Det rör sig om interiörer utan människor, orden finns kvar men tycks ha klivit åt sidan för att släppa fram något annat
I en målning finns dock benämningen av en människa, i ett rum fullt av böcker står ett skrivbord med en läslampa som lyser och på väggen hänger en svart tavla med ordet MOTHER fast spegelvänt förstås. I en annan interiör, av ett hörn med en stol i centrum inkräktar orden i form av en övermålning i vit färg, WHITE eller ETIHW. Orden är på väg att bli något annat, deras materialet överröstar inte riktigt målningarnas lyriska gestaltning.
I centrum av rummet står en 3D-printad skulptur av en dödskalle, sammansatt av ordet ALIVE. Här är det inte ordet utan tematiken som spegelvänds, något dött påstås leva. Motsägelsen rymmer även de tomma rummen och orden som bryts mot det eller den som inte finns i bilden. Som om alltihop handlar om kampen med orden och bilden för att uttrycka det vi inte har ord för.
En frånvaro genomsyrar målningarna, ett skimrande sken som tränger upp i dukens yta. Det som ögat inte ser och orden inte förmår beskriva kan förnimmas. Undersökningen knyter ord till bild och upprättar en konkret förbindelse till betraktaren, men intrycken ljuder av det osagda. Språket är inte det som endast språket kan bli, skrev Lars Norén i ett av sina Fragment.
Emma Warg
Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12. Pågår 15 april – 20 maj 2023
