När förvandlas film till konst och hur viktigt är det egentligen att definiera om film är konst eller vice versa? På Göteborgs internationella konstbiennal var film och video ett stående inslag, vissa hävdar till och med att den tog överhanden. Film har med andra ord blivit ett konventionellt och väntat inslag i olika utställningssammanhang och utvecklingen är naturligtvis positiv, men också problematisk, eftersom man parallellt placerar in filmen i ett fack där frågan rörande om verket är konst eller ickekonst grundas på vilken fysisk plats den visas.
Under årets filmfestival i Göteborg anordnades många sevärda seminarier. Några av dessa var en del av Pixelvärks egna festivalsatsning som i år kom att samordnas och anslutas till den större filmfestivalen. Idén bakom Pixelvärk är att underlätta ett nätverksbygge mellan olika discipliner där intresset för det elektroniska och det mediala kan ses som den gemensamma nämnaren. Fokus riktas på rörliga korsbefruktningar som befinner sig någonstans utanför de traditionella definitionerna, vilket kan tänkas väcka spännande reflektioner avseende presentationsfrågor med mera. Verken som skapas genom denna mix av musik och film visas på nattklubbar, fester och liknande, alltså oftast utanför den vita kuben eller andra liknande institutioner.
Fredagen den 5:e februari har ett av de tyngre namnen i branschen bokats in för en tältföreläsning: Johan Söderberg, som bland annat var en av medlemmarna i konstkollektivet Lucky People Center och som nyligen fick en gulbagge för klippningen av Erik Gandinis omdebatterande film ”Videocracy”, är inbjuden av Pixelvärk för att visa några av sina mångtaligaprojekt samt informera om den kommande utbildningssatsningen i Falun. Detta är en utbildning som syftar till att kombinera rörlig bild med ljud och den uppges vara den första av sitt slag. Söderberg jobbar med en teknik som kan jämföras med hiphopens sampling: han återanvänder äldre material och i och med denna process förändras materialet och en ny innebörd skapas. Han väljer dessutom att inte fastställa sin identitet utan presenterar sig som tillika konstnär/musiker/filmare/klippare.
En av representanterna för Pixelvärk inleder seminariet med en kortfattad presentation av Söderberg: “ Han är inte så trogen den fysiska kontinuiteten, utan mer trogen den emotionella kontinuiteten och det ser vi inte så ofta i Sverige. Jag vill gärna tro att detta kommer ur mixen av discipliner, vilket gör hans produktion annorlunda än den hos en genrefilmare där det enbart handlar om fiktion eller dokumentär”.
Söderberg träder in och påbörjar föreläsningen med lite marknadsföring för den nya utbildningen samt åtskilliga filmklipp. Filmvisningen inleds med minutlånga sekvenser från bland annat ”Videocracy”, ”Tokyo Noise” samt några ”Read my Lips”- hits. Den mest underhållande av de sistnämnda, som också har visats i tv-programmet Kobra, är den med George Bush och Tony Blair där deras kärlek manifesteras i en romantisk duett genom läppsynkande till den sliskiga balladen ”Endless Love”. Nu är publiken uppmjukad och applåderar glatt.
Annan blir stämningen när upphovsrättslagarna börjar diskuteras. Söderberg säger att han bara återanvänder material gratis när det inte rör sig om ett avlönat beställningsjobb samt att han kommer att uppmuntra sina framtida elever till att lära sig sno (detta uttrycks med viss ironi) på smartast möjliga sätt, så att de inte behöver hamna i trubbel med rättvisan. Då börjar de moraliskt färgade frågorna att hagla. Relationen mellan de avlönade beställningsjobben och styckpriset per filmruta måste undersökas och det hela börjar mest likna en lång utredning av Söderbergs etik och ekonomi. Samma sak händer när konstnären presenterar några av sina mer kommersiella klippjobb, exempelvis musikvideor för Madonna och Robyn och en reklamfilm för parfym. En man i åhörarskaran frågar: ”Kan man bli rik på det här?” Någon annan undrar om Söderberg aldrig någonsin har haft några samvetsbetänkligheter rörande sina hopp mellan reklamjobb och ideella mer ifrågasättande projekt. Filmaren svarar att han inte har några moraliska skrupler gällande detta och riktar därefter en fråga tillbaka till den frågande: ”Tycker du att det är konstigt, hur tjänar du dina pengar?”
Ingen kommenterar lika uppsluppet Söderbergs bedrift med att föra in experimentella inslag i en annars så strömlinjeformad reklam – och musikvideovärld. Vad som provocerar många i detta fall tycks höra ihop med Söderbergs komplexa jobbroll: att han tjänar pengar på kommersiella uppdrag samtidigt som de flesta av hans projekt alltjämt fortsätter att innefatta en kritisk underton, därutöver presenteras hans material inte i någon klassisk konstkontext. Visst kan man ha invändningar emot att de samhällskritiska kvaliteterna lätt skulle kunna förvandlas till någon sorts pikant dekor, men så långt hann aldrig diskussionen. Det är tråkigt, men samtidigt också högst intressant, att en potentialrik föreläsning som denna delvis kom att reduceras till ett korsförhör rörande samvetsfrågor och pengar.
http://www.soderberg.tv/
http://www.pixelvark.se/
http://www.atmo.se/
http://www.du.se/audiovisuell
Sara Arvidsson (text), Johan Söderberg (foto)
