Nu under påskhelgen är det sista chansen att se Ulf Kihlanders och Ola Åstrands konsthistoriska utställning ”Tänd mörkret – svensk konst 1975-1985” på Millesgården i Stockholm. Den invigdes på Göteborgs konstmuseum i höstas och nästa möjlighet att se utställningen blir på Växjö Konsthall (10 april – 25 maj). Den går att se som en direkt fortsättning på Kihlanders och Åstrands utställning ”Hjärtat sitter till vänster” från 1998, som undersökte hur de idealistiska och utopiska visionerna från perioden 1965-1975 kom till uttryck i konsten. Den nya utställningen gestaltar en betydligt hårdare tidsanda. Idealismen och tron på breda rörelser har ersatts av individualism och frätande sarkasm; mahjongens velour av nitar och läder. Utställningen tar ett brett kulturhistoriska grepp. Framför allt intar musiken en framskjuten position, och om proggen definierade den förra utställningen så blir det punkens attityd och livssyn som dominerar den senare. Skillnaden tas även upp i förordet till boken ”Tänd Mörkret” som ges ut i samband med utställningen: ”Punken dök upp 1976 med anti-slagordet ’No Future!’ In trädde en våldsam cynism och en känsla av hopplöshet. […] Denna period var 60-talets motsats i allt! Om man på 60-talet ville göra ”naturlig” konst fanns på 70- och 80-talet istället en tilltro till konsten som konst, nu fanns inte längre samma krav på äkthet och realism, istället tilläts ytan och förkonstlingen.”
Med curatorernas tilltro till musikens förmåga att definiera en tidsanda är det inte mer än rätt att man också släpper ett soundtrack till utställningen. Såväl utställning som CD presenterar en spretig blandning av uttryck. Och det är en infallsrik och spännande tolkning av de tio åren, men den är naturligtvis inte invändningsfri. Till exempel ifrågasätter Leif Mattsson undertitelns anspråk (i omkonst.com 08-01-24): ”Urvalet är knappast representativt för huvudlinjen av den svenska konsten 1975-85. (Var finns exempelvis Lena Cronqvist, Rolf Hansson, Peter Dahl, Johan Scott och Harald Lyth, för att nämna några). Snarare har man samlat konstnärer från sidospåren som här fått förena sig med vissa utvalda kolleger från huvudspåret.” I en radiointervju hör jag Kihlander och Åstrand försvara sig mot just en sådan urvalskritik med argumentet att andra kan protestera och använda deras bild av historien för att presentera andra berättelser.
Och i denna anda tänker jag nu byta spår för att tala om ett verk som inte är med på ”Tänd mörkret”, men absolut hade platsat, inte minst inom utställningens urbanromantiska ådra. Fast det krävs att jag vrider om radiofrekvensen från punk och postpunk till den unga hiphopkultur som etablerade sig i Sverige i början av åttiotalet. Det handlar om Zappos verk ”Crush the War” från 1986. Jo, visst, just detta verk missar perioden med några månader, men Zappo var en viktig gestalt inom den tidiga hiphopgraffitin och verksam redan tidigare. Stilmässigt är ”Crush the War” en ganska enkel målning och den kräver inte några speciella förkunskaper att läsa. Den består av tre enstaviga ljudbilder: Crush-the-war! – ett fredsbudskap för hiphop-generationen. En aggressiv och energifylld pacifism, helt i linje med Afrika Bambaataas och James Browns budskap ”Peace, unity, love! And having fun!”
Ifyllningen är enkel och samtidigt utstuderat elegant – ett sterilt ökenlandskap i skymning speglat i glänsande vass metall. En bild som var vanlig under tidigt åttiotal, inte minst inom filmen: ”Blade Runner”, ”Mad Max” och ”Star Wars” – vackert, lockande och skrämmande på samma gång. Hotet om att ett atomvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen skulle förgöra jorden fanns hela tiden i bakgrunden och bildar motivets relief i det kollektivt undermedvetna. I slutet av målningen finns en scroll (en målad pergamentrulle) med en uppmaning till den förbipasserande tunnelbaneresenären att stanna upp och begrunda målningens pacifistiska budskap. Uppmaningen avslutas med orden ”Make Love Not War”, en slogan hämtad just ur det sena 60-talets politiska fredsrörelse. Här i Zappos verk bildar den en brygga mellan olika attityder och olika generationer – hippie, provie och progg möter hiphop, punk och postpunk.
Målningen har ett predikande modus. Crush the war – krossa kriget! – är en uppmaning. Till vem riktar den sig? 1986 fanns två självskrivna mål för budskapet och det var ledarna för de båda supermakterna USA och Sovjetunionen: Ronald Reagan och Michael Gorbatjov. Fast Zappo räknar knappast med att någon av dessa två skulle dyka i Örnsberg. Snarare handlar det om ett indirekt budskap, en uppmaning till medborgarna att ställa krav på sina politiker, och att dessa ska ställa krav i världspolitiken. I detta ligger en underförstådd individualism som påminner om den som kommer till uttryck i ”Tänd mörkrets” mer punkiga uttryck. Och det är inte så konstigt. Hiphop och punk är två parallella riktningar. De är ungefär jämngamla, om än hiphopen etablerades i Sverige några år senare än punken. I mycket bildar de varandras motsatser. Punken har alltid dominerats av vita européer, hiphop är en kreolkultur främst skapad av afro- och latinamerikanska grupper i USA. Punk är tydlig motkultur byggd på rå anti-estetik, medan hiphopen är en subkultur präglad av en mer traditionell estetik – som ofta eftersträvar elegans. Punken är också oftare distanserad och ironisk, när hiphopen söker närvaro och ett autentiskt uttryck.
I Jonathan Lethems roman ”Fortress of Solitude” (2003) definieras skillnaden som den mellan vit medelklass och svart underklass. Bokens huvudperson Dylan Ebdus har som stipendiat lämnat det fattiga området Gowanus i Brooklyn för att studera på gymnasiet inne på Manhattan. I Brooklyn är han en del av den tidiga hiphopen, i sin nya skola hänger han med några punkare. Den följande scenen utspelar sig hösten 1979 och de unga pojkarna lyssnar på Sugar Hill Gangs ”Rappers Delight”, vilken var den första hiphoplåt som tag sig in på topplistorna.
”Två av dessa harmlösa rosenkindade punkare är infödda Manhattanbor, privatskolade tills de bytte till Stuyvesant för att bespara föräldrarna en onödig utgift. Såvitt de kan bedöma så kunde skivan vara inspelad enkom för deras egna antropologiska nöje och de lyssnar på den med den objektiva distansen passande en artefakt som kommit fallande från månen. De har aldrig hört någon rappa förut […] Samstämmighet råder – det som förmodligen gör ’Rappers Delight’, och svarta personer generellt, närmast kriminellt underhållande är deras överlägsna brist på ironi. Vaddå, det är väl inte rasistiskt att uppfatta svarta lika allvarligt innerliga som hippies, uppenbara och pinsamma som seriealbum. Pojkarna är punkare, och punkare flinar ironiskt. Det är vad de gör, så det får man ta.” [artikelförfattarens översättning].
Det är en talande bild, om än knappast helt rättvisande för svenska förhållanden. Men det finns också beröringspunkter mellan punk och hiphop som ligger bortom kronologin och ett renodlat motsatsförhållande. Båda kulturerna präglas av en jordnära gör-det-själv-approach och bärs ofta fram i ett energifyllt och aggressivt tonläge. Och punken och hiphopen har graffitiuttrycket gemensamt. I Malcolm Jacobssons foto av ”Crush the War” finns faktiskt bägge kulturerna representerade. Om man tittar noggrant se att någon ritat ett anarkist-A och med små hafsiga bokstäver skrivit ”Vägra värnplikt” inuti det omsorgsfullt utformade ökenlandskapet. Det punkiga svaret på Zappos elegant utformade uppmaning gör indirekt att målningen inte bara skapar en brygga mellan utan också inom generationerna. Med olika uttryck men en likartad metod ger punken och hiphopen olika svar på samma frågor.
Bilder (uppifrån och ned): Charlotte Johannesson, Zappo
2008-03-20 Jacob Kimvall (text och foto), Millesgården (foto)
