På konstmuseet EMMA i Esbo visas den brittiska, nu i Kalifornien bosatta Tacita Dean och tyngdpunkten ligger på nyare verk, av vilka två visas för första gången. Jag möts av en enorm sal med ett stort, gapande golv. Det är avskalat och tystlåtet. På väggarna hänger blygsamt introverta verk. Museets tunga funkisarkitektur i det före detta boktryckeriet tar över. Var ska jag egentligen börja?
Jag går efter ett tag fram till den långa ljusgröna väggen framför mig som upptas av Pantone Pairs (2019), Deans nya installation av 80 olika färgkartor sammansatta med gamla vykort. Det hela ter sig poetiskt och minimalistiskt, men frågan är om jag faktiskt vill ta till mig alla. Kulören som nämns på korten har blandats med dess komplementfärg till fläckar på vykortet. 80 stycken i samma koncept blir trots variation av bilder monotont och upprepande i längden. Även om jag hittar fyndiga kombinationer, som Sunshine-gult på ett gammalt vykort från Kairo med en helig palm.
Bredvid hänger ett sju meter långt verk i tavelkrita vid namn Chalk Fall (2018). Detta massiva verk bestående av nio paneler skildrar en brant kritstensklippa och ges tillräckligt med utrymme i den väldiga salen. Tekniken är skör och jag tilltalas av förgängligheten i det hela, det subtila och meditativa samt det precisa utförandet med många små detaljer och ord. En bit av klippan i målningen har rasat ned i vattnet och kan relatera till Brexit och ett söndervittrande England eller till klimatfrågan.
Tavelkritsmåleriet överlag för tankarna till Rudolf Steiner eller Joseph Beuys pedogogiskt inriktade verk, men också till engelskt landskapsmåleri. Dean började göra kritmålningar redan under studietiden och de har bland annat vistas i Artipelag för sex år sedan.
Runt om den stora salen finns sju mörklagda rum med filmer. De kräver tid och engagemang av betraktaren. Något som säkert för många kan visa sig vara för krävande.
Vad är det som gör att teater blir teater? Det tycks konstnären fråga mellan raderna i Event for a Stage, (2015), en film som tar nästan en timme. Samma skådespelare återkommer men med olika peruker. Och det är frågan om ett upprepande av repliker. Fokus tycks ligga på performance-konstens tradition och då talar vi inte bara om scenens, utan allt som gestaltas i vår tillvaro.
Dean har en förmåga att på ett abstraherat sätt använda sig av scenens attiraljer för att ifrågasätta större saker. Hon sätter fokus på kontrasten i att sammansmälta det stora och massiva med det förgängliga och med tiden i sig. Det handlar om alternativa sätt att betrakta tillvaron på. Med ett slags betoning på mindfulness och små detaljer. Dean benar ut och tar fram sakers anatomi. Likaså finns konsthistorien med, då konstnären använder traditionella teman som porträtt, stilleben och landskap som konstnärliga verktyg. Som i ett filmatiskt porträtt av en privat, rökande David Hockney. Dean gör det på sitt eget sätt. Med vördnad och en stark fascination för tekniken, här liksom alltid utgörs den av analog film.
Jag gillar den nya filmen A Cloud Makes itself (2019). Den är lugnande och jag ser molnet växa fram och forma sig självt. Jag greppar tiden tydligare där jag står framför filmskärmen som visas högt upp i en enorm sal. Molnet försvinner lika långsamt som det formas. Det ger intryck av att det skulle ha varit lätt att göra denna film, men det har varit en komplex och tidskrävande process. Verket föds inne i kameran, det är kameran och filmen som gör själva jobbet, inte konstnären. Det är frågan om en magisk process. Något som betonar en bildens alkemi.
Jag tilltalas också av den lilla filmprojektionen His Picture in Little (2017), mycket tack vara dess utformning. Den är inbyggd i väggen och bara cirka 20 cm bred. Verket är gjort på 35-mm färgfilm som har avsmalnats till 16-mm. I miniatyrfilmen har tre generationer av skådespelare som spelat Hamlet förenats i en och samma filmruta, även om de filmats på olika platser och tider.
Det måleriska hittas ständigt i Deans filmer. I Buon Fresco (2014, översta bilden) har hon filmat närbilder av Giottos takfresker i Den helige Franciskus kyrka i Assisi, utan att avslöja helheten. En vinkel som den vanliga betraktaren inte kommer åt. Filmen är tilltalande då den påminner om ett abstrakt verk och tar fasta på målandet i sig, Giottos handstil och detaljer. Men det handlar också om något större, om gestaltning och tid. Deans verk ligger snarare mellan konstarterna och det handlar hela tiden om ett långsamt verkande bildspråk, som tycks förvandla varje motiv till ett stilleben.
Jag skulle gärna ha sett mer ur Deans omfattande produktion. Som samlandet av klöver, ett projekt hon inledde redan 1972 och som fortfarande pågår. Speciellt med tanke på museets generösa arkitektur skulle en bredare retrospektiv gett besökaren en större variation, samt distans och behövliga andningspauser.
Camilla Granbacka
Foto: Ari Karttunen/EMMA – Espoo Museum of Modern Art, Flitarvägen 5, Espo, Finland. Utställningen visas 26 februari – 3 maj 2020
