Sigrid Sandströms nya utställning är en skärpning av det konstnärliga uttryck som hon arbetat med under flera år. Tidigare låg hon ganska nära ett formspråk som påminner om ett fragmenterat landskapsmåleri, där man mellan sjoken av sammanstörtande abstrakta former kan urskilja konturerna av natur. Naturen och icke-naturen stämmer möte inom ett och samma bildrum, lite på gott och ont. Detaljrikedomen och den intrikata kompositionen befinner sig stundtals riskabelt nära kaos, och man längtar emellanåt efter en starkare och mer avskalad struktur.
Men i de nya verken är det just detta som är poängen. Sigrid Sandström har gått ännu ett steg närmare det måleriska hantverket och det måleriska seendet. Den vanligtvis så tunna färgen har tunnats ut ännu mer, och sveper ibland över pannån som en knappt urskiljbar vind. Mellan – eller över – färgfälten breder geometriskt strikta vita ytor ut sig, som om någon tagit sig för att täcka bilden med maskeringstejp. På sätt och vis kan man kalla detta ett metamåleri, men till skillnad från mycket annat som producerats i den genren bevarar Sandström en sensualitet i uttrycket.
Hennes måleri handlar numera lika mycket om själva det konstnärliga seendet som om den måleriska formuleringsförmågan. Bilderna för stillsamma samtal med betraktaren kring frågor som perceptionens gränser och relationen mellan vara och icke-vara. Stundtals tätnar färgen och tonläget blir mörkare, bara för att i nästa ögonblick lösas upp som morgondimma och nästan göra världen genomskinlig. Det är en allvarsam balansgång som Sigrid Sandström går, men hon gör det utan att tveka eller slinta i sitt skickliga hantverk.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 4/10 – 4/11
Anders Olofsson (text), Sigrid Sandström (foto)
Utskriftsvänlig version
