En ung kvinna med högburet huvud promenerar med bestämda steg mitt på dagen genom Florens gator. Rörelsen finns i gatans krökning och i kvinnans ena fot fortfarande i luften på väg till nästa steg. Hon är ensam bland 15 män i olika åldrar. Alla blickar är riktade mot henne. Hon är scenens hjärtpunkt. Genom sin blotta uppenbarelse och oavsett om hon vill det eller inte väcker hon ett starkt intresse. Någon skrattar. Någon stirrar ogillande. Någon visslar i ett fånigt raggningsförsök. American Girl in Italy …. Hon är ett objekt att glo på. Vad tittar hon själv på?
Bilden är väldigt vacker. Och samtidigt väldigt obehaglig. Det svartvita fotot, delvis iscensatt men ändå i gatufotografins dokumentära anda, togs av den amerikanska fotografen Ruth Orkin 1951. Kvinnan på bilden är konststuderande Ninalee Craig som kallades för Jinx. De två träffades på telegrambyrån American Express i Florens och blev vänner. Jinx blev också modellen i den ikoniska serien Don’t Be Afraid to Travel Alone. Fotosviten skulle manifestera kvinnans självständiga resande genom Europa efter andra världskriget. Att bilderna egentligen blottar något helt annat än det uttalade syftet är både ironiskt och ledsamt.
Att det var farligt att resa ensam DÅ känns hemskt. Att det kan vara farligt IDAG känns fruktansvärt. Det är tyvärr lätt att förlora tilltro till budskapet som fotoseriens rubrik utlovar. Särskilt efter en hisstur på oändligt långa, skräckfyllda 20 sekunder med en främmande man, som plötsligt stoppar hissen i ett hus där jag bott i närmare ett decennium.
Poängen är tyvärr inte att det inte är farligt att resa ensam som kvinna. Poängen är att vi absolut inte får skrämmas och begränsas. Att vi måste fortsätta, oavsett om det gäller att resa ut i världen eller att hur obehagligt det än kan kännas ta hissen till hemgaraget.
Det som på ett estetiskt sätt utmärker Ruth Orkins (1921-1985) fotokonst är hennes känsla för bildens förmåga att fånga tiden. Hennes foton påminner ibland om filmrutor som plockats ut ur en visuell berättelse. Detta framgår tydligt ur den omfattande, fina retrospektiven som just nu pågår på Kulturhuset Stadsteatern. Här blandas gamla och nya printar på ett skarvlöst sätt utan att bildernas autentiska aura grumlas.
Orkin var dotter till stumfilmsskådespelaren Mary Ruby och växte upp i Hollywoods korridorer på 1920- och 30-talet. Filmskapandet, som hon på sätt och vis fick med modersmjölken, var hennes största dröm. En dröm som vid den tiden var svår att uppnå för en kvinna. Hon blev bildjournalist i stället. Hon reste mycket och skapade uppskattade fotoreportage för tidens främsta magasin som Life och Cosmopolitan.
Hon fotograferade barn på dagarna och klubblivet på nätterna. I utställningen visas också en rad porträtt på tidens kändisar som Albert Einstein och Alfred Hitchcock. Särskilt fascinerande är Orkins bildsekvenser, där hon på ett liknande sätt som Eadweard Muybrdige fångar tidsförlopp genom en serie statiska bilder. Här är kärleken till filmkonsten bevisat på ett visuellt sätt.
Och en film blev det också till slut. 1953 skapade Ruth Orkin tillsammans med maken Morris Engel Little Fugitive – en vemodigt vacker berättelse om en sjuårig pojke på flykt till New York i början av 1950-talet. Att filmen i sin helhet loopas i utställningen är en ynnest som gör den spännande bildkavalkaden ännu rikare. Orkins känsla för det visuella berättandet, vardagens poesi och livets oavbrutna flöde lämnar djupt intryck och går rakt in i själen.
Joanna Persman
Kulturhuset Stadsteatern, Sergels torg, Stockholm. Pågår 12 december 2024 – 16 mars 2025
