Han ser skräckslagen ut, mannen som trycker sig tätt mot Louisianas vägg högt ovan golvet. Klädd i smoking balanserar han på en smal list. Långt nedanför har publiken hejdat sig. Är han på väg att falla eller hoppa? Det är Ragnar Kjartanssons ”Bangemand” (Scaredman), en performance som pågår dag ut och dag in hela utställningsperioden. Mitt hjärta åker i halsgropen när han tar några trevande steg. Få förmår lika träffsäkert och obarmhärtigt rikta strålkastarljuset mot en vacklande mansroll som den isländske konstnären.
Kjartanssons utställning ”Epic waste of love and understanding” på det danska konstmuseet är storslagen från början till slut. Svulstiga känslor: skam, vrede, rädsla, längtan, kärlek och sorg svallar genom salarna i mäktiga videoverk, måleri och installationer. Men i stället för att bli olidligt pretentiös ror han allt i hamn genom sin typiska mix av absurd komik, becksvart melankoli och betvingande skönhet.
Född 1976 och verksam i Reykjavik har Kjartansson sedan tidigt 2000-tal lagt den internationella konstscenen för sina fötter. Redan från start har allsköns arketyper utgjort hans material och verktyg, från det nordiska svårmodet till föreställningar om det goda livet och Hollywoodfilmens mansideal. På museicaféets tak lyser hans rosa neonskylt ”Scandivian Pain” mot sommarhimlen, i ett ironiskt flörtande med den livsvånda som blivit den skandinaviska kulturens varumärke med Edvard Munchs ”Skriet” som främsta affischverk.
Fast det är förstås inte bara den skickliga leken med stereotyper som gör Kjartansson relevant, utan hur han också lyckas ta spjärn mot samhällets stora sociala och politiska frågor liksom det tidlöst existentiella. Det kan handla om konsumtionskritik, girighet, kolonialism, patriarkatets skevhet, förlorad kärlek eller relationen mellan mor och son. Men framför allt synar han den moderna manligheten i all sin självgodhet, vilsenhet och tvivel. För att lyckas med detta gör han inte sällan sig själv till redskap.
Till mina favoriter hör den svit med videoverk där han sedan år 2000 spelat in sig själv och sin mamma när de vart femte år med tyst, allvarlig uppsyn ställer sig framför vardagsrummets bokhylla. Plötsligt vänder hon sig mot honom och spottar honom rakt i ansiktet. I stället för att förlora sin chockartade effekt blir spottloskan tvärtom allt mer laddad i takt med att de båda åldras. Här ryms svart humor, utsatthet, stumt ursinne, förnedring, stoiskt uthärdande och mitt i allt en intim närhet.
Helt nytt är det 11-timmar långa performanceverket ”Hvad har vi dog gjort for at ha´ det så godt”, inspelat i museets utsiktsrum med sin hänförande havsvy och danska designinredning. Det är också där verket visas. I videon syns konstnären själv och en skådespelerska i rollerna som ett bekymmerslöst, välbeställt par. ”Vad har vi då gjort, för att ha det så bra” är dramats enda replik som de turas om att utbrista med inlevelse medan de matar varandra med vindruvor. För varje gång de säger orden skorrar de lite falskare.
Snart får det tvångsmässigt mantrat mina associationer att pila till allt från Danmarks mörka förflutna som slavnation till dagens globala ojämlikhet och skenande klimatkris. Det utdragna, repetitiva förloppet är Kjartanssons kännemärke. Envist driver han handlingar och scener till sin spets för att sedan fortsätta långt bortom det rimligas gräns. Det borde bli tjatigt, och ändå finner jag mig sitta som trollbunden medan historien upprepar sig om och omigen, fast alltid lite annorlunda.
I hans arbete spelar musiken och teatern en avgörande roll. Ofta är verken skickligt iscensatta skådespel. Minutiöst regisserade har de samtidigt liveframförandets autenticitet och nerv då de ofta spelats in i en enda tagning. Det sägs att när han 2013 fick det amerikanska rockbandet The National att spela sin bedövande vackra och dovt smäktande hit ”Sorrow” nonstop under en sex timmar lång konsert i New York, så stannade vissa i publiken hela tiden. Jag förstår dem.
Liksom när Kjartansson för några år sedan visade det sex timmar långa performance/videoverket på Copenhagen Contemporary, ville jag aldrig gå därifrån. Dock kunde Louisiana gott likt CC ha skapat bättre förutsättningar för upplevelsen. I stället för ett par hårda bänkar, varför inte rulla ut en mjuk matta med kuddar på golvet så man ordentligt kan ge sig hän och förlora tid och rum ur sikte?
Det spelar ingen roll att The National, svartklädda, nonchalant stiliga och försjunka i musikens suggestiva, bitterljuva kraft, uppfyller alla manliga rockstjärneklichéer. Kjartanssons storhet ligger i hur han både förmår bejaka klichén och tränga under den tills andra bottnar öppnar sig, innerligare, råare och mörkare. Det här är tveklöst en av årets bästa utställningar.
Carolina Söderholm
Louisiana, Gl. Strandvej 13, Humlebæk. Pågår 9 juni – 22 oktober 2023
