Om den gamla surrealismen har rört på sig under senare år har det ofta handlat om återupptäckten av förbisedda kvinnliga konstnärskap, som Dorothea Tanning eller Dora Maar. Att den belgiske målaren René Magritte (1898-1967) nu landat i Nordiska akvarellmuseet som sommarens stora satsning är därför överraskande, också för att vattenlösliga pigment och verk på papper inte är något han brukar förknippas med. Men penna och papper – anteckningar och snabbskisser, ofta i brev till vänner och kollegor – var nästan alltid upprinnelsen till hans mer kända målningar. Det visar de två Magritte-kännarna Xavier Canonne och Julie Waseige med all önskvärd tydlighet i denna utställning de luxe vars informationsrikedom välgörande balanseras av en perfekt utställningskomposition i elva kapitel i fem rum.
Den besökare som saknar oljemålningarna kompenseras av de många noggrant utpenslade gouacherna med likartade eller identiska motiv som oljorna – ibland skisser, ibland variationer, men alltid utförda i samma torra manér. Magritte tyckte att det var tråkigt att måla, slår utställningen fast. Det är uppfriskande, det hör man inte ofta sägas om någon av modernismens klassiker. Även om nog många som begrundat hans akademiska och rätt så torftiga stil redan anat det. Lusten ägnades istället själva bilden och bildidén – och det är just där funderandet med penna och papper kommer in.
Magrittes mogna verk kan lite ungefärligt delas in i två huvudsakliga faser, om än utan tydlig gräns. Det oväntade och chockartade mötet mellan till synes disparata objekt upptäckte han i Giorgio de Chiricos Kärlekssången från 1914, en så omtumlande upplevelse att han enligt utsago brast i gråt. Med egna ord menade han senare att här erbjöds betraktaren ”en möjlighet att hitta tillbaka till sin ensamhet och världens tystnad”. Metoden blev ju snart något av en surrealismens kungsväg: oväntade kombinationer som kunde låsa upp något som tidigare inte varit uppenbarat eller öppna upp för andra tillstånd.
Det här tangerar drömmarnas domän, men till skillnad från André Breton och parissurrealisterna var Magritte och hans belgiska kollegor skeptiska till drömmar och automatismens försök att lösgöra den skapande impulsen från medvetna beslut. Uppfattningen att förnuftet hålls som gisslan av konventioner och hämningar medan det omedvetna och dess utslag i drömmar har en radikalt befriande potential ifrågasätts. Varför skulle inte intelligens, intuition och fantasi vara lika användbara verktyg i uppsprättandet av vanetänkandet? Utställningen använder inte begreppet men kanske skulle man här kunna tala om en ”analytisk surrealism”. Det är tydligt att Magritte i någon mån i sin senare fas ser sig som en filosof med pennan i hand. Eller poet. Om det nu borde finnas någon skillnad?
Uppfattningen att en sannare och djupare verklighet ska uppenbaras delar han nog med övriga surrealister. Orden och våra benämningar blir en slöja som kastas över tillvaron. Vad händer om man byter ut dem? Eller använder begreppen som solida flyttbara föremål? Kombinerar dem på oväntade sätt? Är vår bild av världen dikterad av det begreppsliga? Grundvalarna för vårt sömngångaraktiga sätt att orientera oss i tillvaron kan i konsten rubbas.
Framför allt funderar Magritte över några av våra vanligaste föremål, våra vanligaste fenomen – som trädet, huset, gravitationen. I breven och skisserna prövar han sig fram mot enkla men exakta och oväntade kombinationer av olika föremål som skulle kunna avslöja något djupare om deras väsen. Teman som ”hus” och ”träd” varieras i det oändliga. Ett hus i huset (”Till dialektikens lov”). Ett hus mitt på ett järnvägsspår. Ett hus i trädstammen. Ett löv som får representera hela trädets idé. Upplysta fönster som intill huset svävar fritt i skymningen.
Här blir några av Magrittes allra mest poetiska och varaktiga bildfantasier till. Att han i dessa efterforskningar verkar ha eftersträvat något slags filosofisk objektivitet kanske var nödvändigt för arbetsprocessen. Kopplingarna kan i betraktarens ögon te sig nog så subjektiva – eller rentav drömlika – men det underminerar inte bildernas giltighet.
Däremot kan ganska många i nutidens ögon te sig banala. Kanske av historisk nödvändighet. Många av Magrittes egna målningar har valsat runt som affischer eller varierats inom reklamen. Surrealismen blandades under det crazy sextiotalet ofta samman med allsköns nonsens och absurdism. Terry Gilliams animationer i Monty Python höjde eller sänkte ribban, jag vet inte vilket. Ett äpple så stort att det fyller ett helt rum. Ett svävande slott, ett svävande klippblock. En giraff i ett dricksglas. Himlen översållad av korrekta herrar med plommonstop och portfölj – och just det är väl en alldeles särskilt Monty Pythonsk bild, om man vänder på kronologin.
Det är bildidéer som inte längre får någon att häpna, än mindre falla i gråt. På så sätt tror jag att Magritte kanske i högre grad än någon annan nittonhundratalskonstnär bidragit till en förändring av det allmänna medvetandet, den kollektiva bilduppfattningen, om man alls kan tala om någon sådan. Alltså skulle han vara en av de mest inflytelserika konstnärerna någonsin. Men kanske inte på det sätt han önskat? Svårt att veta.
Det är bara mina egna spekulationer. Och när man går omkring och funderar på sådant bjuder utställningen också på ett par oväntade bonusar: Magritte som reklamare. Fast den som tror att han gick i bräschen för det surrealistiska eller kvasi-surrealistiska bildspråk som senare smög sig in i reklamen misstar sig; de exempel som visas har snarare sin charm i elegansen och det för epoken tidstypiska. Dessutom, och av liknande ekonomiskt tvingande skäl: Magritte som förfalskare. Även om det enda exempel som visas inte kan ha lurat så många. Någon som tycker att det är tråkigt att måla bör nog inte ge sig på Tizian.
Mikael Olofsson
Akvarellmuseet, Södra Hamnen 6, Skärhamn. Utställningen pågår 8 maj – 4 september 2022
