Finns naturen ens kvar? Finns rester av skogen, myrarna och vattendragen fortfarande där ute? Sara-Vide Ericson och Tilda Lovells gemensamma utställning på Bonniers konsthall väcker orosstämningar och frågor kring utslocknande och upphörande. Kring naturens och kulturens slut. Utställningen är tät och ödesmättad, och på samma gång gles och fragmentarisk, som en sorgesång och dödsmässa över allt som gått förlorat. Över allt det vi inte lyckades rädda. Den är otroligt välgjord, en av de bästa gestaltningarna jag sett i konsthallen.
Ändå, det är märkligt att effekten blir så total och känns så allmängiltig, för varken Ericson eller Lovell berättar knappast något om gruppens livsbetingelser eller levnadsregler. I stället är bådas konst utpräglat personlig och särpräglad. Eller kanske är det just därför som utställningen blir så överväldigande. Träffar så direkt. Kanske för att de båda någonstans vidrör individens grundvalar och därmed villkoren för hela vår civilisation. Som att det är vår överlevnad som står på spel.
Olika skalor spelar med varandra; Lovells skulpturvärldar är fysiskt mindre och mer myllrande i alla sina enskildheter än Ericsons tydliga gestalter, även om också de uppvisar en mönstrad detaljrikedom. Men i utställningen väger små och stora gester lika, och de förstärker varandras berättelser. Båda uppehåller sig gärna vid sandbankar och sankmarker, och i konsthallens inre rum har golvet fyllts med ett tjockt lager sand. En oväntad effekt som saktar ner steg och blickar, och man pulsar häpen fram mellan deras punktbelysta verk.
Lovell presenterar flera landskapsutsnitt som svävar i mörkret. Illusionen av verklighet är total och jag försjunker fascinerad, både i minivärlden och de filmade panoreringar av dess innevånare som projiceras mot ett lakan på väggen. I kvistar, grenar och stubbar söker hon efter och hittar överensstämmelser mellan människor och djur. Levande och döda. En nordisk animism, kompletterad med tropiskt kvinnliga havsvarelser, sammanfogade av korall, snäckor och benknotor.
Kanske är de just uppstigna ur Ericsons vattenfyllda klippskreva strax intill. Ytan fortfarande liksom i rörelse. Som så ofta i hennes alltmer hänförande måleri, där en fotografisk likhet löper parallellt med materialets egna uttryck. Gestalterna, var och en involverad i någon sorts rituell verksamhet eller på väg mot nästa mål, antingen Ericson agerar som sin egen modell eller om hon tar hjälp av djuren och naturen. En fläckig häst står mitt i färgens tyngd, för evigt fångad i en bortvänd rörelse. Djuren är hjälpare och vaktposter.
Men också varningsmärken. Runt ett hörn hänger Lovells ”Fetish remains”, ett djurkadaver och en alien, en läskig mellanvarelse. En infångad fara, framvisad men också bevarad för att hotet ska förbli synliggjort.
”Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem” är utställningens långa och talande titel. Och ett lån från Tranströmer. Frasen säger mycket om rådande omständigheter och försöken att värna åtminstone denna lilla plats av världen. Åtminstone ännu en tid.
Kanske finns här ändå en symbolik som talar om hopp och framtid. Bland Lovells vägg av vikta och självlysande slumpformer i utställningens början ser jag symmetriska figurer som fortplantar sig ända bort till Ericsons målade gjutform för stuckatur i den inre salen. Även om det mesta här inne är dubbelbottnat och mångtydigt, så är det tydligt att Tilda Lovells ”Himlakroppar” fyller mörkret och Sara-Vide Ericsons ”Consequence (Ghost)” liknar – en livmoder.
Magnus Bons
Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Pågår 30 augusti – 29 oktober 2023
