Mats Wikströms skulptur ”Växandets vånda” är en sorts alien i rummet. Den utmärker sig, inte bara genom sin väldiga storlek utan också för sitt organiska formspråk som bryter av den lite fyrkantiga ordningen som präglar utställningen. Inte så att verken som visas skulle sakna uttryck eller inre dramatik – snarare tvärtom – men ”Svenska förvärv: Inblickar” presenterar ändå en rätt behärskad och avskalad konst. En konst som uppträder väl och som ägnar sig åt introspektion snarare än utlevelse.
Wikströms skulptur är ihopsatt med delar från avbarkade björkstammar som spretar med växtriktningar åt alla håll. Bilden av en natur som tappat kontrollen över sig själv? Eller som löper amok på grund av den mänskliga naturen? Jag vet inte, men nog kan man se Wikströms verk av vrilar som språkkritiskt, i linje med exempelvis Johanna Gustafsson Fürsts mäktiga trätungor som nyligen visades på Accelerator. Men i mina ögon blir hans skulptur också ironisk, i alla fall i förhållande till videon som han visar strax intill. För övrigt det enda verket i denna allvarstyngda utställning som visar prov på något slags skämtlynne.
Foto: Tobias Fischer
”Jag är en konstnär i Norrbotten” är en dråplig och smart gjord DIY-musikvideo, där vi ser Wikström röra sig i ultrarapid medan han sjunger sin, just, ironiska text om att vara en konstnär verksam i periferin. Han prickar in de flesta av konstvärldens floskler i sin spelat självömkande sång. Men det har ju blivit lite bättre nu, i alla fall för Mats Wikström. Han är en av de 168 konstnärer vars 373 verk köpts in till Moderna för de 25 miljoner museet fick i extra corona-stöd 2021. Av dessa visas nu 36 verk i en första presentation. Den följs av ytterligare en senare i vår, då även en katalog släpps med samtliga inköpta verk. Majoriteten konstnärer var inte representerade i samlingen tidigare, och jag tror inte heller att jag stött på verk av Mats Wikström förut.
Också Kerstin Bergh och Mohammed Sami är nya intressanta bekantskaper för mig, även om jag sett den senare i en pågående måleriutställning hos Magnus Karlsson. De visar varsin kraftfullt upplagd målning, av ett operationsbord respektive ett tygstycke, båda mättade med en rå förfining. Detsamma gäller Kristina Erikssons atmosfäriskt lysande ”Lena”, vars kvinnliga kantiga figur med vinboxen i hand är på väg mot ett grönt töcken i fjärran. En målning som dryper av isande isolering.
Jag antar att Helena Lund Ek strävar mot något liknande i sin målning ”Alice & Paula”, presenterat som ”ett dubbelt självporträtt”, liksom Ikram Abdulakir i sitt fotografiska porträtt av lillasyster Salma. Vinden har tagit tag i slöjan som nu täcker hennes ansikte. Hon är där, men ändå någon annanstans. Samma sak med kvinnan som agerar i Meira Ahmemulić video ”Främmande land”, filmad en grådaskig dag i tristaste förortsmiljö. Kvinnan bara går och går genom bilderna, medan Ahmemulić med uttrycksfull saklighet berättar om sin egen mamma.
De är alla verk som griper tag, tillsammans med en tidig Lena Cronqvist, målad utifrån hennes erfarenheter från sluten psykvård. Fint också att återse Juan Pedro Fabra Guemberenas kortfilm ”Gladys”, som visades på Konstnärshuset för några år sedan. Filmen där mammans moster sjunger sig själv till tårar berör och pulserar av varm humanism. Ett ovanligt känsloutbrott i en annars mycket nedtonad utställning.
Här finns också flera verk som endast utgörs av detaljer av kroppar, som Thomas Wågströms fotograferade nackar eller Julia Bondessons fötter av grovhugget trä med spår av vacker blå färg. Eller verk som anspelar på detaljer av liv, ett liv som tog slut, alltför snart. Stina Siljing graverar den tjugosjunde årsringen i ett tvärsnitt av ett stycke almträ. Silvertråden markerar sonens ålder, då när han tar sitt liv.
Ändå, trots en gemensam tematik för många av verken bildar de märkligt nog ingen sammanhållen grupp. De framstår mer som solitärer som opererar var och en för sig. Varför upplever jag det så? Är det för att den alienation som kommer till uttryck ibland blir deskriptiv? Eller är temat alltför tydligt – och för entydigt? Men corona-samlingen innehåller säkert fler berättelser, och en andra del kommer som sagt i vår. Kanske tillkommer då perspektiv som förändrar och fördjupar även denna presentation?
Magnus Bons
Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 5 februari – 27 april 2022
