På det internationellt orienterade galleriet Larsen Warner visas just nu samlingspresentationen ”The Body Electric”. Titeln är hämtad ur en dikt av Walt Whitman, där poetens inträngande och sinnliga blick är en hyllning till kroppen, oavsett yttre egenskaper eller kön. Utställningen är ett slags buffé på temat porträtt, med alster av tretton konstnärer verksamma från tidigt 1900-tal fram till idag.
Här finns många verk värda ett besök i sig, som en teckning av Andy Warhol med utsökt linjeföring, eller ett dubbelporträtt av Giacometti/Calder där de två konstnärernas handstilar ger stark närvarokänsla, som vore de gjorda alldeles nyss. Francesco Clemente, en framstående del av 1980-talets neoexpressionistiska rörelse är representerad med en nedtonad vanitasbild av sig själv och ett kranium.
Det äldsta verket är Gertrud Arndts fotografi Masken-Selbstportrait från 1930. Hon tillhörde Bauhausrörelsen och skulle med sina självframställningar i olika utstyrslar kunna vara en föregångare till Cindy Sherman. Mot dessa spelar de samtida konstnärernas verk, exempelvis Sara Bermans målning som i Egon Schiele-lik könsdiffus anda ofta brukar framställa sig själv i sökande och självutlämnande poser med sexuella konnotationer.
De yngre konstnärerna har tyvärr svårt att hävda sig i sammanhanget. Som Raghav Babar med ett för mig inte helt övertygande måleri, eller Elsa Rouy, kanske den som i sitt konstnärskap går mest i närkamp med det kroppsliga temat. Hon skildrar konsekvent den groteskt deformerade och utsatta, oftast kvinnliga kroppen.
Det har funnits en ambition från galleriets sida att sätta de yngre konstnärerna i relief till historiska uttryck, även om den linjen inte blir så tydlig. Varje verk utgör mer en underordnad del av en i och för sig mycket tilltalande estetisk helhet som sammanförs genom färgmässiga kriterier för att samverka rumsligt. Och trots att urvalet är generöst och mycket sevärt saknar jag den fördjupning som en fokusering på en enskild konstnär kan ge.
Detta erbjuder Eva Zettervalls utställning Styrelserummet/Drömmar och verklighet ett surrealistiskt poem på Konstakademien, med övervägande nya målningar. Utställningen består till övervägande del av porträtt, merparten är av historiskt framstående kvinnor, men där finns också ett fåtal mer eller mindre misslyckade män. Sedan tidigt 80-tal ägnar sig Zettervall åt ett utforskande av gränser och handlingsutrymmen – könets, kärlekens eller självuppfattningens, i en frenetisk stil och i en blandning av tekniker, där hon ständigt omarbetar sina motiv.
De flesta porträtten är inriktade på att göra en grafiskt stark framställning av modellens utseende, ibland med tillägg som tillför ytterligare dimensioner. Som en noshörning hos Karen Blixen, eller andra attribut för de personer Zettervall beskriver. Bäst tycker jag om porträttet av Selma Lagerlöf, där hon omgärdas av alla sina berättelsers hjälpredor, som små tomtenissar. Hennes kortsnaggade hår har aldrig känts så igelkottstaggigt, och blir en stark fysisk upplevelse.
Det mest intressanta verket, en blandning av screentryck och måleri med Zettervalls omisskännliga penselskrift, är The Nanny eller Den Filippinska barnflickan… Det är mer ett porträtt av en företeelse, varför konstnären kanske känt större frihet i gestaltningen av själva bilden. Hon har kunnat skapat en helt egen värld som är både dekorativ, berättande och med en befriande oförklarlighet.
Går det annars att tala om en trend hos gallerierna att blanda presentationer av samtida och avlidna konstnärer? Den nyss avslutade utställningen med verk av Siri Derkert hos Andréhn-Schiptjenko är ytterligare ett exempel på företeelsen, som är ny bland svenska gallerier men vanlig internationellt. Utställningen närmade sig i positiv bemärkelse det museala och speglade Derkerts mästerskap i att skildra människan just i porträtt. Vid olika tider, genom olika tekniker och konstnärliga utvecklingsfaser.
Kanske beror lyftet på utbudet av döda konstnärers verk på en önskan från gallerierna att kunna erbjuda ett minskande kundunderlag fler alternativ. Ovisst dock om även en yngre publik kan lockas på detta sätt.
Konsten behöver ju få vara i rörelse, den bör kunna ses av många. Men ibland blandas rollerna på ett otydligt sätt, som när auktionshus kan vara intressenter i både gallerier och privata institutioner. Då kan det gnissla, även om konsten aldrig står ekonomiskt fri. En växelgång mellan institutioner och gallerier påverkar prisbilden och den pågår ständigt. Men kommer snarare konstnärer till godo som redan nått de etablerade höjderna. Så länge någon kan betala, förstås.
Och till syvende och sist måste ju konstnärerna få leva, få en inkomst. Visst är det glädjande att verk av både levande och döda konstnärer kan ses på gallerierna, så länge inte de levande konstnärerna konkurreras ut av döda.
Eva Asp
The body electric, Larsen Warner, Sturegatan 28, Stockholm. Pågår 20 januari – 16 mars 2024
Eva Zettervall, Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 20 januari – 2 mars 2024
