I Röda Stens robusta utställningsrum Katedralen uppmanas besökare att ta del i något som närmast skulle kunna beskrivas som en upptäcktsfärd. Initiativtagare bakom projektet är fyra före detta elever vid Valands Independent Studies, som tidigare även legat bakom seminariet ”Eat Me, Drink Me”. Liksom den nyare utställningen, som nu visas på Röda Sten, hade seminariet som avsikt att lyfta fram fruktbarheten hos heterogena sammankomster, även om det i ”Eat Me, Drink Me” främst lades fokus på möten av ett kulinariskt slag. Studymedlemmarna samarbetade då med Michelangelo Pistolettos ideella organisation Love Difference, som bland annat har arbetat fram en glass med demokratiska anspråk. Glassens ena halva är av arabiskt ursprung, och denna kan genom beställning senare kombineras med valfri glass beroende på beställarens smaktycke.
”Read Me” kan läsas som en naturlig fortsättning på den tidigare idén, dock skiljer sig dessa projekt åt på många punkter. Även om man valt att servera den speciella glassen under vernissagen samt presentera Josephina Poschs dokumentärfilm, som skildrar sammankomsten vid en Love Difference-workshop, i ett av Katedralens sidoannex vidrör den aktuella utställningen fler kontrasterande strängar. Den knyts inte, som ”Eat Me, Drink Me”, ihop av ett centrerat tema. I stället spretar den stundtals. Avsikten är, enligt Studymedlemmarna, att röra sig bort från det objektorienterade formatet, vilket fortfarande har ett dominerande inflytande i konstsammanhang, för att hitta alternativa lösningar. Ljuset riktas därmed mer på processen än det färdiga objektet.
Utställningens huvudnummer måste vara den generösa bordskivan i mitten av utställningsrummet. På denna ligger diverse skrifter utströdda, lite huller om buller. Texterna, vilka främst är böcker, men även tidskrifter och utställningskataloger, är utvalda av Studymedlemmarna. Vi hittar allt från klassiker såsom Jean Paul Sartres ”Nausea” och Marguerite Duras ”The Lover” till mer “populistiska” verk som Candace Bushnells ”Sex and the City” samt en biografi över rapparen Sean Combs liv, också känd som P. Diddy. Dessa publikationer anges ha varit viktiga inspirationskällor i utställarnas arbete, mycket möjligt har de även hjälpt till att forma dem till de individer de är idag. Bordet bjuder hursomhelst på en befriande mångfald, och här kan man spendera många timmar i sträck utan en tråkig stund. Den tillrättalagda känslan och uppmaningen till passivitet, som man ofta upplever då man besöker en ordinär utställning, utelämnas, och detta med förhållandevis enkla medel. Besökaren får dyka ner i böckerna för att senare vandra hemåt, förhoppningsvis med några av titlarna memorerade eller nedskrivna och kanske även med en vilja att i framtiden dela med sig av sina egna favoriter. Titeln “Read Me” får genom detta referensbibliotek en dubbel mening: den anspelar naturligtvis delvis direkt på böckerna, men också på Studymedlemmarnas liv och bakgrund; det vill säga att de vågar öppna upp och visa en något brokig och oredigerad smak, och att detta är helt okej.
Strax bakom bordet är några overheadapparater utplacerade. De visar en textbaserad dokumentation av en intervju som utställarna har gjort i samband med utställningen. På många sätt förtydligar denna avsikten med projektet, samtidigt som den komplicerar densamma. Samtalet är fritt och utsvävande och de intervjuades synpunkter skiljer sig på många plan. Bland frågorna hittar vi till exempel: “Why is what you do not social research or social work but art?”. Amanda Herman, som är den utfrågade i detta fall, svarar att en strikt objektsskapande konst, som länge har ansetts som den enda rätta formen av konst, inte är betraktad som betydelsefull längre. Många andra typer av statement ryms i denna intervju: några är radikala, andra närmast vedertagna.
”Read Me” innehåller dock åtskilliga fysiska konstobjekt, vilket kan tyckas något motsägelsefullt. Josefina Poschs avgjutning av Röda Stens faktiska röda sten som ligger utplacerad nära strandkanten, en bit från byggnaden med samma namn, är riktigt fyndig. Posch säger att hon alltid har fascinerats av stenen, som har gett upphov till många fantasifulla berättelser. Skulpturen är skapad särkilt för denna specifika utställning. I och med avgjutningen aktiveras tankar kring den ursprungliga stenen och dess upphovsrätt, en slags interaktiv loop, som kanske även kan inspirera besökaren till liknande äventyr i framtiden. Amanda Hermans dokumentära film om familjen Morris tragiska öde i ”Lost Island” antar en mera allvarsam ton. Genom att intervjua familjen, som förlorade sitt hem i New Orleans när orkanen Katrina stormade in och förstörde deras bostad, vill Herman lyfta fram hur stor roll etniska och ekonomiska faktorer spelar i det samtida USA. Det bör förmodligen tilläggas att familjen Morris är av afroamerikansk härkomst. Kanske just därför ligger familjens kvarter i hemstaden fortfarande ödelagt: myndigheterna har inte brytt sig om att restaurera området vilket medför att de tvingas att bo kvar i Kalifornien, dit de flydde strax efter katastrofen.
”Read Me” är en tankeväckande utställning. Om man söker efter någon slags röd tråd riskerar man dock att bli besviken. Det sammanhängande intrycket är snarare en vision av skissartad skapelselusta, där den kontrollerade självcensuren får ge vika för en heterogen och ohämmad kreativitet. Ljuset riktas inte på den färdiga produkten, vilket kan förknippas med perfektion och elitism, utan snarare på en önskan att våga presentera idéer i en “oklar” form. Dessa tankegångar föder även frågor kring vems röst vi vanligtvis möter i konstvärlden och vem som bestämmer när en fråga är färdigdiskuterad och avklarad. Referensbiblioteket introducerar en väldigt osammanhängande textsamling, men det är också denna brokighet som gör idén tillförlitlig. Gruppsamarbetet och det samhällsförbättrande temat ligger i tiden och kan jämföras med hur andra konstnärskollektiv, som till exempel Superflex, har valt att marknadsföra sin konst. ”Read Me” har en idealistisk ambition: en ambition som inte körs ner i halsen på besökaren, utan snarare medför att hon kan andas lättare och på samma gång ansvarsfullt. Att acceptera olikheter och att lära sig bejaka dem, tycks alltså vara ett av de mest bärande ledmotiven bakom detta projekt.
Bilder (uppifrån och ned) Josefina Posch, Amanda Herman
Adress: Röda Sten
2008-09-17 Sara Arvidsson (text), Röda Sten (foto)
