När Salad Hilowle återvänder till sin gamla hemstad Gävle gör han det med två parallella utställningar som kompletterar varandra fint. På Länsmuseet Gävleborg har filmen ”Vanus Labor” (2021) huvudrollen och på Gävle konstcentrum det nya ljudverket ”Homecoming”.
Även om de två utställningarna till det yttre skiljer sig åt finns det mycket som förenar dem. Framför allt i hur det förflutna, såväl det nära i tid som det mer avlägsna, kan gestaltas på ett nytt sätt och blottlägga saker som tidigare inte synts eller kanske förträngts.
På ett sätt skulle man kunna säga att det handlar om rätten till den egna historieskrivningen, såväl den djupt personliga som den kollektiva. Som inför ”Vanus Labor”, där Salad Hilowle studerat äldre målningar och skulpturer för att se hur människor ur den afrikanska diasporan genom århundradena avbildats i den svensk konsthistorien. Han har även aktivt intresserat sig för att skapa platser som bjuder in såväl konstnärskollegor som andra intresserade till ett öppet och tillåtande sammanhang.
Hans utställning ”Publikt” i vintras var liksom den aktuella ”Homecoming” en generös gest som ville aktivera platsen som den visades på. I det fallet Kulturhuset vid Sergels torg mitt i Stockholm, en plats Hilowle upptäckte och kände sig välkommen på när han flyttade till Stockholm. Då hade han redan studerat film på collage i Los Angeles, utbildat sig till kulturproducent i Norrköping och arbetat med tv-produktion i Oslo.
I ”Homecoming” är det dock främst erfarenheterna från uppväxtåren i Gävle, men även mötet med en målning på Länsmuseet, som mycket handgripligt förankrar utställningen i staden. Det tillför verket en extra dimension att just här få ta del av hans monolog om hur han blev mobbad i skolan och hur han bland annat fann tröst i, och identifierade sig med, rollfiguren Steve Urkel i tv-serien ”Family Matters” (på svenska ”Räkna med bråk”).
Inte för att ljudverket inte skulle fungera i andra sammanhang. Det vet jag att det gör, eftersom Hilowle i våras framförde en version av monologen i samband med att konstnären Every Ocean Hughes arrangerade ”En gaybar som kallas Överallt (med kostymer och utan förberedelse)” på MDT, som en del av hennes utställning ”Levande tid” på Moderna museet.
På Gävle konstcentrum dominerar en gigantisk ”Barkin” det snyggt ljussatta rummet där rader med led-lampor längs golvet ger en stämningsfull inramning till ljudverket. Allteftersom ljussättningen växlar från rött till blått och grönt, lyssnar jag koncentrerat på hans berättelse från uppväxtens Gävle och betraktar hur ”Barkin”, det uppförstorade somaliska huvudstödet, samtidigt verkar förändras. Även den jazziga och lite coola musiken som kompar monologen i bidrar förstås till den fokuserade stämningen.
På konstcentrum visas även ett antal akvareller med stads- och interiörmotiv. Akvarellerna har gjorts i samarbete med Patrik Lundmark, och har en lika personlig ton. Det gör att jag dröjer mig kvar i utställningsrummet för att se vad som utspelar sig i de detaljrika bilderna fyllda med människor.
När jag promenerar från Gävle konstcentrum till Länsmuseet passerar jag både Strömvallen, Konserthuset och Slottet, men framför allt en stor byggarbetsplats där bland annat stadsbiblioteket i Gävle låg. Det vill säga en av de platser som jag nyss hört om i ”Homecoming”. Här ska Agnes Kulturhus ligga, namngivet efter författaren Agnes von Krusenstierna som växte upp i staden, när det öppnar om några år.
På fasaden till Länsmuseet hänger en stor vepa om Salad Hilowles utställning. Den domineras av museets version av David Klöcker Ehrenstrahls målning ”Vanus Labor” där vi ser hur några vita barn försöker tvätta det svarta barn som ligger i mitten. Nu har museets målning flyttats från sin vanliga plats och hänger som en prolog till Hilowles film ”Vanus Labor” där den spelar en central roll.
I filmen varvas bilder från Konstakademin, Ulriksdals slott och museisalarna i Gävle, med operasång och Hilowles egen läsning ur ”morianen” Gustav Badins dagböcker. Från att först ha skänkts som gåva till drottning Lovisa Ulrika kunde Badin ändå efter hennes död skapa sig ett eget borgerligt liv utanför hovet.
”De sa att jag alltid hade vilda ögonbryn. Så länge jag gjorde på mitt sätt kallades jag naturbarnet.”
Att Salad Hilowle litar på styrkan i de olika historier han vill berätta är tydligt både på Länsmuseet och på Gävle konstcentrum. Samt att han inte låter sig begränsas av någon genre. Att han ger ut en skiva i begränsad upplaga i samband med de båda utställningarna är därför heller ingenting att förvånas över. Inte heller att han senare i höst ger ut boken ”Halima om de sina”, där han genom sin mormors historia skildrar somalier i Sverige men även i Mogadishu.
Thomas Olsson
Gävle konstcentrum, Kungsbäcksvägen 32, Gävle. Pågår 3 september – 30 oktober 2022
Länsmuseet Gävleborg, Södra Strandgatan 20, Gävle. Pågår 3 september – 13 november 2022
