En och en leds vi in. In i ett mörker, ogenomträngligt. Utlämnad åt ett rum jag inte kan se fumlar jag mig fram. Så hör jag plötsligt en mild röst tränga igenom svärtan. ”My hand is in front of you” säger den. Försiktigt trevande genom utrymmet, och så tar någon plötsligt varsamt emot min hand och leder mig in i ett vindlande mörker vars enda urskiljbara former tecknas av viskande röster.
Jag befinner mig i ett rum på konsthallen Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm. Eller snarare – fysiskt sett befinner sig min kropp i ett rum på konsthallen Magasin 3. På andra sätt är jag någon helt annanstans. I mörkret tappar jag snabbt både rums- och tidsuppfattningen.
”Suddenly you find yoursef travelling within your own imagination (…) discovering things happening inside you” – citat av besökare
Rummet är i själva verket det yttre ramverket för performanceinstallationen ”The Infinite Conversation” av konstnärsduon Lundahl & Seitl. I mörkret befinner sig ett för mig okänt antal personer, några involverade i viskande konversationer, andra stående i tystnad någonstans. En initial osäkerhet infinner sig – var är jag, varför är jag här? Ska jag delta i samtalen, får jag det? Men frågorna om vem som är en del av verket och vem som, liksom jag, är besökare – och huruvida det finns någon gräns däremellan – försvinner snart. Fascinerad över dess förmåga att involvera och omsluta totalt, överlämnar jag mig själv till verket snarare än att verket övermannar mig i sin strävan efter interaktion. Här ryms inga tvång, bara en mjukhet som kapslar in besökaren.
”I don’t know where I’ve been, my body has been in reality but me – my illusions, my senses – were in a wood, in a cave, in a theatre.”
Med de orden beskriver en besökare sin upplevelse av mötet med ett av konstnärsduon Lundahl & Seitls tidigare verk. Just känslan av att ha tappat sin förankring i verkligheten – av att veta var man har befunnit sig och ändå inte, av att ha separerat sin kropp från sitt medvetande – är återkommande i beskrivningar av möten med Lundahl & Seitls verk. Paret är en Londonbaserad duo som består av curatorn och konstnären Christer Lundahl samt koreografen och tillika konstnären Martina Seitl. Deras verk karaktäriseras av det storskaliga, situations- och platsspecifika och undersöker teman som tid, rum och perception. År 2010 satte de upp det uppmärksammade verket ”Symphony of a Missing Room” på Nationalmuseum i Stockholm, ett verk där besökaren bjuds in till att med ögonbindel och hörlurar röra sig – fysiskt liksom mentalt – på en resa genom ett imaginärt museum och därmed ta plats i en virtuell del av museet. Eller som Christer Lundahl beskriver det, bli nedsänkt i museets minne, i dess strukturer av tid och rum.
Med The Infinite Conversation är Lundahl & Seitl en del av den satsning Magasin 3 genomförde våren 2011 på specialgjorda verk i gränslandet mellan performance och utställning. The Infinite Conversation handlar på många sätt om sinnesförnimmelser och om den sinnesutvidgande upplevelsen. Lundahl & Seitl visar med sitt verk hur vi, från det att vi är barn, generaliserar och systematiserar våra perceptioner av omvärlden gradvis till dess att vi i allt större grad börjar förstå vår omgivning utifrån en förutbestämd uppfattning om den. De frågar oss vad vi egentligen förnimmer – och vad det är vi missar genom att välja just det sättet att förnimma.
”All distans och hårdhet som blicken och betraktandet bär med sig försvinner förvånansvärt snabbt härinne.”
När SR:s Mårten Arndtzén recenserar ”The Infinite Conversation” tar han fasta på vad som händer inte bara inom honom, utan mellan honom och de andra besökare som befinner sig i rummet. Han lyfter fram den avstängdhet och det avvaktande som vi ofta möter människor vi inte känner med, och hur det bemötandet här suddas ut när vi sätts i ett sammanhang där synen inte kan fylla sin normala funktion. Syn skulle kunna definieras som vår förmåga att ta emot och tolka information som en effekt av det synliga ljus som når våra ögon. Men vad händer när ljuset försvinner? När mörkret är så pass kompakt att vi omöjligt kan förlita oss på ljusvågor, när ögats förmåga att orientera oss svärtats ut? Och hur förändras mötet med andra när jag inte längre kan förlita mig på min synuppfattning av den jag möter? Det handlar på ett högre plan om den visuella perceptionen; om synens betydelse och funktion likväl som om dess dominans i dagens samhälle. Och det handlar om synen som kontrollmekanism – som ett sätt att kategorisera och döma – i mötet med andra.
Här i mörkret står jag tyst och lyssnar på ett samtal, otroligt nära men utan att ge mig tillkänna. Jag kan närsomhelst bryta in i samtalet och bli en del av det. Men jag kan lika gärna gå, lämna de personer jag står några centimetrar ifrån utan att de vare sig vet att jag stått där eller att jag lämnat dem. Det finns en trygghet i mörkret, något tillitsfullt i komma så nära någon jag inte känner med vetskapen om att jag är anonym.
Ett känt tankeexperiment inom filosofin frågar sig om en människa som fötts blind och har förmågan att känna skillnad mellan olika former, så som kuber och sfärer, på ett liknande sätt skulle kunna se skillnad på formerna om han/hon fick synen tillbaka. Nyligen visade undersökningar att så inte är fallet – för att särskilja former från varandra måste synsinnet tränas i vilken form som ser ut på vilket sätt. På det omvända sättet får Lundahl & Seitl oss med sina utforskningar av perception och syn att lära om oss om hur världen ser ut och hur vi väljer att se på den.
”My hand is in front of you.” Plötsligt tar någon min hand igen i mörkret, och jag leds ut ur mörkret. Känslan av att komma tillbaka till dagsljuset är förvirrande. Det värker i ögonen. Jag tittar på klockan och inser att konsthallen stänger nu och att jag har befunnit mig rummet här i två timmar. Eller att jag åtminstone fysiskt sett har befunnit mig i rummet här i två timmar. På andra sätt har jag varit någon helt annanstans. Jag har totalt tappat tids- och rumsuppfattningen. Det gör jag gärna igen.
Sara Skoglund (text), Magasin 3 (foto)
