Under hösten har Bruno Ehrs fotografier visats på Fotografiska i utställningen ”Stockholm – stycken av en stad”. Svartvita porträtt av stadens utsnitt och dess unga invånare tagna på 1980-talet. Estetiskt balanserade bilder åtföljda av Tom Wolgers atmosfäriska musik och inspelade ljudspår. En förtätad tipskapsel, snyggt sammanställd av gästcuratorerna Niclas Östlind och Joakim Geiger, där personernas propra kläder och frisyrer talar om den tidens tillbakablickande mode. Men där stadens arkitektoniska vrår som Ehrs kontrastrika fotografier förevigar dem, märkligt nog lika gärna kunde vara avbildade igår.
Som att fotografierna innehåller olika tidslinjer som korsas i utställningsrummet. Och tiden är långt ifrån oväsentlig här – det tidiga 80-talet var en brytpunkt där musik och mode, konst och fotografi bildade en spretig smältdegel fylld av nya idéer och uttryck. För parallellt med de bankbiträden och studerande som figurerar hos Ehrs fanns under samma tid den punkscen som Hatte Stiwenius (1949-2007) fångat i livfulla snapshots. Porträtt med mycket hög närvarokänsla av unga konsertbesökare fulla av förväntan – eller bara fulla – som visas i en mindre utställning på Stadsmuseet, gjord av kollegan och vännen Charlie Drewstam (till och med 25 augusti 2024).
Samtidigt har museet samlat en stor mängd av Stiwenius korniga foton från 78-87 i den läckra coffee-tablen ”Stlms pärlor!” (Stockholmia förlag), stilfullt formgiven av Greger Ulf Nilsson. En hel epok rullas upp mellan de hårda pärmarna, med otaliga kända och okända musiker ur bland annat Ebba Grön, Grisen skriker och Tant Strul. Boken kan säkert fungera som ett riktigt nostalgipiller för många som bläddrar i den. Inte för att jag var en del av punken, utan tillhörde snarare ”de som skötte skolan” som Kajsa Grytt beskriver oss andra i en exalterad text i boken.
Ändå känner också jag igen mig, åtminstone i de välbekanta tidsmarkörer som Stiwenius förevigat så hängivet. Allt det där man inte lägger märke till när man är mitt i det; den gamla Konsum-loggan och dåtidens betjäning på Systemet är bara två tydliga exempel.
Och Stiwenius plåtade massor, enligt Grytt klädd i ”sidenskjorta och fladdrig rock”. Att han hade en kamera i handen tänkte ingen på. Men han hade svårt att underordna sig uppdragsgivare. Därför har vad jag förstår stora delar av hans efterlämnade material blivit liggande. Tills nu.
En ung Klas Östergren figurerar i ett av fotografierna och skriver i boken om punkens otåliga, gränsöverskridande energi. Och att individerna i fotografierna ”befinner sig i en ohållbar ordning”, i ett slags undantagstillstånd. Han jämför träffande med August Sanders svit av fotografier i ”Människor i det tjugonde århundradet” – ett mer systematiskt porträtt, där Weimar-republikens befolkning är sorterade efter yrke. De som ett halvsekel tidigare än punkarna befann sig i en annan sorts tidslucka.
Östergren medverkar också med en nyskriven text i en annan nyutkommen och ögonöppnande bok. ”Camera Obscura, 1977-83” (utgiven och tidstypiskt formgiven av Carl Johan Hane på eget förlag) handlar om det fotografiska galleriet – ett vattenhål och en legendarisk plats som existerade i Gamla stan mellan 1977-83. Här finns också flera faksimil med Östergrens recensioner ur dagspress. Och inte bara hans, för en betydande del av boken utgörs av fler recensioner, artiklar, vernissagekort och annat intressant arkivmaterial om galleriet.
Som Ulf Lundells utställningstext om Christer Strömholm och Ivar Lo-Johanssons till galleriets 4-årsjubileum. Alla de stilrena affischerna och till och med påsarna som galleriets bokhandel använde, liksom källarvalven på Kåkbrinken återges i hög upplösning och stort format.
Camera Obscura initierades och drevs av art directorn Lars Hall och fotografen Lennart Durehed. Ägare var reklambyrån Hall & Cederquist. Om detta rätt ovanliga förhållande och om hur galleriet var med och förde fram fotografiet som en konstform kan man läsa i flera intressanta och initierade intervjuer med de inblandade. Dessa kompletteras med korta reflektioner från andra som var med när det begav sig.
Jag var det tyvärr inte, detta var innan jag började springa runt på gallerier. Men alla fotografier med Stockholmsanknytning får mig att minnas en annan fotografisk bildsvit. Och jag såg faktiskt ”Stockholm” när den ställdes ut i början av 90-talet, på dåtidens heta Galleri Engström vid Karlaplan om jag inte minns fel. Jan Svenungsson och Ola Billgren gjorde också några år senare en bok av deras projekt som gick ut på att Svenungsson fotograferade söndagstomma Stockholmsvyer, medan Billgren dränkte in dem i en tidstypisk hinna av magenta. Dramaten, Operan och Stadshuset förändrades, och var sig ändå lika.
Fotografierna har stannat kvar i min inre bildbank, de var uppseendeväckande och högst egenartade för en ung konstintresserad. Där fanns något svårgripbart och lockande. Kontrasten mellan stillheten i bilderna av stadens bekanta platser och den onaturligt översköljande färgen var tillräcklig för att etsa sig fast. Och den finns ju där fortfarande.
Magnus Bons
