Utställningen börjar, eller slutar på husets fasad och det är först när jag lämnar den som jag upplever att jag omslutits av konstnärens sfär. Successivt har den centrifugala kraften i bläckmålningarna Sense (Universal(s) gjort sin verkan och dragit in mig i utställningens helhet. På fasaden är det orden de fria konsterna som lyses upp om kvällen, ett konkret sätt att belysa skillnaden till engelskans fine art. Jag kommer att återvända hit, för jag misstänker att det går att betrakta utställningen cykliskt, när och varifrån som helst. De fria konsterna blir lika mycket en uppmaning om frihet för betraktaren som för konstnären.
I den första stora salen hänger bläcksfärerna, slumpmässiga i sin exakthet, jag läser att det rör sig om återvunnet bläck och att målningarna har sin uppkomst i penseltvätt. Återvinning i tydligt avgränsade sektioner som formar sig till cirklar i olika skalor av grått och svart. Utvidgande eller sammandragande former vars teckning är under påverkan av mängden penseltvätt bläcket spätts ut med och det antal sektioner som bildar sfären. Papperet de är målade på är vitt och hålls flata och upphängda med hjälp av pappersklämmor. I vissa partier bildar bläcket små springor som blir till ögon som sneglar tillbaka på sin betraktare.
Den högra salen domineras av det jag först uppfattar som borstade stålplåtar lutade mot eller upphängda lågt på väggen, vars olika borstningsriktningar skapar mjuka rörelser i metallen. När jag går närmare ser jag att det mestadels är dukar målade i olja med en och annan borstad eller rispad plåt. Omkastningens plötslighet är också den cirkulär till sin natur. Mitt (runda) ögas påhitt kastas tillbaka, cirkulerar mellan mig, metallen och målningarna. En vägg konstruerad i metallskenor och klädd i transparent plast är rest framför svitens mittdel. Den bjuder in golvet och takets grå glasparti i installationen, det går runt.
På väggen mittemot, hänger kroppssilhuetter ritade på papper som en annan typ av sfärer, av sammanhängande linjer. På ena kortväggen, spelas en film av en valvformad port, en kvinna har tvångsmässigt fastnat i en loop och kommer varken ut eller in. I en senare sekvens har valvet blivit en oval av sin egen spegling, valvet faller ner i sin spegelbild utan att försvinna, ett bläddrande hjul, en öppning eller låsning.
I både höger och vänster sal hänger målningar ur sviten Alltet/Das All/The All och Universal(s). Oljemålningar av rundlar, färgmässigt mättade och täta, i former som ögon med blinda fläckar, ditmålade eller utskurna ur duken. Tre av målningarna tar formen av röda bröst vars penselföring bildar klot som drar in blicken mot bröstvårtan. Som ett spädbarn, dras betraktaren mot centrum.
Vad är centrum och var är centrum? Sophie Totties utställning innesluter den som vill i sin sfär samtidigt som verken blickar tillbaka på sin betraktare. Författaren och filosofen Ralph Waldo Emerson har skrivit om blodomloppet, årstidernas växlingar och planeters rörelser, om det cykliska som bevis för evigt liv. Jag tror Tottie visar på något liknande med dessa verk – att den tillsynes slutna cirkeln är öppen. Bortom det kluvna och binära går det att träda in varsomhelst i kretsloppet och bli en aktiv del av något större.
Innan jag går därifrån stannar jag till i trappen som leder ner till Nikesalen, från taket hänger verket Isolario, som består av mängder av remsor med ord tryckta i rött. Remsorna är fästade i rundlar men knyter snarare an till de svarvade träpålar och pappersskulpturer som finns inne i de andra salarna. Dessa mer vertikala verk uppfattar jag som betoningar av det sfäriska och av cirkelns utforskande av centrum i utställningen. På en av Isolarios remsor läser jag: ”Kepler – obsessed by the quest for the center – was repulsed by the idea of infinity.”
Om utställningen talar om det cykliska som bevis på evigt liv, så säger den även något om motsatsen.
Emma Warg
Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 29 januari – 5 mars 2022
