Tals R:s utställning ”Vrångsidan” kastar sig över betraktaren omedelbart när en stiger in genom dörren till Artipelags stora sal. Det är något med rummet. Det är så litet. På den långa mittväggen hänger en tät samling teckningar i varierande storlekar i enkla klämmor, och i resten av rummet breder ett smärre hav av stora bronser och gipser ut sig. Men redan innan man börjar notera verken känner man rummets förvånande storlek och börjar fundera på hur det såg ut senast man såg det. Kanske har de flyttat någon vägg, och brukar de verkligen få rum med en stor inbyggd utställningssal i samma rum?
Det är typiskt Tal R att få ut så mycket av en ganska enkel effekt. Det är egentligen självklart att massan av skulpturer, skulpturernas skala och den tätt hängda väggen gör att rummet känns mindre, men hos Tal R blir det väntade ofta överraskande. Det är också därför konsthallschefen Bo Nilsson i sin katalogtext vill knyta Tal R till begrepp som Mike Kelleys ”uncanny” eller Freuds ”Das Unheimiche”, även om den danska storstjärnan på något sätt känns lite för frejdig för att riktigt funka med den visserligen klart besläktade Kelleys mer oroliga eller förfrämligande grundton.
Det finns mycket som är bekant över Tal R:s skulpturer, till och med familjärt. En av konstnärskapets styrkor är förmågan att skamlöst, utan synbar press eller överdriven respekt bläddra i lagren av konsthistoria som samtiden rör sig över. Här kanske mer än någonsin. Matisse, Picasso, Miró och horder av andra modernister går igen i Tal R:s snurrande kvinnor, lustiga kreatur och gående pojkar. Men skulpturerna blinkar lika mycket till samtida skulptörer som, tja, Joakim Ojanen och att röra sig bland verken är att vallas in ett bekymmerslöst bejakande, som om man vore en lycklig kula i ett flipperspel.
Postmodernisten Tal R rotar i modernismen och det post-postmoderna, men givetvis sträcker sig referenserna längre än något futtigt sekel. Precis som hos de modernister han samplar har Tal R hela tiden antiken inom räckhåll. Tiden är en våg att surfa på.
Mer än något annat förhåller sig för övrigt skulpturerna till teckningarna som hänger på väggen. Formerna och den oftast återhållsamma färgskalan har verken gemensamt, och mer än något annat blir det stora förkrympta rummet en bild av Platons grotta, med tillägget på att helheten är renons på bekymmer om vilken av de två världarna som egentligen är den riktiga.
I konsthallens avlånga kabinett kontrasteras Tal R:s uppsluppna verk av den textilbaserade Annika Liljedahls ”Väx till liv”, en mörkare och mer återhållsamt bubblande utställning.
I den första av tre rum står fem rektangulära kokonger eller kroppar, alla med titeln ”Hinna”. Materialet är japonsiden som får kropp och struktur av ståltråd och enorma mängder av nålar. Förgänglighet, semitransparans och en närhet till materialen är teman som återkommer också i de andra salarna. I en av dem ytterligare ett par hängande, mer människoliknande kokonger och ett antal högklackade skor som skulle kunna vara rester av vår tid framgrävda av en framtida arkeolog. Genus är givetvis också ett ämne som återkommer hos Liljedahl, som hör till dem som lotsat den tidigare så ringaktade textilen till den självklara position den har idag.
De spruckna kokongerna och en serie bilder på ett verk som förkommit i en lagerbrand där en kvinnlig gestalt liksom ömsar skinn förebådar också på sätt och vis det sista rummet, som är mörkt och fyllt av insektslika skulpturer som myllrar över podier och bord till en suggestiv ljudslinga av kompositören Lo Kristenson. Några av dem är dessutom maskerade som skor eller på väg att bli växter. Här, i den mörka kryptan, är insekterna suveränt likgiltiga inför faktumet att vi sedan länge utropat antropocen, människans tidsålder. När vi är klara med att paja ekosystemen och till slut har raderat oss själva kommer insekterna att finnas kvar.
Annika Liljendahls mycket konsekventa verk och uttryck skiljer sig radikalt från den mångskiftande, föränderliga Tal R, men övertygelsen och självklarheten inför de aktuella materialvalen har de gemensamt, och fungerar därför också både fint och kompletterande tillsammans. Helheten är mycket stor.
Sebastian Johans
Artipelag, Artipelagstigen 1, Gustavsberg. Utställningarna pågår 15 januari – 1 maj 2022
