Kvinnan i den röda rånarluvan tömmer vattenflaskan i ett svep. Sedan hissar hon upp klänningen och kissar så det skvalar över den ryske presidenten Vladimir Putins porträtt i den filmade performancen. På danska konstmuseet Louisiana kan ingen missa vad Pussy Riot står för. Med fotografi, video och text skildras den ryska gruppens aktioner under mer än tio år av revolt och repression. Alla kan vara Pussy Riot, slår Maria ”Masja” Aljochina fast och tejpar upp budskapet med stora gula bokstäver på väggen. Hon tillhör den drivande kärnan i gruppen, som genom åren samlat ett flöde av feministiska aktivister.
Utställningen ”Velvet terrorism – Pussy Riot’s Russia” är hennes berättelse om konst- och aktivistkollektivet som hon 22 år gammal var med och grundade 2011. Året därpå tog de sig in i Frälsarkatedralen i Moskva och greps när de med rasande musik och vild dans kritiserade statens och kyrkans oheliga allians av makt och patriarkat i performancen ”Punk prayer”.
Tio år senare stöder den ryskortodoxa kyrkan Putins krig mot Ukraina. Varje form av fritt tänkande och regimkritik i Ryssland tillintetgörs med våld, tortyr och fängelsestraff, långt hårdare än de två år som Pussy Riot-medlemmarna Maria Aljochina, Nadezjda Tolokonnikova och Jekaterina Samutsevitj dömdes till för ”Punk prayer”. På pressvisningen liknar Aljochina tillståndet i landet 2012 vid himmelriket jämfört med dagens auktoritära helvete.
”Det finns så mycket som måste göras. Jag har inte tid att tänka på vad den ryska staten tycker om mig”, svarar hon otåligt på frågan om hur hon ser på sin egen situation idag. Istället uppmanar hon alla att gå ut på gatan och skapa sin egen ”riot” för att väcka opinion och opposition i viktiga frågor. Med kvicka steg guidar hon engagerat genom museets underjordiska gång där kollektivets aktioner bildar en trotsig tidslinje till en kakofoni av slagord, punkmusik och piskrapp.
De senare mötte Pussy Riot när de frisläppta från straffkolonin 2014 for direkt till OS i Sotji för att med gatuperformancen ”Putin will teach you to love the motherland” blotta den ryske ledarens diktatur för omvärlden. Brutalt anfölls de av kosacker som slog dem blodiga med piskor inför polisens oberörda blickar. Ändå lyckades de slutföra och filma performancen, och efter att ha lanserat videon möta världspressen morgonen efter.
Det är ett starkt material att ta del av, liksom dokumentationen av följande års lika envisa som modiga aktioner i kampen för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, politiska fångars frigivning, hbtq-frågor och protester mot kriget i Ukraina. I linje med Pussy Riots musik präglas utställningen av punkens do-it-yourself-taktik och graffitins gatuestetik, där foton tejpats upp och texter handskrivits på väggen. Överallt väntar knalliga kulörer, pratbubblor och pilar i neon och regnbågsfärger.
På många av bilderna, som visar Pussy Riot-medlemmar när de grips, på polisstationen, bakom galler, ler de mot kameran som vore alltsammans absurt. Visste man inte bättre kunde scenerna påminna om ett provokativt modereportage. För Pussy Riot är humorn ett vapen. ”När de förtrycker dig, och du reagerar med ett leende så vet de inte hur de ska hantera det. Leendet är en frihet”, säger Maria Aljochina i en intervju med utställningens kurator Tine Colstrup.
I foton och videoklipp är kontrasten skarp mellan den kravallutrustade polisen och kollektivets unga kvinnliga medlemmar, ofta iförda färglysande klänningar och med hemstickade balaklavas trädda över huvudet. Liksom utställningen i stort är effekten visuellt slagkraftig men speglar också en bister verklighet. Vad kan humor, färg och punkmusik åstadkomma mot den totalitära statens förkrossande våld? Förvånansvärt mycket, trots allt, vilket kartläggningen av deras arbete visar. Sannolikt till stor del tack vare valet av strategi: deras aktioner är på en gång fränt offensiva och lekfullt avväpnande.
Det är svårare för Putins regim att utmåla Pussy Riot som farliga landsförrädare och terrorister när de muntert viker färgglada pappersflygplan i protest mot den växande censuren och statspropagandan. Här finns ett släktskap med allt från dadaismens kabaréer och kostymer till situationismens lekfulla happenings och nutida performancekonst. Ett finger med i leken har den likaså Louisiana-aktuelle isländske performancekonstnären Ragnar Kjartansson, som var en av kuratorerna när Pussy Riot i vintras ställde ut i Reykjavik och nu agerat assistent. Själva titeln ”Velvet terrorism” är hämtad från hur Putins andlige rådgivare beskrev Pussy Riots verk efter performancen ”Punk prayer”.
När Ryssland 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina satt flera av gruppens medlemmar i husarrest och var förbjudna att lämna landet. Liksom kollegan Lucy Shtein lyckades Maria Aljochina fly under dramatiska former, och kollektivet arbetar nu i exil från olika platser i världen. Deras allra senaste videoverk utgår från den ryske kompositören Tjajkovskijs Svansjön-balett och utgör en blodig, teatral och suggestiv kritik av kriget. Till skillnad från mycket annat av den politiska samtidskonsten ägnar sig Pussy Riot knappast åt subtila budskap eller ironi. Deras utställning på Louisiana är en ursinnig attack mot Putins skräckregim men också en stökigt magnifik manifestation av alternativet. Fyllt av motstånd och solidaritet pulserar Pussy Riots Ryssland av den fria tankens och konstens kritiska energi.
Carolina Söderholm
Louisiana, Gl. Strandvej 13, Humlebæk, Danmark. Pågår 13 september 2023 – 14 januari 2024
