Tillsammans är man mindre ensam, brukar det heta. Tillsammans är ensamheten som smärtsammast, skulle man också kunna påstå. För ensamhet som ett fysiskt tillstånd är inte detsamma som ensamhet som ett psykologiskt fenomen. När Pieter ten Hoopen ställer ut på Fotografiska med en fotosvit under benämningen Stockholm, är det just känslan av ensamhet, av isolering, som är det centrala. Som ett disigt, kyligt filter ligger den där, ensamheten. Vare sig det rör sig om en stockholmsk skyline, en absurd fest, en morgontrött tunnelbana eller den breda ryggtavlan av en man – blicken är färgad av isolering. Vi som betraktare finner oss märkligt distanserade från såväl fotografiernas verklighet, som den vi själva befinner oss i.
Enligt ten Hoopen är hans bilder baserade på de egna erfarenheterna av att vara en främling i en ny stad, han flyttade själv från Holland till Sverige 1998. Med en bakgrund som bildjournalist, en internationellt erkänd och prisad sådan, märks ett tydligt dokumentärt drag i ten Hoopens arbete samtidigt som han har en utpräglad estetik. Det finns en dragning åt fotografiet som konstverk, en medvetenhet om det klassiska måleriet som speglas i verkens motivbild och komposition. Balansen mellan det dokumentära och det konstnärliga är både en styrka och en svaghet. Svagheten syns i de av fotografierna där staden, de offentliga rummen, ges rollen som huvudperson. Dessa foton – av tomma gator och öde utrymmen – påminner om tidigare utforskningar av staden som allegori över människan. De tangerar, den ten Hoopenska estetiken till trots, schablonen och förlorar därmed en del av den unicitet som i övrigt finns. I dessa verk saknas något som skaver, som bjuder betraktaren på nya perspektiv. Som bildjournalistiskt material, där kontexten är en annan och där text och foto tillåts komplettera varandra, skulle fotografierna troligtvis få en annan tyngd men i nuvarande format berör de tyvärr inte.
Men här finns även starka porträtt. Med människan i fokus blir dessa till vackert lågmälda sagor viskade ur ett mörker. Fragmentariska utklipp ur en värld lik vår egen värld och ändå inte, fylld av människor lika oss själva och ändå inte. Här är den tillsynes vanliga middagsbjudningen, ett obevekligt fryst ögonblick där de porträtterade människorna tycks ovetande om det surrealistiska i ögonblicket. Här är den gravida kvinnan, mystiskt inbunden och exponerad i sin nakenhet där hon ligger omsluten av ett ofrånkomligt ljus. Här är mannen med tatueringarna, närgånget betraktad i sin sårbarhet. I skildringarna av människor är fotografierna som starkast; ensamheten, isoleringen, det absurt reella ges utrymme. Bilderna blir dokument över en samtid, och samtidigt betraktelser över något mer allmänmänskligt än så.
Det finns något berörande i det människans misslyckande att knyta an till sin omgivning som skildras, något tankeväckande i att få se det absurda i det annars så alldagliga. Pieter ten Hoopen har något unikt; något som ibland gör sig i utställningsformat, ibland inte. Här balanserar verken på gränsen mellan att vara tom, men vacker, yta och att vara gripande existentiell dokumentation. Delar av urvalet stannar vid ensamheten som något enbart fysisk, blir ett konstaterande av något vi redan vet. Annat tar oss med in i djupet av denna ensamhetsupplevelse i alla dess aspekter. I all dess smärta.
Adress: Stadsgårdshamnen 22, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/9 – 28/11
Sara Skoglund (text), Fotografiska (foto)
