Världen krasar och knastrar hos Eva Löfdahl. I en monter på Marabouparken ligger åtta dubbla knäckemackor uppradade – med hö som pålägg. I huvudet uppstår genast en ljudbild, lika oväntad som undanglidande. Jag har aldrig tuggat hårt bröd ihop med torkat gräs, har aldrig hört ljudet, men vet ändå exakt hur det låter. Och innebörden, den ligger liksom bara där och ruvar, öppen och gränslös.
”The flow of everything” innehåller fler stillsamma förskjutningar av världens beståndsdelar och betydelser. Verk av tre konstnärer samsas, utöver Löfdahl deltar den relativt nyutexaminerade skulptören Philip Dufva tillsammans med intressanta fotografen Maria Hedlund. Hennes svartvita svit ”Någon sorts kunskap” från 2014 har visats tidigare, och titeln ringar in vad som pågår här. Olika försök att genom antydningar och aningar gestalta erfarenheter om verkligheten och oss som lever i den.
Hedlund radar osentimentalt upp torkade krukväxter och prydnadsföremål framför kameran, det ena efter det andra som en sorts bruksanvisning. Hennes fotografi är reducerat och konceptuellt, men bultar samtidigt av nyfikenhet och förundran. Här delas sviten lite olyckligt upp och visas på två väggar. Jag hade gärna sett fler och nya verk av Hedlund, för i sammanhanget slår hennes särart inte riktigt igenom.
Löfdahl och Dufva tillåts dominera den underjordiska konsthallen, både i antal verk och utrymmet de tar. Dufva tycks för övrigt ha hämtat en del från Löfdahl, synligt särskilt i en stor golvinstallation av betongfragment och armeringsjärn som pendlar mellan ruin och uppbyggnad. Men han har en bit kvar till hennes kontrastrika precision.
Fast mötet mellan deras höga fristående skulpturer strax intill svänger, där sker ett utbyte. Dufvas långsmala konturer i betong inramade av mörka metallställningar, gjorda i år, ställs mot Löfdahls hemlighetsfulla svarta lådor med spegelöppningar från 1987. Otympliga men respektingivande övervakar de sin omgivning. Jag minns att jag i fotografier sett dem utplacerade vid Sergels torg.
Dufvas avskalade kroppsformer inväntar förresten besökaren redan i dammen vid entrén till konsthallen. Där speglar de sig i en av de permanenta skulpturerna, och dras in i ett lyckat samtal mellan konststilar från olika tider. Dufvas intresse för modernismens uttryck flyter.
Annars utvecklar sig ”The flow of everyting” mer till en lysande mini-retrospektiv över Eva Löfdahl, så här 14 år efter att hon visades stort på Moderna. Ett varierat urval av äldre och helt nya verk presenteras, och det är tydligt att hon fortfarande är en av våra största. Löfdahls konst elektrifierar luften i Marabouparken. Betraktaren ställs på helspänn. Man famlar.
På golvet intill knäckebröden vilar ett antal glasskivor på kartongrör. Tubernas längd, tjocklek och diameter varierar, material och färger skiljer sig åt, men tillsammans bildar de ett slags stillastående vågrörelse, eller kanske en tidsriktning. Beskrivningen känns bristfällig. De snedställda glasen på golvet gör att Robert Smithsons non-sites dyker upp i bakhuvudet. Längst fram något som ser ut som avgjutningar av kottar eller jordklumpar med utväxter. Ett slags uråldriga arkeologiska fynd, utsökt hopparade med samtida material.
Förbindelsen till världen finns tydligt där, men förståelsen glider en ur händerna. Att tanken inte förmår greppa det ögonen registrerar – där ligger en stor frihet. För konstnär och betraktare. Det glappet förmår Löfdahl att utnyttja och utveckla. Detta är outforskat territorium.
Magnus Bons
Marabouparken konsthall, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg. Pågår 6 juli – 6 oktober 2024
