Utställningen på Hospitalet äger rum i en tillfällig lokal i det före detta mentalsjukhuset Ulleråker i Uppsala. Där har åtta konstnärer skapat helt nya verk i dialog med tidigare intagna patienters. De senares arbeten har lånats in via ett upprop i Upsala Nya tidning som väckte stort gensvar, mestadels från tidigare anställda. Man har också lånat verk ur Uppsala Medicinhistoriska museums och Uppsala kommuns samlingar, och utställningen har producerats av Konstfrämjandet Uppland.
Titeln ”Solglimt” är hämtad från en på sjukhusområdet befintlig skulptur av Astri Bergman Taube, som pryder den imposanta byggnadens frontala trädgård. Enbart historien om hur detta verk från 1940-talet donerats till sjukhuset av en tidigare patient, hade varit intressant att få fördjupa sig i. Temat väcker onekligen tankar kring alla de tusentals öden som utspelat sig här.
Det är en fin utställningsidé, att skapa en dialog mellan konstnärer på detta sätt, men de samtida konstnärernas val i hängningen framgår tyvärr inte alltid så tydligt. Ibland är det redovisat, som när Johan Ibrahim Adams målning av en skör ekplanta presenteras sida vid sida med en anonym konstnärs finstämda porträtt av en krukväxt. Där uppstår ett slags samtal och ett möte på flera plan, jag hade gärna sett flera liknande.
Ibland blir det dock en fullträff. Adam Ytterberg är kongenial i sammanhanget, med sina intensivt färgpoetiska gestaltningar av det bortomvärldsliga eller sagoaktiga. Han har funnit en dialogpartner i Ester Henning, en konstnär som tillbringade merparten av sitt liv på olika institutioner. Hennes verk utmärks av en livfull färgbehandling, och en ofta energisk, ibland skrafferande penselskrift. Ytterberg har även inspirerats av ett broderi av en icke namngiven patient. Mötet mellan dessas verk känns solklart i sammanhanget.
Här finns också några pärlor bland de tidigare patienternas verk. Exempel på det är en teckning av Gunilla Haldón Brattström, där formen mejslats fram lika mycket av de suddade tomrummen som de tecknade linjerna, eller Clara Montgomerys skildring av Ulleråkers centraltorn, omgivet av något sorts oregerliga moln, som i envig med huvudbyggnadens klocktorn. Samma konstnärs skildring av sitt eget trivsamt inredda rum öppnar för frågor om olikheter i behandling utifrån de tidigare patienternas ekonomiska förutsättningar. Flerpersonssalarna kan vi utgå ifrån innebar ett annat mått av störningar och saknad integritet.
Några konstnärer har berörts av en annan målning av Montgomery, ett skogsparti med träd, mestadels tallar. Theresa Traore Dahlberg har levt sig in i dessa, genom en kartläggning av olika tallarters doft, presenterade i gjutna behållare av återvunnen metall, som har formen av små sköldpaddor. Maja Möller visar en väv där motivet, som liknar tallar, är på väg att lämna sin ram, ta rumslig form. Flykten eller utträdet ur ramen och ur den plana avbildningen lägger ett ytterligare lager till detta motiv.
Tyvärr är det en svår lokal för att Möllers verk ska framträda på ett riktigt bra sätt. Takhöjden är för låg för det uppåtsträvande verket som hamnar i konkurrens med sin omgivning. Många av verken av de tidigare patienterna är anonymiserade, av sekretesskäl eller då medgivande inte kunnat fås, men jag hade gärna sett att de kunnat lyftas fram mer. Som helhet känns verken ibland märkligt lösryckta ur sitt sammanhang.
Kontexten får helt enkelt den omgivande miljön bestå med – makalös i sig, och väl värd att besöka. ”Om inte människorna kan bära sitt huvud högt här, så ska sannerligen byggnaderna göra det åt dem”, tycks den vilja förmedla. Vi påminns starkt om den rådande samhällsnormens omformulering av vem som bär ansvar för det avvikande.
Eva Asp
Hospitalet, Ulleråkersvägen 40 D, Uppsala. Pågår 7 – 28 september 2024, öppet to-sö 12-16
