Xavier Veilhan är en av Frankrikes mest framgångsrika samtida konstnärer med en rad internationella utställningar bakom sig. Men han är också en flitig gäst i Sverige, och ställer nu ut separat på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm.
Det här är din 6:e utställning hos Andréhn-Schiptjenko. Jag tror det är ganska ovanligt att utländska konstnärer gör så många utställningar i rad på ett och samma svenska galleri?
– Det kanske beror på att jag gillar att bygga långvariga relationer med dem som jag arbetar med, oavsett var i världen de befinner sig. Jag tycker också det är bra för publiken att kunna följa hur mitt konstnärskap utvecklar sig, följa mina spår. För mig är minnet och historien viktiga element. Saker glöms bort så lätt, till skillnad från konstverk som oftast skapas för att alltid finnas där.
Upplever du någon skillnad mellan den svenska konstscenen och den ute i de övriga europeiska länderna?
– Framför allt har konstpubliken vuxit, både i Stockholm och i Paris. Ingen kan ha total överblick längre, som man kunde för 20 år sedan. Men när man ställer ut i gallerirummet blir skillnaderna mellan olika länder inte så påtagliga som de blir när man exempelvis ställer ut i det offentliga rummet.
Du jobbar lika gärna i det stora som i det lilla rummet? Gillar du att växla mellan dem?
– Mitt mål är att ha en lång karriär, vilket är möjligt i ett yrke som konstnärens. Så växlingen stimulerar, det blir därigenom aldrig tråkigt. Men när man går upp i format och arbetar i det offentliga rummet blir upphovsmannens subjekt inte längre så viktigt; ingen bryr sig egentligen om vem som gjort ett visst verk. Tvärt emot hur galleribesökaren fungerar, med andra ord. Den här växlingen mellan rum och format upplever jag vara en del av min konstanta utforskning av själva konstnärsrollen.
Du verkar ha ett djupt intresse för sammanhanget som omger konsten, både det samhälle vi lever i och dess historia?
– Konsten är i sig ett verktyg för att skapa förståelse av vad som händer i omvärlden. Kanske ett sätt att skapa ett optimalt observationsavstånd, beläget halvvägs mellan verkligheten och det konceptuella. Jag är fascinerad av vad astrofysikerna sysslar med, och deras metod att försöka skapa iakttagbara modeller av abstrakta föreställningar. Som konstnär försöker jag hela tiden att omsätta lättflyktiga tankar till solida objekt. Så där finns ett slags släktskap.
Kan man beskriva det som att du – likt en vetenskapsman – använder konstverket som ett slags lins genom vilket du betraktar världen?
– Jag hoppas det fungerar så. Vetenskapen är bra, men kan trots allt inte besvara existentiella frågor. Men vetenskapliga upptäckter sporrar min fantasi. Det är exempelvis en enastående tanke att all materia, alla atomer, i världen alltid funnits där sedan tidernas begynnelse. De bara förändrar skepnad. Den yttersta frågan jag ställer mig handlar därför om vad som egentligen är permanent, och vad som förändras. Vi är själva en del av materiens ständiga förvandlingar.
Din nya utställning tar också avstamp i ett fysikaliskt fenomen, den mörka materien? Den massa som finns i universum men som ändå inte kan iakttas?
– Jag valde titeln ”Dark Matter” just för att den beskriver något som inte kan synas men ändå finns där. Konstens roll är också att göra det osynliga synligt. Ta exempelvis våglängder, som är fundamentet för att vi över huvud taget skall kunna urskilja olika färger. Vi kan inte se vågornas frekvenser, men de bär med sig enorma mängder av information som vår hjärna uppfattar.
Vår moderna värld består till största delen av information. Men du verkar sträva efter att reducera informationsmängden för att nå in till något man kanske kunde kalla en kärna?
– Mies van der Rohes devis ”Less is more” tror jag fortfarande äger giltighet, om än på ett annat sätt än när han levde. Redigering har kommit att bli allt viktigare. Idag är det inget problem att ta en massa foton digitalt, men vi har aldrig tidigare lagt ned så mycket tid på att välja ut och redigera. Konst handlar också om att välja ut det som är viktigt att titta på, och välja bort det oväsentliga. Och framför allt handlar konst om att upptäcka dolda samband som förenar saker som man inte trodde skulle kunna höra ihop. Jag gillar uppfinningarnas historia, för där har det ofta gått till på det sättet. Man får inte glömma bort att det alltid finns alltför många möjligheter, och att hemligheten ligger i att fokusera. Dagens konst bör, enligt min mening, arbeta med att skapa situationer där oväntade förbindelser uppstår, även om det sker slumpmässigt eller som resultat av rena misstag.
Anders Olofsson (text), Xavier Veilhan/Andréhn-Schiptjenko (foto)
