Relationen mellan människans natur och kulturens normgivande system går som en röd tråd genom såväl konsthistorien som vårt vardagsliv. De flesta av oss har väl någon gång känt den pockande viljan att bryta ut ur det disciplinerande skal som samhället omger oss med, och fritt kasta oss ut i känslornas och drifternas malström. Men man behöver inte vara en Sigmund Freud för att inse att vantrivseln i kulturen är något vi tvingas leva med, om vi inte råkar omfamna den känslomässiga anarkismens ideal.
Roger Anderssons nya utställning tar sin utgångspunkt i fransmannen Estienne de La Boéties text om hur människonaturen ständigt förtrycks av kulturens ordning och sedvänjor. Estienne de La Boétie (som för övrigt var vän till Michel de Montaigne) har av somliga setts som anarkismens anfader. Roger Andersson tycks emellertid ha ett mycket fritt förhållande till honom. I Anderssons tidigare verk har vi kunnat se hur olika subkulturer som hårdrock och drogmissbruk flätats samman med ett extremt esteticerande formspråk. Ju vackrare Anderssons blommor och blad snirklar sig i bildrummet, desto säkrare kan man vara på att de döljer död och fördärv. På så vis påminner Roger Andersson om en uppdaterad barockmästare; hans fascination inför att bädda in visuella koder och symboler matchas av ett långt drivet hantverk och en geniun känsla för skönheten i det undergångsdömda.
Denna gång har han flytta sig ännu ett stycke närmare hantverkarens förhållande till det konstärliga skapandet. Här anknyter han till gamla traditioner, eftersom “konst” långt fram i historien inte var något annat än ett ovanligt krävande hantverk. Andersson målar med pigment som producerats med hjälp av det rost som han slipar bort från sina egna verktyg, vilket gör att konstnärens egen värld och livshistoria för alltid bränns in i verket. Motiven är som vanligt olika örter, av det farligare slaget kan man förmoda. Det hindrar dock inte skogens djur från att invadera konstnärens trädgård nattetid och glufsa i sig godsakerna. Konstens förlaga förvandlas till en del av det naturliga kretsloppet. Det lantliga perspektivet förstärks av den klase koskällor som hänger i mitten av utställningsrummet. Men inte heller detta objekt skänker ro. Intrycket det förmedlar är snarast lite oroande; den groteska mängden skällor leder tankarna till något slags virus eller parasit som multiplicerar sig själv i det oändliga.
Roger Anderssons konstnärskap fortsätter att utvecklas på sympatiskt avstånd från konstvärldens larm. Men det finns inget kokett avståndstagande bakom detta. Andersson har helt enkelt hittat en rytm och ett fokus som passar honom. Och i hans trädgårdshörna tycks de konstnärliga infallen frodas bättre än någonsin.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 24/5 – 1/7
Anders Olofsson (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)
