Den franske konstnären Pierre Huyghe har förvandlat det stora museet Punta della Dogana i Venedig till ett fönsterlöst spökhus där det råder ett grådaskigt dunkel. Museet är ett slags organism där gränserna mellan maskin och djur är obestämda. Där pågår en osäker, osäkrad och ständigt pågående evolution i komplicerade nätverk.
Utställningstiteln Liminal sammanfattar elegant hela projektet. Den syftar på ett mellanläge i en rit då deltagarna lämnat det gamla bakom sig men ännu inte inträtt i det nya tillståndet.
© Pierre Huyghe
Även gränsen mellan konstnär och curator verkar vara under pågående omvandling och förhandling eftersom Huyghe har skapat utställningen i ett nära samarbete tillsammans med curatorn Anne Stenne. En händelse som ser ut som en tanke är också att museibyggnaden från slutet av 1600-talet ursprungligen var ett tullhus, det vill säga en passage. Pierre Huyghe är en sentida släkting till den Walter Benjamin som sade sig tillhöra de ”tröskelförtrognas släkte”.
Nya och äldre verk samarbetar i Liminal och skapar tillsammans en ny helhet. Utgångspunkten verkar vara den tio år gamla filmen Human Mask. Den gestaltar tveksamma relationer mellan människa, maskin och djur, om man inte räknar människan till djuren.
Filmen utspelar sig på en restaurang i Fukushima som övergivits efter att kärnkraftverket i dess närhet havererat vid tsunamin 2011. Bland resterna följer vi en apa som arbetade som dresserad servitör på restaurangen före katastrofen. Iförd kläder, en vit människomask och försedd med långt svart hår rör den sig tafatt och desorienterad i rummen som är under upplösning. Likmaskar äter på matrester, möbler har fallit omkull och växtligheten tränger sig på. Apan är varken djur eller människa, eller både och.
Ett skelett spelar huvudrollen i en livesänd evighetsfilm, Camata (2024). Det är funnet i den torraste av öknar, Atacama i Chile, som därför används av astronomer för att studera universum. Robotar utför något slags oförutsägbara begravningsritualer som genereras av besökarnas rörelser i rummet. Det är liv och död i en tveksam förening.
Camata, 2024. © Pierre Huyghe
En annan jätteprojektion visar en naturtrogen naken kvinna utan ansikte och hjärna placerad i ett öde gråmelerat landskap. Hon förflyttar sig till synes planlöst och rör vid hålet där det borde ha funnits ett ansikte, eller så sätter hon sig plötsligt på huk. Händelserna utspelar sig, i någon mening, i realtid. Hon är ett spöke och det är både fängslande och otäckt.
Liminal, (2024), som också gett utställningen sitt namn, är skapad genom ett gränssnitt och genereras av hjärnvågorna hos en person som föreställer sig en naken kvinna. Men det räcker inte med det, bilderna av kvinnan modifieras sedan av vad som sker i videoprojektionens närhet. Tanken är förmodligen att skapa ett digitalt liv som förefaller vara autonomt.
I Circadian Dilemma (El Día del Ojo) från 2017, är konstnären en demiurg som griper in i evolutionsprocessen. Huyghe har återskapat en mexikansk havsbotten där fisksorten Circadia lever. Den har under evolutionen anpassat sig till livet i mörker i grottor och blivit blinda.
Det har i sin tur medfört att de inte längre följer den tjugofyratimmarscykel som livet på planeten jorden anpassat sig till. Akvariets glas släpper in ljus beroende på händelser i omgivningen och Huyghe tänker sig en evolutionär möjlighet där Circadiorna återfår synen i en mycket avlägsen framtid med förändrade livsvillkor.
Det finns ytterligare verk som är exempel på konstruerad evolution, bland andra Zoodram 6, (2013), ett akvarium där en eremitkräfta iklätt sig ett nytt skal som konstnären erbjudit, en liten replik av Brancusis Sovande musa (1910). Det är ett udda möte mellan kultur och natur i ett evolutionärt samarbete. Kanske inte så djupsinnigt men roligt på sitt sätt, och humor är annars inte en av Huyghes specialkompetenser.
På museets övre plan finns vad som verkar vara utställningens hjärta, eller hjärna. Det är en blinkande stordator placerad bakom glas, onåbar och i intensivt arbeta. En mer stillsam ordning råder strax intill i Offspring, (2018), där en ljud- och ljusmaskin skapar utifrån impulser i rummet.
Strax intill sitter en av flera svartklädda människor runt om i museet som bär guldmasker eller huvor, Idiom, (2024). Under tystnad översätter de omgivningens tal till självständiga märkliga språk.
Pierre Huyghes Liminal lyckas med vad biennalens huvudutställning misslyckas med. Curatorn Adriano Pedrosa, konstnärlig ledare för museet MASP i Sao Paulo, har delvis arbetat utifrån tidigare projekt där han lyft fram förbisedd konst av marginaliserade grupper och pionjärer inom modernismen som inte är västerländska.
Dessa kallas ”främlingar”, och det visas många bra verk, men blir i stort till en välmenande exempelsamling som reviderar konsthistorien. Dock misslyckas Pedrosa med att få räckan av verk att kommunicera med varandra, liksom att tala om vår komplexa samtid och dunkla framtid. I stället betraktar den det förflutna och backar med ryggen mot det som komma skall.
Totalinstallationen på Punta della Dogana klarar däremot av att gestalta möjliga och omöjliga framtidsscenarier som tillsammans genererar en upplevelse av osäkerhet bortom biennalens oemotsägbara och därför svaga påståenden.
Liminal skapar en känsla av obehag, som lukten av elektronik i en ogripbar dröm, och slår hårt an mot samtidens klangbotten som svarar med det svåröversättbara engelska uttrycket urgency. Stora delar av mänsklighetens framtid står på spel på både lång och kort sikt, vi befinner oss i en situation som saknar en säker riktning. Vi vet inte om det råder skymning eller gryning. Eller både och.
Andreas Gedin
Punta della Dogana, Dorsoduro 2, Venedig, Italien. Pågår 17 mars – 24 november 2024
