Magnus Karlssons senaste utställning med två för galleriet nya konstnärer och en välkänd har naturen som gemensam nämnare. Jeff Olsson visar i galleriets innersta rum stora teckningar i blyerts och kol och kan i första anblicken verka vara en efterföljare till Jockum Nordström som ju ställer ut på samma galleri. Men Jeff Olsson har byggt upp en alldeles egen mystisk och stämningsfull bildvärld. Döda och levande vargar, musiker, övergivet byggmaterial, tomflaskor, överdimensionerade leoparder, böcker, vatten, flickor och pojkar, rök och eld befolkar en skog som verkar tusenårig och ömsom döende och ömsom växande. Några gubbar spelar sorgliga visor på såg, en annan siktar på något med ett gevär och bredvid står en flicka som poserar likt en fotomodell i sina kläder. Relationen mellan naturen som en scenografi och figurernas teater står i fokus. Till utställningen ges en katalog ut, “Wolves and Orphans”, med teckningar av konstnären och en text av Linus Gårdfeldt där författaren använt teckningarna som inspiration för sin text. Samarbeten mellan bildkonstnärer och skönlitterära författare är ofta en utmaning och blir lätt krystat, men i det här fallet lyckas de med att ge varandra energi.
I galleriets centrala rum visas en utställning av Johanna Karlsson. Hon ställde ut på galleriet senast under försommaren 2009 och hennes sätt att arbeta känns både igen och inte. Sedan jag första gången såg hennes arbeten har hon konsekvent avbildat naturen och fått den att kännas som mänsklig. Och för varje utställning har hennes arbeten blivit än skickligare samtidigt som uttrycket har fördjupats och tonläget blivit dovare. Skogsobjekten i installationen mitt i rummet är helt omöjliga att skilja från verkliga sådana. Upplagda och utplacerade på podiet påminner de om en arkeologisk utgrävning, uppgrävda rester av en gammal kultur som trots omsorg och planering gått under. Det som inte är som vanligt är avbildningarna av döda och levande spindlar på de vackra pappersbilderna i utställningen. Uppförstorade spindlar leder nog för de flesta tankarna till skräckfilm. Här ser de ut som en övergång mellan natur och levande väsen och verkar att ha krigat med varandra eller mot något på liv och död. De förstärker känslan av övernaturligt och utomjordiskt i hennes bildvärld.
I galleriets entré visar Sara-Vide Ericson en grupp teckningar och en målning. Det är första gången jag ser hennes arbete i verkligheten. Däremot har jag sett verk och projekt av henne på nätet och de har gjort intryck för att de är så utan tillrättaläggande tråkiga skyddsnät. Sara-Vide Ericson är naturen själv. I bilderna har kroppen blivit naturen och livserfarenheterna berättelser. Med strumpor, trosor och tröjor som svarta fält på vitt papper spelas det med svart och vitt i en teckningsserie utan titel. I utställningstexten skriver hon om relationer utifrån makt och maktskiften, rida eller bli riden. Hon växlar mellan att bjuda in, bjuda ut, skjuta ifrån, avvisa och försvinna in i sig själv. Den enda, men stora, målningen förställer en naken rumpa och är en kombination av ett samtida måleri, ett utmanande men balanserat uttryck och personligt berättande. Tuffa bilder. Jag ser gärna mer.
Bilder (uppifrån och ned): Jeff Olsson, Johanna Karlsson, Sara-Vide Ericson
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 11/2 – 14/3
Maria Johansson (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)
