Sigrid Sandströms undersökande måleri var ett av de intressantare inslagen i det ambitiösa utställnings- och bokprojektet Thinking through Painting, som redovisades på Konstakademien förra hösten. En utgångspunkt för projektet var att visualisera själva processen, hur sökandet fram till bilden kunde utgöra det som visades i utställningen. Sandström ställde bland annat ut måleri som skulptur – i form av gjutformar på ett podium och som ett fristående vikskärm på golvet där målningar kombinerats med en spegel. Hon visade även en liten målning som hängde mot ett tyg.
Sandströms måleriska dubbelutställning i Stockholm utgör tydligt en fortsättning i samma riktning. På Galleri Olsson är tre målningar sammanförda mitt i det lilla gallerirummet till ett oavvisligt objekt, en skärm som vikts ihop. Den fjärde ytan består av en spegel som möter betraktaren. Målerikuben behärskar rummet på ett självklart sätt, och framstår som en logisk presentationsform för verken. Den rumsliga intervention som pågår i målningarna fortsätter sömlöst ut i rummet.
På Cecilia Hillström är lösningen omkastad. Där hänger målningarna i en klunga, även här med speglar som reflekterande mellanrum, och med stora väggytor lämnade tomma. Också det en övertygande installation. På olika sätt manövrerar målningarna med betraktaren och manifesterar sitt övertag. Fönstren i båda gallerierna täcks av en gul plastfilm i en ton som återfinns i målningarna. Den hade nog behövt en annan årstid för att riktigt kunna påverka ljusförhållandena i rummen.
Sandström är upptagen av färgens markeringar som hon skapar genom att placera bitar av färgindränkt tyg på duken. Dessa lämnas att torka och tas sen bort. Färgfläckarnas riktning kontrasteras genom illusoriskt framställda band av silverfärg som kompletterar kompositionen. Allt samverkar till att fastställa händelserna i målningen, till att fixera byggstenarna. Och ändå finns där en påtaglig rörelse. En samtidig skiftning mellan koncentration och upplösning. Målningarna har en tydlig riktning in mot mitten av ytan och på samma gång en explosiv förflyttning utåt. Sandström bjuder på en imponerande uppvisning och en komplex behärskning av duken som platsangivelse. Även om någon yta kan upplevas som stum och rörelsen stelna och stanna just där.
Norska Mari Slaattelid framstår som något av en målerisk kameleont. Hon har inte följt en speciell stil eller uttryck, utan istället påfallande ofta bytt spår. Kanske inte den bästa taktiken om man vill göra en snabb karriär, men de målningar hon nu visar på konsthallen Passagen i Linköping tyder på en genomgripande fördjupning av konstnärskapet. Från att ha arbetat med ett utpräglat konceptuellt måleri runt millennieskiftet, har hon nu utvecklat ett till synes mer expressivt och färgstarkt synsätt.
Om jag inte redan kände till henne skulle jag inte gissa på att det var hon som gjort verken. Slaattelid var absolut inte ointressant tidigare, men med de nya målningarna visar hon tydligt på en större kamp med uttrycksmedlen. Och att hon tycks ha kommit ut på andra sidan. De stora målningarna är till bredden fyllda av expanderande färgfält som verkar ha orsakats av lyckliga ingivelser. Slaattelid målar till synes obekymrad upp en enkel form, påminnande om en dörröppning. Den matta färgen har en porös viktlöshet och bilderna tecknar ljuset så att det ser ut att sväva på dukarna. En befriande utveckling.
Sandström och Slaattelid delar ett intresse för det måleriska avtrycket, antingen det kommer ur penselns rörelser eller tygets textur och placering på duken. I sina respektive verk uppehåller de sig vid ett slags utdraget måleriskt grundläge – händelser och rörelser som uppstår i en reaktion mellan målning och målare, överförda till betraktaren. Båda lyckas med att hävda ett starkt engagerande måleri.
Magnus Bons
Foto: Jean-Baptiste Béranger. Sigrid Sandström, Cecilia Hillström Gallery, Hälsingegatan 43, Galleri Olsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 12 november – 19 december 2015.
Foto: Thomas Edetun. Mari Slaattelid, Passagen, Stora torget 2, Linköping. Utställningen pågår 10 oktober – 22 november 2015.
Utskriftsvänlig version
3 kommentarer
Vissa konstnärskap arbetar på med samma uttryck och andra (kanske mer sällan) som Slaattelid byter uttryck även om utgångspunkten som i detta fall är måleri. Slaattelid inger respekt med sitt konstnärskap. Om sedan det innebär problem med de skiftande uttryckssätten för marknaden eller va det må vara gör det inte sämre.
Vissa konstnärskap arbetar på med samma uttryck och andra (kanske mer sällan) som Slaattelid byter uttryck även om utgångspunkten som i detta fall är måleri. Slaattelid inger respekt med sitt konstnärskap. Om sedan det innebär problem med de skiftande uttryckssätten för marknaden eller va det må vara gör det inte sämre.
Jag håller helt med dig. Och menar absolut att Slaattelids visuella skiften sker oberoende av marknaden. Hennes arbetssätt tyder på en öppen och prövande inställning till konsten och det egna konstnärskapet.