Tre lökar ligger på en yta, de blänker till i ljuset som kommer in från sidan och kastar mörka skuggor under sig. Skalet som skiftar i guld och rosa har på sina ställen börjat lossna från den hårda löken. Anna Bjergers penseldrag trycks följa formerna exakt, samtidigt är de fullt urskiljbara på duken. Det ser enkelt ut; det är enkelt, inget mer än några lökar. Ändå är det så förbryllande vackert. Ja, när jag står där framför målningen får jag känslan av att alla lökar borde vara gjorda av oljefärg.
Att gå genom rummen på Galleri Magnus Karlsson känns för mig lite som att vakna upp en helgmorgon i april. Solen lyser in genom de smutsiga fönstren och kastar smulliknande skuggor över bordsytan. Ett fiskskrov ligger kvar efter gårdagens måltid i en målning, en torkad bukett i en annan. Lakanen är skrynkliga, men det gör ingenting. Det är tyst och det finns tid.
Det är som om Bjerger velat ta tillvara på stillheten i ordet stilleben. Till denna utställning, som fått namnet Home Encyklopedia, har hon målat av föremål i sitt hem. Men istället för att komponera dem till överdådiga vanitasmotiv har hon avbildat dem enskilt, det ena efter det andra, förstorade och omgivna av ytor där penseln i lugn och ro fått följa ljusets möte med materien.
Det är målningar som inte anstränger sig för att fånga min uppmärksamhet, och som just därför lyckas göra det. Koncentrerat överlåter de sig åt tingen och tillgängliggör dem för mig, som för första gången, befriade från det brus som vanligtvis ligger som en klibbig hinna mellan mig och omvärlden. Som om Bjerger med penseldragen omsorgsfullt skrapat bort denna hinna.
Kanske, tänker jag, är det genom att avsäga sig den samtida konstens outtömliga mediala potential, dess möjlighet att vara typ vad som helst, som verken drabbar mig. Som om jag, genom enkelheten, får syn på förlusten av den.
Om överdådet eftertraktades under barocken är det möjligen detta, det avskalade och enkla, vi längtar till idag, när omvärlden alltjämt tycks som upplöst i sin egen komplexitet. Men liksom inför vanitasmotiven är det alltså förgängligheten jag kommer att tänka på. Som i Squirrel, där en ensam ekorre ligger död i gräset. Ja, kanske är lugnet jag vaggas in i inte vårmorgonens, utan det efter döden, precis när någon somnat in.
Annorlunda är stämningen i hos Andréhn-Schiptjenko. De bygger om i huset, verktygen slår, borrarna låter och presenningen som hänger från byggställningen utanför stänger dagsljuset ute. Men det gör inget, den generösa takbelysningen kastar ett jämnt sken över galleriets lilla grupputställning Feel first, think later. Här visas framförallt nya verk av yngre konstnärer, i olika material och framställda med hjälp av olika medier: fotografi, tryck på tyg, bronsskulpturer överstrukna med svart vax.
I Minh Ngọc Nguyễns fotografier återkommer stilleben-motivet. En bit tofu på en tallrik, blank och dekorerad med ett ros-tryck och en fjäril upptill. En pomelofrukt som kläms åt på mitten av en mängd gummisnoddar, så hårt att snoddarna skär in i köttet och får saften att rinna och under frukten bilda en pöl. Det är bilder som leker med det vi är vana att se, men vars presentation följer det kommersiella fotografiets, där också Ngọc Nguyễn har sin bakgrund — ljuset är jämnt, skärpan hög.
Lika polerade framstår resten av verken i denna estetiskt mycket välbalanserade utställning. Men snarare än att samtala med varandra tycks de inneslutna i sig själva, liksom inlindade i ett hölje som också stänger mig som betraktare ute. Och istället för att som Bjerger söka tränga igenom detta hölje tycks de använda det, klä sig i det som för att uppnå en komplexitet i nivå med omvärlden. Eller också som för att dölja något, men vad?
Om Bjerger öppnar min blick och får mig att förundras inför det vardagliga är verken här laddade med en gäckande hotfullhet. Sally von Rosens futuristiska varelser är lika gulliga som otäcka, över ryggtavlan på personen som blickar ut över havet i Dev Dhunsis Ocean Smile finns jokern tatuerad, och i Annika Elisabeth von Hausswolffs Den blinda kvinnan från 1998 leds en blind kvinna ned för en brant trappa av en hund. Det är mörkt omkring henne men hon är kraftigt upplyst, fångad av kameran på mindre än en sekund.
Efter en stund känns gallerirummet lika grunt som ett skyltfönster, och jag längtar ut i våren.
Astrid Elander
Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 15 mars – 19 april. Andréhn-Schiptjenko, Linnégatan 31, Stockholm. Pågår 6 mars – 26 april 2025
