Sofia Hultén är en konstnär som arbetar i den postindustriella andan. Liksom många av hennes kolleger finner hon sitt arbetsmaterial i det bortbleknande industrisamhällets sopor. Exempelvis containers på byggarbetsplatser erbjuder henne en outsinlig källa både till idéer och konkret gestaltning. Samtidigt nöjer hon sig inte med att “bara” förädla de bortkastade prylarna genom att flytta in dem i gallerirummets vita kub. Hon har ett budskap som är djupare än så, och som sträcker sig långt bortom den ytliga kommentaren av samhällets slit-och-slängmentalitet.
Hos Sofia Hultén finns en strävan efter att låta tingen och människans handlingar flätas in i varandra på ett sätt som gör att vedertagen logik och invanda strukturer luckras upp eller faller sönder helt och hållet. Yttersta ifrågasätter hon de vetenskapliga kategorier med vars hjälp vi får världen att hålla samman: den linjära tiden och kausaliteten. En videotriptyk där skeendet delats upp på tre monitorer men samtidigt kastats om i en annan ordning och an annan video föreställande konstnären själv i färd med att plocka upp olika objekt ur en container för att sedan “behandla” dem på något sätt innan de läggs tillbaka igen, bägge verken vittnar om ett konstnärligt temperament som värderar närvaron i nuet högre än ambitionen att sortera in det närvarande i ett fack mellan det förflutna och framtiden.
I några andra verk vänder Sofia Hultén ut-och-in på objektens funktionalitet. En gallergrind till en hiss som demonterats och svetsats samman så att den inte kan öppnas förvandlar det funktionella objektet till ett passivt konstföremål, prisgivet åt betraktarens blick. Och några pirror som kapats på mitten för att sedan svetsas samman i nya – garanterat obrukbara – par transformerar en klassisk symbol för logistisk effektivitet till ett slags slapstickrekvisita. Sofia Hultén fortsätter att på ett lågmält men genomärligt sätt ifrågasätta såväl samhällsnormer som estetiska regelsystem.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 3/10 – 8/11
Anders Olofsson (text), Galerie Nordenhake (foto)
Utskriftsvänlig version
