Samma vecka som Fotografiska öppnar ”Genesis” med brasilianaren Sebastião Salgados svartvita naturfotografi, en av deras största satsningar hittills, visar BBC en dokumentär om hur den f.d. fotbollsstjärnan David Beckham reser genom Amazonas på motorcykel. Jag har inte sett programmet och vill inte göra någon jämförelse mellan Salgado och Beckham, annat än att konstatera den gemensamma drivkraften för deras respektive projekt, som tycks ha varit att ge sig ut i det okända. Att få resa till jordens ”ursprungliga” platser, men att samtidigt närma sig sina egna inre områden, som de aldrig satt sin fot på tidigare. Antagligen är det en oemotståndlig lockelse för den som har de ekonomiska förutsättningarna?
Hur som helst, Salgados monumentala ”Genesis”, som innefattar åtta år av resor genom ett trettiotal länder över hela världen, för tankarna till fotografins tidiga pionjärer. Jag påminns om de sublima fotografier som Carleton E. Watkins och Ansel Adams tog av den nordamerikanska västern. I deras bilder finns samma orörda natur, samma avsaknad av yttre dramatik och samma längtan efter att dokumentera världen ”som Gud skapade den”. Hos Salgado tycks denna drift nästan utvecklat sig till ett maniskt sökande – väggarna på Fotografiska är helt inklädda med hundratals bilder – och Salgado försäkrade med eftertryck på pressvisningen att utställningen inte kunde vara utan en enda. Ändå finns här flera fotografier som visar upp närmast identiska vyer över ökenlandskap, bergskedjor och tropisk växlighet. Salgado verkar ha problem med fokusering och urval. Hans mångfald av motiv blir likriktad, naturens rikedom skrivs in i mästerfotografens grafiska systematik. Jag frågar mig vad jag ska göra med dessa bilder?
Till viss del är det antagligen genren i sig jag har problem med. Det finns nog inget mer avtändande än tekniskt fulländade naturfotografier. Som betraktare har jag inget att tillföra bilderna, deras perfekta ytor stöter bort mig. Ändå räddas Salgado något av sin svartvita skärpa och utpräglade känsla för komposition som skapar dramatik och kontraster i bilderna. Fotografierna spelar på ett slags oundviklig fascination över detaljer och övergripande perspektiv fångade med kameran så som det mänskliga ögat inte kan. Men delvis är det just hans återkommande skildringar av texturer och strukturer, av naturens mönster och veckbildningar som irriterar mig.
Två fotografier som placerats intill varandra tycks vilja upprätta en samhörighet mellan klippväggen i den ena bilden och de vävda kassar som några kvinnor bär på ryggen i den andra. Visst finns det en viss överlappande likhet i utseendet, men vad har egentligen sten och textil gemensamt med varandra? De är två material – det ena format av naturen, det andra en del i en kultur.
Salgados fotografier är fyllda av en exotiserande blick som väl är godtagbar när det gäller hans rena naturbilder (det hör så att säga till genren). Men det estetiserande uttrycket fastnar i halsen när Salgado riktar kameran mot människor. I hans tvivelaktigt nostalgiska nakenstudier framstår personerna som en del av planetens ”orörda” natur. De blir till något annat än oss västerlänningar, en annan sort. Och det är inte tilltalande.
Det var efter en lång och framgångsrik karriär som bildjournalist, med en rad avslöjande skildringar av slavlika arbetsförhållanden och massmigration, som Salgado inledde arbetet med ”Genesis”. Fysiskt och psykiskt utmattad från sina tidigare projekt ville han visa att det finns platser på jorden som fortfarande existerar bortom civilisationen. Även om syftet är gott kommer resultatet med en hinna av bedräglighet över sig. I ett foto ser vi en grupp kvinnor, nakna förutom flipflop-sandalerna av plast som de har på fötterna. En betecknande detalj. Bilden är beskuren tätt intill deras blottade kroppar. Salgado försöker hålla kvar kvinnorna i en mall av jungfrulighet och ger oss inte hela bilden.
Adress: Stadsgårdshamnen 22, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 12/6 – 14/9
Magnus Bons (text), Fotografiska (foto)
