Det tar ett tag, men sedan börjar hennes ansikte röra sig. Sakta, sakta, och mycket överraskande. Hon vrider sig lite åt sidan, innan nästa person tar vid i det laddade flödet som utgår från Anders Petersens välbekanta motiv. I Johan Rencks film i ”The left shore” får de bokstavligen liv. Med hjälp av AI, antar jag. Tekniken utvidgar de svartvita fotografierna, drar ut dem i tiden. Det är märkligt, och inte så lite kusligt att bevittna.
I filmen sker en stegring, hasigheten och rörelsen ökar och den känslomässiga instängdheten blir allt trängre. Renks bilder ackompanjeras av Krister Linders täta soundtrack, som bullrar och vibrerar i kroppen där jag sitter framför den stora projektionen på Nationalmuseum. Den väldiga salen är nedsläckt, och för en gångs skull befriad från föremål. Nu finns här bara ett existentiellt mörker.
Det är överlag suggestivt, om än inte direkt drabbande. En del ansikten ser märkligt platta ut, så där som AI ibland missuppfattar människokroppens anatomi, och cigaretterna kan ha en underligt massiv glöd. Överhuvudtaget domineras filmen av en ström av strukturer och texturer, av upplösta bildrum och svepande panoreringar.
Där Renck lyckas bäst är i bildsekvenser av natur, av skog som far förbi liksom baklänges, och där flaxande måsar omväxlande blir sotflagor, eller bara ett upplöst flimmer.
Efter att ha sett den drygt tio minuter långa filmen ett par gånger, upplever jag blir faktiskt Anders Petersens egna fotografier, som visas i tre sidokabinett, som lite futtiga och små. De framstår märkligt urladdade, som att ögat och sinnet har svårt att ladda om efter det visuella jordskred som Rencks film för med sig. Att Petersens fotografier hamnar i skymundan så här är också det en märklig effekt.
Magnus Bons
Nationalmuseum, Södra Blasieholmshamnen 2, Stockholm. Pågår 12 juni 2025 – 11 januari 2026
