Under resor på Bosporen talar biennalbesökare och turister om vatten. Både direkt och i metaforer nämner de en bild som förändar, de talar om treårige Alan Kurdis kropp på en strand i Turkiet. I Istanbul, där Europa och Asien strålar samman, gör geografin sig påmind i varje andetag. Istanbulbiennalen som i år går under temat Saltwater talar däremot i gåtor om världsläget. Kanske ska man inte alltid förvänta sig att en biennal ska tala högt om politik, men flera som besökte biennalen för två år sedan minns Halil Altinderes film Wonderland och hur den som en rak höger gick genom skärmen ut i publiken. Saltwater leds av Carolyn Christov-Bakargiev, och kan mer beskrivas som en biennal inspirerad av Virginia Wolffs impressionistiska verk Vågorna.
Christov-Bakargiev har valt att lägga små pusselbitar ur det förflutna för att var och en långsamt ska upptäcka sin egen tolkning av geografi och historiska händelser. Tankeformer och synestesi är avgörande för besökarens upplevelse. Biennalen är tänkt som ett flöde där man inte riktigt kan beräkna vilken ström den ska följa. Jag har aldrig sett en sådan mängd konstnärliga installationer eller vetenskapliga illustrationer med salt som tema. Tyvärr har tematiken begränsat och förminskat många konstnärer istället för att utmana det undersökande och angelägna. Kanske är det en alltför flyktig poetisk vision som Christov-Bakargiev har byggt biennalen kring? Utgångspunkten är däremot konkret genom det inflytelserika verket Thought Forms (1901-1905) av Annie Besant och Charles Leadbeater som blev avgörande för utvecklingen av modern abstraktion.
Staden har öppnat sig för biennalen. Flera villor, hotell och garage har ställt upp sina både storslagna och förfallna dörrar. Det finns fler än trettio arenor i staden; från de centralt belägna till de som sträcker sig längs stränder och ögrupper. Saltvattnet, som skapar korrosion, möter arkitektur av de mest imposanta och solida slag. Arkitekturen är så intagande, förförisk och dekadent att jag ofta måste tänka bort den för att uppfatta konstens närvaro. För att komma till en av de viktigare arenorna för biennalen, Prinsöarna, reser jag ett par timmar med den långsamma färjan. Den långa resan är fin men helt förfärligt utmattande. Därför krävs det mycket av konsten där ute på ön Büyükada.
William Kentridge möter arkitekturen på hotell Splendid Palace med konstnärlig självkänsla. Kentridge har skapat filmen O Sentimental Machine för byggnaden. Hotellet invigdes 1911 som ett av de första hotellen i Istanbul. Det är en symbios mellan öst och väst som vid tiden inbegrep en rad arkitektoniska nyheter. O Sentimental Machine är rollbesatt av hotellet självt, Leon Trotskij, hans sekreterare och eftervärlden. Trotskij, som levde i exil på ön 1927-31, dikterar i filmen för sin sekreterare. Han är överhöljd av vatten och hon är hans medium ut i en värld där han medverkar på distans. Varenda detalj sammanstrålar så att film och rum är ett. Kentridge konstverk och Splendid Palace har samma själ.
Att därefter gå över till Trotskij eget hus tar bara en liten stund. Huskroppen har förfallit till ett nytt tillstånd. I trädgården kan man ana den en gång så sköna sluttningen av trädgårdsväxter. Trotskijs palats måste ha strålat. Arkitekturen i sig är en fantasiförlösare. Bara vetskapen om att Trotskij troligen satt här och skrev sina memoarer är egentligen tillräcklig. Där ruinerna och ogräset idag slutar öppnar sig havet. I vattnet reser sig Adrián Villar Rojas monument The most beautiful of all mothers. Installationen är pompös och spekulativ, men för den som har bekantat sig med konstnärskapet på Moderna Museet i Stockholm återfinns de små detaljerna som är raffinerande punkter i monumentaliteten. Villar Rojas laborerar med monumentet och den oavslutade konsten. Djurkroppar av organiskt havsmaterial ligger ovanpå stora vita plastdjur. Djurformerna av organiskt material kommer med största sannolikhet att förändras under biennalens gång. Havet, plasten, betongfundamenten och de organiska materialen minner tillsammans om människans och djurvärldens bräcklighet. Publiken sitter andäktigt kvar och begrundar.
En stor del av biennalen breder ut sig över den centrala stadsdelen Beyoğlu. Utöver bokstavligt tolkade saltinstallationer och illustrationer gör några konstverk bestående intryck. I Beyoğlus kvarter har folkslag bosatt sig och flyttat ut under århundraden. Idag förvandlas bostäderna till boutiquehotell. I ett av dessa enkla bostadshus som står inför ombyggnation finns Deniz Güls installation Taş (Stone [Manuscripts dont´t burn]). I två rum på ovanvåningen ligger madrasser på golvet, konsten är placerad i taket. Gül har arbetat med armeniska symboler i Anatolien. Med ett slags luffarspråk instruerar de om att här finns mat eller en skatt. Symbolerna har konstnären snidat i billigt virke av lind, och för den som törs lägga sig ner är konstverket en stillsam resa, ett slags finstämd meditation.
Ett stycke därifrån ligger Depo, ett ombyggt magasin som idag är en konstnärsdriven institution. Här visas Francis Alÿs film och installation The Silence of Ani, om den bortglömda staden Ani i gränstrakterna mellan Turkiet och Armenien. Staden blomstrade en gång men upprepade invasioner skrämde invånarna på flykt. Kvar blev ruinerna av staden i ett öde bergslandskap. Konstnären har bjudit in barn att spela på enkla blåsinstrument. Uråldriga toner glider ut över landskapet. Barnen finner sin rytm och deras ljud förvandlas till fåglars. Kvitter och fågelskri svarar varandra över gränstrakten. Kom tillbaka i frid tycks fåglarna kalla innan de tystnar i slutet av filmen.
Biennalens styrka är de enskilda konstnärskapen som visas i byggnader runt om i staden. Det finns även samlingsutställningar, en av dem är på Istanbul Modern. Det är en central arena för Christov-Bakargiev, här har hon byggt upp sin The Channel där insida och utsida ska mötas i en tvärvetenskaplig kanal. I The Channel visas de trettiofem formelementen Thought-Forms av Besant. Istanbul Modern samlar en rad konstnärskap, både historiska och samtida, som tryckts ihop under underliga former. En konstnär som får ta plats är Marwan Rechmaoui. Hans Pillar är utbombade pelare som har blivit levandegjorda med en otroligt fin känsla för betongen. Den ursprungliga släta betongpelaren blir störd av orenheter som växter och mönster. Det raserade är konstnärligt rekonstruerat med handens och hjärnans närvaro. Marwan Rechmaoui gör betongens graffiti.
Katalogen är som en del av biennalen och ligger i handen som en helig skrift. Den franska konstkritikern Elvan Zabunyans text är kanske nyckeln till att förstå biennalen i det nuvarande politiska läget. Essän utgår från William Turners målning Slave ship (slavers throwing overboard the dead and dying, typhoon coming on) från 1840. Turner målade katastrofen sextio år efter den hade ägt rum. Slavar kastades överbord av besättningen för att drunkna. Motivet var girighet. Zabunyans essä sätter ord på den desperation och grymhet som isolation på havet kan väcka. Kanske vill biennalen förmedla att dagsaktuella situationer berättas bäst genom svunna tiders historier.
Saltvatten ska bära både biennalens berättelser och dess publik. Det är fullt möjligt att lägga en vecka på att resa runt Istanbul för att uppleva biennalen. Ibland vet jag inte om jag deltar i en konstbiennal eller i ett relationellt konstverk som undersöker turismens logistik längs Bosporens vattenvägar. Men resorna är vackra i Istanbul.
Kristina Möster Nilsson
Foto: Saltwater, 14:e Istanbulbiennalen. Utställningen pågår 5 september -1 november 2015
